Jag undrar varför människor tror att man är dålig på något man tycker är tråkigt?

Jag är inget fan av att laga mat. Den biten har väl aldrig riktigt fallit mig i smaken. Kan hända att det har att göra med att jag aldrig riktigt 110% engagerat mig i att hitta recept och leta i kokböcker efter en masa goa, nya kulinariska rätter. Jag vet inte. Men det jag däremot vet att människor i allmänhet förknippar matlagningsnegativiteten med att man absolut inte kan laga mat. Jag har mött den fördomen ofta. Vad förvånade de blir när de sedan äter min mat och uttrycker:"Nämen, du lagar ju god mat!?!"

Eehh, ja? Varför skulle jag inte göra det? Bara för att jag inte tycker att det är så stimulerande att laga mat? Förmodligen ligger det påståendet närmast svaret.

Senast i veckan träffade jag två personer som förvånade sig över att jag nu jobbar som hemkunskapslärare. "DU? Du kan väl inte ens steka ägg??" Så jävla nedsättande och drygt.

Mitt svar var brutalt. "Håll käften om något du inget vet om!" Och än en gång förklarade jag för två imbeciller att min inställning till matlagning inte har något med att jag INTE kan laga mat. Jag är bara inte så FÖRTJUST i att laga mat. "Jaha, vi trodde att du inte kunde kocka och därför tycker du att det är tråkigt.." var deras kommentar.

No comments.

Däremot måste jag (motvilligt?) erkänna att min tjänst som hemkunskapslärare (vilket jag mottog med en viss nyfikenhet och utmaning) har öppnat mina ögon för kategorin matlagning. Jag kommer på mig själv att sitta timmar för att leta efter recept till mina ungdomar, samtidigt som jag får idéer om egna rätter och hittar rätter som jag själv vill prova. Tyvärr, finns det inte budget stor nog att kunna göra allt jag skulle vilja (skolans budget menar jag här).

Nåväl, för att summera lite. Att inte gilla något betyder inte alls att man skulle vara dålig i/på det. Å, andra sidan, så kan man ju ändra åsikt om sådant man tidigare haft lite aversion mot.

Eller hur...?

Jag har ett gudomligt tålamod. Ja, enligt mig själv i alla fall, men ibland händer det något som får även mitt tålamod att sättas på prov, eller helt rämna. När? Svaret är så enkelt.

Det är när tekniken inte fungerar som den ska. När tekniken ,som det skryts så mycket om, vill annat än vad jag vill. När en enkel knapptryckning visar någonting jag absolut inte vill se, d v s error och en halvtaskig förklaring (som jag i slutändan inte fattar) på varför det blivit error.

Då tappar jag behärskningen och har lust att skicka det tekniska hjälpmedlet åt...någonstans där det är riktigt varmt och obehagligt, men då detta tekniska hjälpmedel inte har känslor (vad jag vet i alla fall) så är det väl en handling utan större verkningar.

Jaja.

Gud ger oss prövningar och datorn är väl i slutändan min största prövning.

Nä, denna kärleksrelation har inte jag och min dator. Är det mig det är fel på? Vad gör jag för fel? Vi måste nog kontakta relationsrådgivare? Eller...? ;)

Herre-min-Guuuuuuuuuuud!!!!

Bättre version än Madonna! Jag har ståpäls hela låten igenom.

Love,love, love, love. Have to love!

sen finns de ju givetvis de föräldrar som tar the easy way out och lägger allt ansvar och all skuld på barnen när saker inte går åt det håll som de själva vill eller blir så som de tänkt/ville att det skulle bli.

Barnet är av dig kommen...

Skrev jag det tidigare? Nåja, värt att noteras igen.

(Bara en liten fundering kring det jag skrev tidigare om ansvar, konsekvenser etc.)

Det har tydligen skrivits en bok om kungens tidigare förehavanden med diverse kvinnor och fester. Kungen väljer att varken djupgående bemöta anklagelserna eller stämma författarna. Är det detsamma som att erkänna sin skuld? Nej, inte enligt mig. Det handlar väl mer om att inte vilja beblanda sig med skandalomsusade människor.

Varför väljer man att skriva en bok om Sverigens statschef? Ok, fine, han är inte onåbar och ska inte skyddas till vilket pris som helst, men jag tycker det luktar skit om det hela. Vare sig anklagelserna är sanna eller inte.

Jag är inte ett fan av kungen och kungafamiljen. Personligen tycker jag att deras funktion som pr-familj blivit förlegad, men det får mig inte att vilja köpa boken och gotta mig i en massa förtal(?) och skvaller. Och varför vänta i 20 år med avslöjandena? Att dessa snaskiga detaljer inte kommit till allmänhetens kännedom tidigare är ju lite utav en gåta. Alltid finns det någon som vill "lätta sitt hjärta" och tjäna en hacka på det.

