Heippa!
Ett gammalt år är till ända
..och ett nytt påbörjat.
GOTT NYTT ÅR! Säger jag, eller kanske skriker med tanke på storleken på bokstäverna.
Löften? Nä.
Gör det bästa av tillvaron och relationerna.
Skål!
Och kram!
Inte gilla=dålig på det?
Jag undrar varför människor tror att man är dålig på något man tycker är tråkigt?
Jag är inget fan av att laga mat. Den biten har väl aldrig riktigt fallit mig i smaken. Kan hända att det har att göra med att jag aldrig riktigt 110% engagerat mig i att hitta recept och leta i kokböcker efter en masa goa, nya kulinariska rätter. Jag vet inte. Men det jag däremot vet att människor i allmänhet förknippar matlagningsnegativiteten med att man absolut inte kan laga mat. Jag har mött den fördomen ofta. Vad förvånade de blir när de sedan äter min mat och uttrycker:"Nämen, du lagar ju god mat!?!"
Eehh, ja? Varför skulle jag inte göra det? Bara för att jag inte tycker att det är så stimulerande att laga mat? Förmodligen ligger det påståendet närmast svaret.
Senast i veckan träffade jag två personer som förvånade sig över att jag nu jobbar som hemkunskapslärare. "DU? Du kan väl inte ens steka ägg??" Så jävla nedsättande och drygt.
Mitt svar var brutalt. "Håll käften om något du inget vet om!" Och än en gång förklarade jag för två imbeciller att min inställning till matlagning inte har något med att jag INTE kan laga mat. Jag är bara inte så FÖRTJUST i att laga mat. "Jaha, vi trodde att du inte kunde kocka och därför tycker du att det är tråkigt.." var deras kommentar.
No comments.
Däremot måste jag (motvilligt?) erkänna att min tjänst som hemkunskapslärare (vilket jag mottog med en viss nyfikenhet och utmaning) har öppnat mina ögon för kategorin matlagning. Jag kommer på mig själv att sitta timmar för att leta efter recept till mina ungdomar, samtidigt som jag får idéer om egna rätter och hittar rätter som jag själv vill prova. Tyvärr, finns det inte budget stor nog att kunna göra allt jag skulle vilja (skolans budget menar jag här).
Nåväl, för att summera lite. Att inte gilla något betyder inte alls att man skulle vara dålig i/på det. Å, andra sidan, så kan man ju ändra åsikt om sådant man tidigare haft lite aversion mot.
Eller hur...?
Jag är inget fan av att laga mat. Den biten har väl aldrig riktigt fallit mig i smaken. Kan hända att det har att göra med att jag aldrig riktigt 110% engagerat mig i att hitta recept och leta i kokböcker efter en masa goa, nya kulinariska rätter. Jag vet inte. Men det jag däremot vet att människor i allmänhet förknippar matlagningsnegativiteten med att man absolut inte kan laga mat. Jag har mött den fördomen ofta. Vad förvånade de blir när de sedan äter min mat och uttrycker:"Nämen, du lagar ju god mat!?!"
Eehh, ja? Varför skulle jag inte göra det? Bara för att jag inte tycker att det är så stimulerande att laga mat? Förmodligen ligger det påståendet närmast svaret.
Senast i veckan träffade jag två personer som förvånade sig över att jag nu jobbar som hemkunskapslärare. "DU? Du kan väl inte ens steka ägg??" Så jävla nedsättande och drygt.
Mitt svar var brutalt. "Håll käften om något du inget vet om!" Och än en gång förklarade jag för två imbeciller att min inställning till matlagning inte har något med att jag INTE kan laga mat. Jag är bara inte så FÖRTJUST i att laga mat. "Jaha, vi trodde att du inte kunde kocka och därför tycker du att det är tråkigt.." var deras kommentar.
No comments.
Däremot måste jag (motvilligt?) erkänna att min tjänst som hemkunskapslärare (vilket jag mottog med en viss nyfikenhet och utmaning) har öppnat mina ögon för kategorin matlagning. Jag kommer på mig själv att sitta timmar för att leta efter recept till mina ungdomar, samtidigt som jag får idéer om egna rätter och hittar rätter som jag själv vill prova. Tyvärr, finns det inte budget stor nog att kunna göra allt jag skulle vilja (skolans budget menar jag här).
Nåväl, för att summera lite. Att inte gilla något betyder inte alls att man skulle vara dålig i/på det. Å, andra sidan, så kan man ju ändra åsikt om sådant man tidigare haft lite aversion mot.
Eller hur...?
