85 sätt att säga nej

Jag skulle verkligen vilja, men...

1. Jag måste borsta tänderna på min katt.
2. Jag har vigt mitt liv åt pastapassande.
3. Jag vill spendera mer tid med min mixer.
4. Presidenten sa att han kanske skulle titta förbi.
5. Killen på MTV sa att jag inte skulle gå någonstans.
6. Jag har en karma-transplantation att gå igenom.
7. Jag vill göra färdigt min getostskulptur först.
8. Min undulat ska spela bowling i kväll och jag har lovat att bära väskan.
9. Det har väl inte varit rätt mot alla andra.
10. Jag håller på och sätter samman en grid enligt instruktionen på baksidan av
    lådan.
11. Jag har gått med i en aerobicgrupp som skriker varje kväll klockan tio.
12. Det har skett en rubbning i Kraften.
13. Jag måste gå ner till polisstationen för att se om jag fortfarande är
    efterlyst.
14. Jag håller på och lär min vessla att joddla.
15. Jag måste kolla bäst-före-datumet på mina mjölkprodukter.
16. Mitt abstinensbesvär för körsbärsostkaka gör mig ganska asocial.
17. Jag har planerat att åka till Obs! och prova handskar.
18. Mina vaxkritor har smält ihop till en enda stor klump.
19. Jag kollar hur länge jag kan hålla igång utan att säga "ja".
20. Jag håller på och tränar på att vara allmänt otrevlig.
21. Min overall ska undersökas idag.

Källa: www.skrattnet.se

Det kanske är egentligen det här de australiensiska männen vill ha sagt...? De gjorde listan kort. "Vi föredrar mat!"

så ska jag ringa 118 118. Det känns tryggt.

Samtalet:

T: Hej, det är er man ska ringa och fråga vad man ska göra om man möter en björn.

118118: Ja! Alldeles riktigt!

T: Jaha, och vad gör jag? Jag står framför en stor, fet björn som bara längtar att få slita mig i stycken och äta mig till kvällsmat.

118118: Är du snabb?

T: Nej...

118118: OK. Stå alldeles stilla, knäpp händerna och be till Gud om att du ska överleva.

Givetvis förutsätter det att jag har täckning i skogen...

Bild: http://sv.wikipedia.org

Jaha, då var även denna helg till ända. Det är inte klokt vad tiden går fort. Vad sjutton har man gjort? Varit bla till Kloten (camping mellan Skinnskatteberg och Kopparberg) och Hedlandet (för att grilla). Till Kloten åkte vi för att våldgästa syrran och hennes man, som åkt dit för att ha en skön, lugn helg tillsammans i fiskandets tecken. Fiska..det var vad de sa i alla fall att de gjorde...;) Idag när vi var till Hedlandet åkte fiskegrejorna fram, där också.

Vad är det med fiskeriet? Vad är det som är så intressant, skönt, uppfriskande, spännande mm med just fiske? Är det jag som inte förstått tjusningen i att vänta på att en fisk eventuellt nappar på betet? Kanske.

Jag har fiskat...hmm, vad jag minns, en gång och då trodde jag att jag skulle somna av tristess. Å andra sidan var jag väldigt ung då och förmodligen hade inte mitt tålamod och fiskeådran vaknat till liv än. Hur skulle det vara att göra det idag? Jag kanske skulle tycka att det var intressant och medryckande att sitta i en båt, alldeles tyst och vänta...vänta...vänta...på att en fisk eventuellt vill ha min mask att smaska på? Tjaa, jag vet inte. Måste prova innan jag ratar fisket helt. Nästa helg ska syrran och company iväg med husbilen igen, så jag får väl följa med och pröva fiskelyckan och se om det är något för mig. Om inte annat så kan jag ha med mig en bok att läsa i båten.

Jag måste erkänna att jag är lite trött. Att vara ute hela dagarna suger musten ur en, men ack så skönt det är. Nu blir det en avsvalkande dusch och sen läsa bok i sängen.

Håll i hatten och god natt!