Nåja, det är ju trots allt i rätt i tiden att svepa sig med "sanningar" rotade ur det förflutna och låta andra ta del av dessa och även andras privatliv. Allt ska vältras i strålkastarljusen, inget lämnas heligt. Det är det samhället vi skapat och lever i. Se på alla dokusåpor. Den ena mediekåta ynglingen efter den andra visas upp. Ingenting lämnas åt fantasin och moralen lämnar mycket att önska.

Det finns två sidor av Kungen. Den ena är den privata, där det med all säkerhet grälas, skrattas, suras, spottas ut svordomar, älskas osv. Den andra är den vi ser. Statschefen som åker runt och företräder landet Sverige. Det är den sistnämnda vi ska koncentrera oss på. Den andra biten är hans och hans familjs egen angelägenhet. Denna "skandal" har ingenting med hans roll som kung att göra. Håll i sär det privata och det offentliga. Visst, fine, han ska ju som en offentlig person hålla kuken i styr, då trovärdigheten sjunker med den här typen av anklagelser, men, som sagt, det är 20 år sedan och varför nu?

Och vem fan orkar bry sig om han haft sex med andra än hans fru? Det är väl ändå drottning Silvia som får bära ilskan och sorgen i så fall, eller hur?

Så nu har vi fått en skandalkung. Vår egen Kung. Bokstavligen. Att författarna tjänar fina sedlar på att gå ut med "sanningen" är det inte många som reflekterar över.

Alltid redo?

Kan man som förälder ursäkta sitt barns beteende och handlingar med: "Det är ju ändå mitt barn..."?

Inte slutar man väl att älska sitt barn för att man lär det rätt och fel? Vem gör det?

Varför har så många föräldrar svårt att skilja mellan sak och person? Att älska sitt barn utesluter inte uppfostran med konsekvenser. Det innebär inte att man älskar allt denne gör och gör barnet fel måste ju föräldern visa att det blir repressalier. Eller är jag helt fel ute?

Men, det är ju trots allt mitt barn - är en ursäkt som säger mycket om föräldern. En ryggradslös krake som godkänner vilket oacceptabelt beteende som helst i slutändan. För som denne säger...det är ju mitt barn... och orkar inte ta föräldrarollen på allvar.

Att acceptera det faktum att vi alla gör fel och det är av felen vi också ska lära oss är en given sak, men att ha låt-gå-mentalitet och bara acceptera utan vare sig seriösa diskussioner eller konsekvenser är inte ok.

Att vara förälder är inte alltid lätt och uppfostran kräver tid, energi och engagemang. Dessa saker kan tryta ibland, men måste hållas fast vid. Att vara konsekvent är A och O, även om det kan brista där också emellanåt. Som förälder får man kanske upprepa sig många gånger innan budskapet går hem. Det är väl här orken tryter för många och man väljer att se mellan fingrarna alltför oftast. Eller blunda.

Stå fast vid bra moral, etik och värderingar, oavsett ork och energi.

Barnen är ju av dig kommen...

?

Alltså, seriöst. Vart tar tiden vägen? Timmarna, minutrarna, sekunderna tickar iväg och jag vet inte vart de tar vägen. Det blir morgon, morgon blir dag, dag blir kväll, kväll blir natt och så börjar det om igen.

Men vart tar dessa fyra stadier av dygnet vägen?

Jag vet bara att jag inte riktigt hinner med tiden. Den springer för fort. Dags att bromsa in lite?

Snart är det jul, igen. Var det inte det nyss?

Jag har fått i mitt ägo ett underbart uttryck - nånannanismen. Det är min yngsta dotters lärare som kommer med så kloka och klockrena begrepp.

Nånannanismen.

Alltför många, både barn och vuxna, lider av nånannanismen. Och vad vill jag mena med det? Enkelt. Det är alltid någon annans fel att saker och ting är som de är eller att man har ett visst beteende. Nånannanismen frånsäger all eget ansvar.

Nånannanismen. Underbart begrepp. Och så tidsenligt.

Vem vågar och vill ta ansvar över sitt liv, sina handlingar? Är det inte lättare att skylla på någon annan, en bestämd person eller någon diffus skepnad, när man blir beskylld för att inte ta sitt ansvar? När ens handlingar har konsekvenser och dessa konsekvenser är jobbiga att fejsa?

Nånannanismen.

Det är en hel livstil och livsfilosofi. Inte att förakta, då det kräver brist på samvete och ödmjukhet.

Och bara det är ju en styrka.

Ibland.

Ibland önskar jag att vuxna kunde bete sig som vuxna och ta ansvar över sitt eget liv.

Inte ibland.

Ofta.