Ack, denna underbara teknik som alltid tenderar att jävlas
Jag har ett gudomligt tålamod. Ja, enligt mig själv i alla fall, men ibland händer det något som får även mitt tålamod att sättas på prov, eller helt rämna. När? Svaret är så enkelt.
Det är när tekniken inte fungerar som den ska. När tekniken ,som det skryts så mycket om, vill annat än vad jag vill. När en enkel knapptryckning visar någonting jag absolut inte vill se, d v s error och en halvtaskig förklaring (som jag i slutändan inte fattar) på varför det blivit error.
Då tappar jag behärskningen och har lust att skicka det tekniska hjälpmedlet åt...någonstans där det är riktigt varmt och obehagligt, men då detta tekniska hjälpmedel inte har känslor (vad jag vet i alla fall) så är det väl en handling utan större verkningar.
Jaja.
Gud ger oss prövningar och datorn är väl i slutändan min största prövning.
Nä, denna kärleksrelation har inte jag och min dator. Är det mig det är fel på? Vad gör jag för fel? Vi måste nog kontakta relationsrådgivare? Eller...? ;)
Like a prayer
Herre-min-Guuuuuuuuuuud!!!!
Bättre version än Madonna! Jag har ståpäls hela låten igenom.
Love,love, love, love. Have to love!
Bättre version än Madonna! Jag har ståpäls hela låten igenom.
Love,love, love, love. Have to love!
Jupp,
sen finns de ju givetvis de föräldrar som tar the easy way out och lägger allt ansvar och all skuld på barnen när saker inte går åt det håll som de själva vill eller blir så som de tänkt/ville att det skulle bli.
Barnet är av dig kommen...
Skrev jag det tidigare? Nåja, värt att noteras igen.
(Bara en liten fundering kring det jag skrev tidigare om ansvar, konsekvenser etc.)
Barnet är av dig kommen...
Skrev jag det tidigare? Nåja, värt att noteras igen.
(Bara en liten fundering kring det jag skrev tidigare om ansvar, konsekvenser etc.)
Skandalkungen?
Det har tydligen skrivits en bok om kungens tidigare förehavanden med diverse kvinnor och fester. Kungen väljer att varken djupgående bemöta anklagelserna eller stämma författarna. Är det detsamma som att erkänna sin skuld? Nej, inte enligt mig. Det handlar väl mer om att inte vilja beblanda sig med skandalomsusade människor.
Varför väljer man att skriva en bok om Sverigens statschef? Ok, fine, han är inte onåbar och ska inte skyddas till vilket pris som helst, men jag tycker det luktar skit om det hela. Vare sig anklagelserna är sanna eller inte.
Jag är inte ett fan av kungen och kungafamiljen. Personligen tycker jag att deras funktion som pr-familj blivit förlegad, men det får mig inte att vilja köpa boken och gotta mig i en massa förtal(?) och skvaller. Och varför vänta i 20 år med avslöjandena? Att dessa snaskiga detaljer inte kommit till allmänhetens kännedom tidigare är ju lite utav en gåta. Alltid finns det någon som vill "lätta sitt hjärta" och tjäna en hacka på det.
Nåja, det är ju trots allt i rätt i tiden att svepa sig med "sanningar" rotade ur det förflutna och låta andra ta del av dessa och även andras privatliv. Allt ska vältras i strålkastarljusen, inget lämnas heligt. Det är det samhället vi skapat och lever i. Se på alla dokusåpor. Den ena mediekåta ynglingen efter den andra visas upp. Ingenting lämnas åt fantasin och moralen lämnar mycket att önska.
Det finns två sidor av Kungen. Den ena är den privata, där det med all säkerhet grälas, skrattas, suras, spottas ut svordomar, älskas osv. Den andra är den vi ser. Statschefen som åker runt och företräder landet Sverige. Det är den sistnämnda vi ska koncentrera oss på. Den andra biten är hans och hans familjs egen angelägenhet. Denna "skandal" har ingenting med hans roll som kung att göra. Håll i sär det privata och det offentliga. Visst, fine, han ska ju som en offentlig person hålla kuken i styr, då trovärdigheten sjunker med den här typen av anklagelser, men, som sagt, det är 20 år sedan och varför nu?
Och vem fan orkar bry sig om han haft sex med andra än hans fru? Det är väl ändå drottning Silvia som får bära ilskan och sorgen i så fall, eller hur?
Så nu har vi fått en skandalkung. Vår egen Kung. Bokstavligen. Att författarna tjänar fina sedlar på att gå ut med "sanningen" är det inte många som reflekterar över.