Michael Jackson är död. Tragiskt med tanke på att han faktiskt bara var 50 år.  Men å andra sidan blir man förvånad egentligen? Hur tragiskt det än må vara så lekte han lite för mycket med ödet. Hur mycket klarar kroppen av innan den säger Stop!. Han opererade sig, åt b la medel för att bli vit i huden (för inte tror jag han led av hudsjukdomen vitilago)m m och hade samtidigt en önskan att leva för evigt. Visserligen kommer hans alster att alltid leva kvar och påminna efterlevande om hans storhet som artist, men som människa kommer kanske de flesta att komma ihåg honom som "En man som var rädd för livet". För var han inte det egentligen ? Hur såg han på sig själv? Om man ständigt vill förvandla sig själv till oigenkänlighet, hur mycket älskar man sig själv egentligen?

Självklart vet vi ingenting om hans personlighet. Vi vet det som media har skrivit, och vi vet också därmed att mer än hälften inte ens behöver komma i närheten av sanningen. Jag har många gånger tyckt synd om honom som människa. Han har fått oförskämt mycket skit i media för att han just har varit den udda person han varit. Och här vill jag understryka att, att vara udda är inte fel. Vad jag ifrågasätter, eller inte ens det, utan frågar mig, är hur lycklig och nöjd var han med sig själv och livet? Eller så kanske han var det...

Jag ryser vid tanken på att behöva ändra hudfärg för att få den status jag som människa har rätt till. Än idag är det så att det är den vita mannen (och kvinnan) som är normen i mångt och mycket. Jo, tro mig så är det.

Skolverket har skrivit en rapport  som beskriver barns, ungdomars och andra studerandes vardag i skolan(diskriminering, trakasserier och kränkningar). Här kommer det fram att invandrarbarn många gånger strävar efter att vara som svenskar (prata "ren" svenska osv). Ju renare uttal, desto mer svensk, anser både elever med annan etnisk bakgrund än svenska och de med svensk bakgrund. Det finns en outtalad hierarki bland elever, där de svenska barnen (och kulturen)står högst. Fan, en jävligt skrämmande tanke. Har vi verkligen inte kommit längre? Nä, att förändra folks medvetande, tankar, rädslor, fördomar osv tar jävligt lång tid.

När ska vi inse att det är olikheterna som förgyller tillvaron och för utvecklingen framåt?

Oförklarliga saker händer. Igår när Isabella och jag satt i Eevlinas rum och pysslade med vårt slogs helt plötsligt radion på. Vi hade inte lyssnat på radion tidigare. Och när jag skulle ut och röka hörde jag att de pratade på finska i TV:n. Inget konstigt med det. Det händer ju faktiskt att de har nyhetsrapportering på finska, men det lustiga var att det var den finska kanalen som var på, och när jag frågar Isabella om hon, av någon outgrundlig anledning, bytt kanal säger hon nej. När vi lämnade vardagsrummet var kanal 8 på och den ligger på kanal15. Finska kanalen på 13. Vad hände?

Fick vi påhälsning av någon igår kväll?

Är det egentligen svårt att tänka sig att det finns ett liv efter döden? Det vi inte kan se med blotta ögat eller bevisa med vetenskap, är det mindre sant? Måste "sanningen" upplevas med våra ögon? Kan de inte upplevas med våra andra sinnen. Vi har ju faktiskt fem stycken. Varför skulle dessa fyra andra vara mindre trovärdiga?

Hur upplever en blind sin omgivning. Den blinde kan ju faktiskt inte se omgivningen med ögonen, utan måste förlita sig till hörsel, känsel, luktsinnet (och smak, förstås). Ibland undrar jag om inte de blinda ser världen klarare än vad vi seende gör? Vi tar allt så självklart och därför kan mycket av det som finns runt om oss gå förlorad. Vi kan se solnedgången och beundra dess prakt, men upplever vi den med resten av våra sinnen? Kanske skulle vi uppleva den på ett annat sätt om vi blev tvungna att sätta ord på den.