Varför väljer man att skriva en bok om Sverigens statschef? Ok, fine, han är inte onåbar och ska inte skyddas till vilket pris som helst, men jag tycker det luktar skit om det hela. Vare sig anklagelserna är sanna eller inte.
Jag är inte ett fan av kungen och kungafamiljen. Personligen tycker jag att deras funktion som pr-familj blivit förlegad, men det får mig inte att vilja köpa boken och gotta mig i en massa förtal(?) och skvaller. Och varför vänta i 20 år med avslöjandena? Att dessa snaskiga detaljer inte kommit till allmänhetens kännedom tidigare är ju lite utav en gåta. Alltid finns det någon som vill "lätta sitt hjärta" och tjäna en hacka på det.
Nåja, det är ju trots allt i rätt i tiden att svepa sig med "sanningar" rotade ur det förflutna och låta andra ta del av dessa och även andras privatliv. Allt ska vältras i strålkastarljusen, inget lämnas heligt. Det är det samhället vi skapat och lever i. Se på alla dokusåpor. Den ena mediekåta ynglingen efter den andra visas upp. Ingenting lämnas åt fantasin och moralen lämnar mycket att önska.
Det finns två sidor av Kungen. Den ena är den privata, där det med all säkerhet grälas, skrattas, suras, spottas ut svordomar, älskas osv. Den andra är den vi ser. Statschefen som åker runt och företräder landet Sverige. Det är den sistnämnda vi ska koncentrera oss på. Den andra biten är hans och hans familjs egen angelägenhet. Denna "skandal" har ingenting med hans roll som kung att göra. Håll i sär det privata och det offentliga. Visst, fine, han ska ju som en offentlig person hålla kuken i styr, då trovärdigheten sjunker med den här typen av anklagelser, men, som sagt, det är 20 år sedan och varför nu?
Och vem fan orkar bry sig om han haft sex med andra än hans fru? Det är väl ändå drottning Silvia som får bära ilskan och sorgen i så fall, eller hur?
Så nu har vi fått en skandalkung. Vår egen Kung. Bokstavligen. Att författarna tjänar fina sedlar på att gå ut med "sanningen" är det inte många som reflekterar över.
Alltid redo?
Det är ju trots allt mitt barn
Kan man som förälder ursäkta sitt barns beteende och handlingar med: "Det är ju ändå mitt barn..."?
Inte slutar man väl att älska sitt barn för att man lär det rätt och fel? Vem gör det?
Varför har så många föräldrar svårt att skilja mellan sak och person? Att älska sitt barn utesluter inte uppfostran med konsekvenser. Det innebär inte att man älskar allt denne gör och gör barnet fel måste ju föräldern visa att det blir repressalier. Eller är jag helt fel ute?
Men, det är ju trots allt mitt barn - är en ursäkt som säger mycket om föräldern. En ryggradslös krake som godkänner vilket oacceptabelt beteende som helst i slutändan. För som denne säger...det är ju mitt barn... och orkar inte ta föräldrarollen på allvar.
Att acceptera det faktum att vi alla gör fel och det är av felen vi också ska lära oss är en given sak, men att ha låt-gå-mentalitet och bara acceptera utan vare sig seriösa diskussioner eller konsekvenser är inte ok.
Att vara förälder är inte alltid lätt och uppfostran kräver tid, energi och engagemang. Dessa saker kan tryta ibland, men måste hållas fast vid. Att vara konsekvent är A och O, även om det kan brista där också emellanåt. Som förälder får man kanske upprepa sig många gånger innan budskapet går hem. Det är väl här orken tryter för många och man väljer att se mellan fingrarna alltför oftast. Eller blunda.
Stå fast vid bra moral, etik och värderingar, oavsett ork och energi.
Barnen är ju av dig kommen...
Inte slutar man väl att älska sitt barn för att man lär det rätt och fel? Vem gör det?
Varför har så många föräldrar svårt att skilja mellan sak och person? Att älska sitt barn utesluter inte uppfostran med konsekvenser. Det innebär inte att man älskar allt denne gör och gör barnet fel måste ju föräldern visa att det blir repressalier. Eller är jag helt fel ute?
Men, det är ju trots allt mitt barn - är en ursäkt som säger mycket om föräldern. En ryggradslös krake som godkänner vilket oacceptabelt beteende som helst i slutändan. För som denne säger...det är ju mitt barn... och orkar inte ta föräldrarollen på allvar.
Att acceptera det faktum att vi alla gör fel och det är av felen vi också ska lära oss är en given sak, men att ha låt-gå-mentalitet och bara acceptera utan vare sig seriösa diskussioner eller konsekvenser är inte ok.
Att vara förälder är inte alltid lätt och uppfostran kräver tid, energi och engagemang. Dessa saker kan tryta ibland, men måste hållas fast vid. Att vara konsekvent är A och O, även om det kan brista där också emellanåt. Som förälder får man kanske upprepa sig många gånger innan budskapet går hem. Det är väl här orken tryter för många och man väljer att se mellan fingrarna alltför oftast. Eller blunda.
Stå fast vid bra moral, etik och värderingar, oavsett ork och energi.
Barnen är ju av dig kommen...
?
Finns tid?
Alltså, seriöst. Vart tar tiden vägen? Timmarna, minutrarna, sekunderna tickar iväg och jag vet inte vart de tar vägen. Det blir morgon, morgon blir dag, dag blir kväll, kväll blir natt och så börjar det om igen.
Men vart tar dessa fyra stadier av dygnet vägen?
Jag vet bara att jag inte riktigt hinner med tiden. Den springer för fort. Dags att bromsa in lite?
Snart är det jul, igen. Var det inte det nyss?
Men vart tar dessa fyra stadier av dygnet vägen?
Jag vet bara att jag inte riktigt hinner med tiden. Den springer för fort. Dags att bromsa in lite?
Snart är det jul, igen. Var det inte det nyss?
Nånannanismen
Jag har fått i mitt ägo ett underbart uttryck - nånannanismen. Det är min yngsta dotters lärare som kommer med så kloka och klockrena begrepp.
Nånannanismen.
Alltför många, både barn och vuxna, lider av nånannanismen. Och vad vill jag mena med det? Enkelt. Det är alltid någon annans fel att saker och ting är som de är eller att man har ett visst beteende. Nånannanismen frånsäger all eget ansvar.
Nånannanismen. Underbart begrepp. Och så tidsenligt.
Vem vågar och vill ta ansvar över sitt liv, sina handlingar? Är det inte lättare att skylla på någon annan, en bestämd person eller någon diffus skepnad, när man blir beskylld för att inte ta sitt ansvar? När ens handlingar har konsekvenser och dessa konsekvenser är jobbiga att fejsa?
Nånannanismen.
Det är en hel livstil och livsfilosofi. Inte att förakta, då det kräver brist på samvete och ödmjukhet.
Och bara det är ju en styrka.
Nånannanismen.
Alltför många, både barn och vuxna, lider av nånannanismen. Och vad vill jag mena med det? Enkelt. Det är alltid någon annans fel att saker och ting är som de är eller att man har ett visst beteende. Nånannanismen frånsäger all eget ansvar.
Nånannanismen. Underbart begrepp. Och så tidsenligt.
Vem vågar och vill ta ansvar över sitt liv, sina handlingar? Är det inte lättare att skylla på någon annan, en bestämd person eller någon diffus skepnad, när man blir beskylld för att inte ta sitt ansvar? När ens handlingar har konsekvenser och dessa konsekvenser är jobbiga att fejsa?
Nånannanismen.
Det är en hel livstil och livsfilosofi. Inte att förakta, då det kräver brist på samvete och ödmjukhet.
Och bara det är ju en styrka.
I wish
Ibland.
Ibland önskar jag att vuxna kunde bete sig som vuxna och ta ansvar över sitt eget liv.
Inte ibland.
Ofta.
Ibland önskar jag att vuxna kunde bete sig som vuxna och ta ansvar över sitt eget liv.
Inte ibland.
Ofta.
Han orkar inte ljuga längre...
Jahopp. Nu börjar gåtan få en lösning. Gåtan om Michael Jacksons yngste son, Blanket. Ni undrar förstås vilken gåta. Jo, gåtan om vem som är hans far.
Intressant.
Eller inte.
Men nu är upplösningen nära. Matthew Fiddes, 29 år säger sig kunna vara pappa till Blanket.
Han har fram till nu hållit tyst om den möjligheten, men känner att han inte riktigt orkar mörka längre och erkänner öppet i media (!) att sannolikheten finns, absolut, att det är han som är far till pojken.
Han vet inte säkert och kommer inte att söka vårdnaden om Blanket.
Jaha, och syftet med detta påtvingade avslöjandet var?
Enligt honom är han sur för att han, mer eller mindre, tvingas diskutera denna fråga. Eeehh, yeah...
Så syftet med detta "avslöjande" är?
(Undrar hur mycket han fick när han intervjuades...)
Undrar hur länge det kommer att mjölkas pengar i Michael Jacksons namn? Och stackars barn.
Intressant.
Eller inte.
Men nu är upplösningen nära. Matthew Fiddes, 29 år säger sig kunna vara pappa till Blanket.