Är det så att vi seende ibland faktiskt famlar i blindo?

Jag läste för många år sen en underbar bok (kommer tyvärr inte ihåg vad den heter, men handlingen och karaktärerna har etsat sig fast i mitt minne). Boken handlade om en kvinna och en man, där kvinnan var äldre och blind och mannen var yngre och konstnär. En vacker och annorlunda kärlekshistoria.

Det jag så väl minns av boken är att han, som var konstnär, hade svårt att finna skönheten och inspirationen till sina verk. Han träffar kvinnan i en park och de börjar diskutera. Ur detta möte växer en annorlunda kärlekshistoria fram. Hon är blind och det är hon som lär honom att se omgivningen och livet. Hon lär honom att uppleva och känna livet. 

Livet är mer abstrakt än vi människor tror. Allt vi ser med våra ögon är inte den enda sanningen. Livet är större än det vi har här och nu.

Gör som de små, gulklädda figurerna i eniroreklamen "Look outside the box". ;)

Kärlek!

Jaha, då var man hemkommen från en skön helg med Patrick. Vi åkte till Stockholm och övernattade på First Hotel Amarant. När jag kom hem frågade Evelina :"Vad gjorde ni då?" Eeeh, vi umgicks, var ute och åt, träffade vänner, hans syster och man, men framför allt njöt vi av varandra och varandras sällskap.  Att komma bort från vardagen och bara rå om varandra är viktigt. Livet går sin gilla gång och man har i regel fullt upp med än det ena, än det andra och i vanliga fall gör vi saker med barnen och övriga familjen, men ibland är det skönt att bara vara på tu man hand. Inte behöva tänka på att ta hand om de vardagliga spörsmålen. Bara att sitta och prata med varandra och veta att det inte är någon annan/något annat som pockar på ens uppmärksamhet, utan uppmärksamheten kan enbart riktas mot varandra, är otroligt givande. Det är de små sakerna som gör stordåd. Man måste vårda kärleken till varandra och givetvis ska man göra det även de 7 dagar i veckan då man är hemma, men ibland kan det behövas lite egen tid på tu man hand.

Skönt, trevligt, underbart var det.

Stockholm är en underbar stad. Och planer finns att vi eventuellt kommer att förflytta oss dit en dag. Varje gång jag åker dit är det som att komma hem. Det är en underbar puls i den staden och utbudet är ju givetvis större. My kind of place.

Haha! När vi satt på Centralstation och fikade gick ett yngre par förbi och tjejen tittar på en duva och kläcker ur sig:" Vad det är mysigt med duvor och fåglar som flyger här inne." Hmm...duvor=fåglar?, fåglar=duvor?. Jaja, duvan kanske påminde om en chihuahua. De är ju ungefär lika stora till storleken.;)

Nä, nu är det dags för John Blund. Imorgon (läs:idag) är en ny dag och det är högskolan som gäller. Sitta och göra nytta och studera lite, kanske.

Hyvää yötä!

Jag älskar mina barn. De e de underbaraste jag har, men trots det kan jag ibland bli så heligt trött och förbannad på dem. Konstigt? Nää. Ibland förbytts de till små varulvar som bara vädrar blod. Jag kan riktigt se hur skepnaden börjar förändras, hårväxten blir grövre, käkarna blir bredare och tänderna längre och vassare. Där det en gång fanns välmanikyrerade naglar finns nu vassa klor, som bara väntar på att få slita offret i stycken.

Syskonkärleken kan vara lika underbart, som när man lägger sig bland ett hav av brännässlor och njuter. (Finns väl säkert någon som provat...). Mellan denna sjudande syskonkärlek står jag, den arma modern, och undrar vad det var som hände(?). Jag tittar lite försiktigt ut genom fönstret och håller tummarna på att rymdskeppet står där utanför, redo att frakta bort dessa två uuuunderbara godingar lååångt bort. Eller är det kanske jag som ska ta tillfället i akt?

Och de bara älskar varandra...