Han har fram till nu hållit tyst om den möjligheten, men känner att han inte riktigt orkar mörka längre och erkänner öppet i media (!) att sannolikheten finns, absolut, att det är han som är far till pojken.
Han vet inte säkert och kommer inte att söka vårdnaden om Blanket.
Jaha, och syftet med detta påtvingade avslöjandet var?
Enligt honom är han sur för att han, mer eller mindre, tvingas diskutera denna fråga. Eeehh, yeah...
Så syftet med detta "avslöjande" är?
(Undrar hur mycket han fick när han intervjuades...)
Undrar hur länge det kommer att mjölkas pengar i Michael Jacksons namn? Och stackars barn.
Blog awards, vad säger man??
Jaha-ja, då har årets Blog awards gått av stapeln. Nej, jag följde inte galan, då jag tycker att det bara är skräp och i ärlighetens namn så är det skit som vinner priser. Hur jag vet? Behöver bara klicka fram blogg.se, så står det om detta...
Jag såg att någon som kallar sig Ana Gina vann årets roligaste blogg. Nyfiken som jag är måste jag ju kika in och få mig ett litet skratt...tänkte jag - håhåjajaa... Skrattet förlöstes inte en enda gång. En totalt ointressant och tråkig blogg. Intetsägande, och denna blev då "roligaste" bloggen. På vilket sätt är hon rolig???
Nä, jag blir fan orolig. Om Ana Ginas blogg och det hon skriver räknas som humor, måste ju Kalle Anka-tidningen ha ett djup som fattas Strindberg, Kierkegaard och andra deras gelikar.
Den som blev årets blogginspiratör är "17 år och trebarnsmamma". Ja, ni förstår att nyfikenheten tog överhand här också och jag tänkte att denna människa måste ju vara något utöver det vanliga, då hon faktiskt utsetts som årets blogginspiratör. Ääääh, vad fan!? Same shit som alla andra mamma-/modebloggar. Inget nytt. Absolut ingenting. Tråkigt och intetsägande. (Har jag använt det uttrycket tidigare?)
Årets modebloggare blev en kille vid namn Andreas Wijk. En söt liten valp, som visar upp killmode och kan givetvis inspirera killar. Vad vet jag. Men alltså, nyskapande? Nä, den stilen han visar upp har ju funnits länge bland kíllar, däremot gillar jag hans frisyr. Mycket snygg!
Lindas sminkblogg visar hur man kan leka med färger (smink). Helt ok, men varför visa ett färdigt resultat i stället för att visa hur-du-går-tillväga-för-att-få-detta-resultat? Inte hjälper det mig att få se resultatet. Jag är ju en amatör och behöver vägledning och bilder på hur man får till det med färger, sotning , eyeliner osv. Men, visst, fine, hon kan sminka, men så är ju hon en make up -artist.
Jaja, bättre än så blir det inte. Och det är bara att konstatera att det faktiskt inte ställs så stora krav i bloggvärlden.
Och nu är Kissie, Missie, Kuttan, Muttan, Bögen, Piff och Puff, och allt vad de trashiga bloggarna heter, skitsura för att de inte vann och anklagar Vecko Revyn för röstfuske.
Haha! Jaja. Vad säger man?
By the way...vilka är det som röstar på dessa? Ställer inte läsare större krav på outputen från bloggarna?
Irritation
Ibland kan småsaker irritera mig, så som det faktum att en stor del av min blogg (texterna) helt plötsligt blivit kursiva.
Hur är detta möjligt?
Magic?
Hur är detta möjligt?
Magic?
Jag pratar
korrekt svenska.
Och så kan jag imitera lite olika svenska dialekter.
Jag tillhör den kristna kyrkan. Besöker den dock väldigt sällan. Inte för att jag inte tror på Gud eller att jag tycker att kyrkan är fel plats, utan för att jag inte har bibeln som ett rättesnöre och tyvärr är det för mycket predikningar om gammalt i kyrkan än idag. Jag tror på en Gud som älskar oss alla, oavsett. Även de mest bestiala människorna i världen (och även sverigedemokrater), däremot har han gett oss en egen vilja och förmågan (??) att välja våra vägar. Väljer vi då föraktets väg, så är det ett val gjorda av oss själva. Gud har ingenting med det att göra. Ni vet det här med eget ansvar...
Jodå, jag firar även svenska seder och tar också till mig den svenska kulturen..(?). Tar mig en snapps vid midsommar, besöker en liten brasa vid valborg, har julgran, fyller påskäggen med godis, jag tar av mig skorna när jag kommer hem till folk, ringer först och kollar om det är ok att komma över på en fika, står snällt i kön och väntar på min tur, städar efter mig i tvättstugan och bokar inte flera tider samtidigt, tar i hand och hälsar fint på nya bekantskaper osv.
Svensk matkultur vet jag inte vad jag ska säga om. Vad är svensk matkultur? Men jag tror nog att jag tagit till mig den också. Falukorv äter vi ju här hemma emellanåt.
Ibland tar jag på mig en keps. Det är skönt att gömma undan håret då jag har en bad hair day. Men det är ju ingen slöja så då går det ju. Och keps är ju en accepterad huvudbonad. Så svenskt (?), så där är det nog inga problem.
Jag tycker att pensionärer ska respekteras mer och de ska inte behöva leva på allmosor, då de faktiskt jobbat häcken av sig i sina dagar (i alla fall de flesta..). Så mer pengar till de gamla!
Självklart ska kriminaliteten stävjas. Den organiserade brottligheten har satt sina klor i det svenska samhället och har internationella förgreningar. Mer resurser ska polisen ha för att arbeta mot denna form av kriminalitet, men jag vet inte riktigt vart de ska skickas då många av dem är svenskar. Räcker fängelse, eller finns det något annat land som vill ta emot dem? Ja, om det nu var den brottsligheten som diskuterades...? Eller var det snattarna?
Jo, jag kan förolämpa människor på svenska, även om jag är tvåspråkig och skulle kunna använda mig av finskan vid förolämpningar.
Undrar om jag är tillräckligt svensk i SD:s ögon?
Och så kan jag imitera lite olika svenska dialekter.
Jag tillhör den kristna kyrkan. Besöker den dock väldigt sällan. Inte för att jag inte tror på Gud eller att jag tycker att kyrkan är fel plats, utan för att jag inte har bibeln som ett rättesnöre och tyvärr är det för mycket predikningar om gammalt i kyrkan än idag. Jag tror på en Gud som älskar oss alla, oavsett. Även de mest bestiala människorna i världen (och även sverigedemokrater), däremot har han gett oss en egen vilja och förmågan (??) att välja våra vägar. Väljer vi då föraktets väg, så är det ett val gjorda av oss själva. Gud har ingenting med det att göra. Ni vet det här med eget ansvar...
Jodå, jag firar även svenska seder och tar också till mig den svenska kulturen..(?). Tar mig en snapps vid midsommar, besöker en liten brasa vid valborg, har julgran, fyller påskäggen med godis, jag tar av mig skorna när jag kommer hem till folk, ringer först och kollar om det är ok att komma över på en fika, står snällt i kön och väntar på min tur, städar efter mig i tvättstugan och bokar inte flera tider samtidigt, tar i hand och hälsar fint på nya bekantskaper osv.
Svensk matkultur vet jag inte vad jag ska säga om. Vad är svensk matkultur? Men jag tror nog att jag tagit till mig den också. Falukorv äter vi ju här hemma emellanåt.
Ibland tar jag på mig en keps. Det är skönt att gömma undan håret då jag har en bad hair day. Men det är ju ingen slöja så då går det ju. Och keps är ju en accepterad huvudbonad. Så svenskt (?), så där är det nog inga problem.
Jag tycker att pensionärer ska respekteras mer och de ska inte behöva leva på allmosor, då de faktiskt jobbat häcken av sig i sina dagar (i alla fall de flesta..). Så mer pengar till de gamla!
Självklart ska kriminaliteten stävjas. Den organiserade brottligheten har satt sina klor i det svenska samhället och har internationella förgreningar. Mer resurser ska polisen ha för att arbeta mot denna form av kriminalitet, men jag vet inte riktigt vart de ska skickas då många av dem är svenskar. Räcker fängelse, eller finns det något annat land som vill ta emot dem? Ja, om det nu var den brottsligheten som diskuterades...? Eller var det snattarna?
Jo, jag kan förolämpa människor på svenska, även om jag är tvåspråkig och skulle kunna använda mig av finskan vid förolämpningar.
Undrar om jag är tillräckligt svensk i SD:s ögon?
Svenska kändisar,
eller vad ska vi kalla alla dessa wannabies, som i sin desperation gör vad som helst för att synas i media?
Kanske är det bristen på "riktiga" kändisar i Sverige som gör att media kör hårt med att lansera d-kändisarna från alla diverse reality -showerna: Mamma söker..., pappa söker..., fan söker..., ingen jävel vill ha..., fetast av den fetaste exponeras och piskas..., festa och gör bort dig i tv... och så har vi bloggisarna. Ja, vad ska man säga om dem?
Det är väl fan tragiskt att en ung, bitter, intrigmakerska och skitsnackare med en totalt intetsägande blogg, har blivit krönt till bloggdrottning av en viss del av vår media. Jag pratar om Kissie.
När jag slår på datorn kommer msn.com fram som första sidan. Minä ögon fastnar vid en liten rubrik där det står att Kissie ska förstora sina bröst. I samma lilla notis kallas hon för bloggdrottningen.
En totalt intetsägande människa med låg självkänsla gör sig ett namn genom att kasta skit på allt och alla blir bloggarnas drottning? Säger det saker om hennes läsare eller säger det saker om vårt samhälle? Både och?
På blogg.se, varifrån jag ska logga in mig, brukar det jämt tipsas om olika bloggare. Många gånger intervjuas veckans (eller är det dagens..?) bloggare och ofta är det unga tjejer som äääällllsskar(!) mode, fotografering, skapande osv. Ni vet det som är så inne just nu att älska om du ska göra dig ett namn. Att det sällan
är tjejer med annorlunda och avvikande tyck och smak, utan de är som alla de andra tusentals "modebloggare" ute i cybervärlden, är tråkigt och tråkigt och...ja, tråkigt. Nämnde jag tråkigt? Ja, och fantasilöst i allra högsta grad. Jo, och deras bloggar är alltid den mest personliga...
(Ibland kan man dock stöta på de där konst-, mode- och kulturbloggarna som har det där lilla extra. De som är duktiga på riktigt.)
Sen har vi dessa mest aktiva, kommenterade och besökta -listorna på blogg.se sidan. Det är sällan jag går in. Sällan eller aldrig, då det sällan eller snarare betoning på aldrig är några intressanta bloggare på dessa listor (eller så orkar jag inte leta bland allt skräp). Men när jag av nyfikenhet och förmodligen med en stor skopa hopp, har gått in på den mest aktiva eller besökta, så har jag nästan gråtit av besvikenhet. Vad fan är det för skräp människor läser? Och hur illa får man skriva egentligen?
Innehållet bruka vara navelludd, skrivförmågan lämnar mycket att önska. Och detta läser då tusentals dagligen? Why? Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte, då jag vet att det finns otroligt begåvade bloggare ute i bloggvärlden. Begåvade, smarta och roliga. De levererar humor, vardagligheter, samhällsfrågor osv med en kvickhet och litterärförmåga som fångar läsaren,utna att det blir tunggrott. Kruxet med dessa är att de sällan suktar efter den storskaliga läsarkretsen. De arbetar inte byxorna av sig för att få den storskaliga läsarkretsen. Eller...är dessa bloggare för avancerade för de som läser Kissies (och likasinnades) blogg? Kan vara så. Texterna levererar lite mer än."ööhh,ida va ja på NK å köpte den här tröjan (och så en bild på en vit/blå-randig töja). Visst e den fiin. o den kan kan ha till..typ, shorts och gladiatorsandaler. snyggt va?" (och så en bild på en långhårig tjej med shorts, tröjan hon nyss köpt och sandaler, lite lätt poserande på sniskan med ena handen på höften och med en plutande mun.)
Vi kan ju bara konstatera att kvaliteten på den svenska sk kändisvärlden börjar chansera. Eller snarare har redan gjort. Det är skrämmande att sådana som Kissie kan vara förebilder till våra unga tjejer och killar. Inte mycket att hänga i julgranen.
Ja, sen finns det ju alla dessa "Bettan, ung tjej och blivande mamma"-bloggar. Jag går inte ens in på vad jag tycker om dessa. Jag säger bara:"suck!" Och tänker, än en gång, hur graviditet och moderskap blivit en handelsvara. Det är aldrig någon som fått barn innan dem. (Och jag undrar i mitt stilla sinne hur fasen jag lyckades få två barn utan att skrika stöta och blöta och vältra mig i graviditetsnojor på nätet..).
Kan det vara så att människor idag är i grund och botten jävligt ensamma? Ensamma även i andras sällskap?
"Jag tänker, allså finns jag" gäller inte längre. "Jag syns till vilket pris som helst, alltså finns jag", gäller...?
Kanske är det bristen på "riktiga" kändisar i Sverige som gör att media kör hårt med att lansera d-kändisarna från alla diverse reality -showerna: Mamma söker..., pappa söker..., fan söker..., ingen jävel vill ha..., fetast av den fetaste exponeras och piskas..., festa och gör bort dig i tv... och så har vi bloggisarna. Ja, vad ska man säga om dem?
Det är väl fan tragiskt att en ung, bitter, intrigmakerska och skitsnackare med en totalt intetsägande blogg, har blivit krönt till bloggdrottning av en viss del av vår media. Jag pratar om Kissie.
När jag slår på datorn kommer msn.com fram som första sidan. Minä ögon fastnar vid en liten rubrik där det står att Kissie ska förstora sina bröst. I samma lilla notis kallas hon för bloggdrottningen.
En totalt intetsägande människa med låg självkänsla gör sig ett namn genom att kasta skit på allt och alla blir bloggarnas drottning? Säger det saker om hennes läsare eller säger det saker om vårt samhälle? Både och?
På blogg.se, varifrån jag ska logga in mig, brukar det jämt tipsas om olika bloggare. Många gånger intervjuas veckans (eller är det dagens..?) bloggare och ofta är det unga tjejer som äääällllsskar(!) mode, fotografering, skapande osv. Ni vet det som är så inne just nu att älska om du ska göra dig ett namn. Att det sällan
är tjejer med annorlunda och avvikande tyck och smak, utan de är som alla de andra tusentals "modebloggare" ute i cybervärlden, är tråkigt och tråkigt och...ja, tråkigt. Nämnde jag tråkigt? Ja, och fantasilöst i allra högsta grad. Jo, och deras bloggar är alltid den mest personliga...
(Ibland kan man dock stöta på de där konst-, mode- och kulturbloggarna som har det där lilla extra. De som är duktiga på riktigt.)
Sen har vi dessa mest aktiva, kommenterade och besökta -listorna på blogg.se sidan. Det är sällan jag går in. Sällan eller aldrig, då det sällan eller snarare betoning på aldrig är några intressanta bloggare på dessa listor (eller så orkar jag inte leta bland allt skräp). Men när jag av nyfikenhet och förmodligen med en stor skopa hopp, har gått in på den mest aktiva eller besökta, så har jag nästan gråtit av besvikenhet. Vad fan är det för skräp människor läser? Och hur illa får man skriva egentligen?
Innehållet bruka vara navelludd, skrivförmågan lämnar mycket att önska. Och detta läser då tusentals dagligen? Why? Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte, då jag vet att det finns otroligt begåvade bloggare ute i bloggvärlden. Begåvade, smarta och roliga. De levererar humor, vardagligheter, samhällsfrågor osv med en kvickhet och litterärförmåga som fångar läsaren,utna att det blir tunggrott. Kruxet med dessa är att de sällan suktar efter den storskaliga läsarkretsen. De arbetar inte byxorna av sig för att få den storskaliga läsarkretsen. Eller...är dessa bloggare för avancerade för de som läser Kissies (och likasinnades) blogg? Kan vara så. Texterna levererar lite mer än."ööhh,ida va ja på NK å köpte den här tröjan (och så en bild på en vit/blå-randig töja). Visst e den fiin. o den kan kan ha till..typ, shorts och gladiatorsandaler. snyggt va?" (och så en bild på en långhårig tjej med shorts, tröjan hon nyss köpt och sandaler, lite lätt poserande på sniskan med ena handen på höften och med en plutande mun.)
Vi kan ju bara konstatera att kvaliteten på den svenska sk kändisvärlden börjar chansera. Eller snarare har redan gjort. Det är skrämmande att sådana som Kissie kan vara förebilder till våra unga tjejer och killar. Inte mycket att hänga i julgranen.
Ja, sen finns det ju alla dessa "Bettan, ung tjej och blivande mamma"-bloggar. Jag går inte ens in på vad jag tycker om dessa. Jag säger bara:"suck!" Och tänker, än en gång, hur graviditet och moderskap blivit en handelsvara. Det är aldrig någon som fått barn innan dem. (Och jag undrar i mitt stilla sinne hur fasen jag lyckades få två barn utan att skrika stöta och blöta och vältra mig i graviditetsnojor på nätet..).
Kan det vara så att människor idag är i grund och botten jävligt ensamma? Ensamma även i andras sällskap?
"Jag tänker, allså finns jag" gäller inte längre. "Jag syns till vilket pris som helst, alltså finns jag", gäller...?
Till slut var det min tur...
Martin Niemöller, en tysk präst och berömd Hitlermotståndare, skrev en dikt om hur Hitler kunde ta makten:
Först kom de för att hämta judarna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte jude.
Sedan kom de för att hämta kommunisterna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte kommunist.
Sedan kom de för att hämta fackföreningsfolket
men jag höjde inte min röst
för jag tillhörde ingen fackförening.
Sedan kom de för att hämta mig
och då fanns ingen kvar
som kunde tala för mig.
Sarkozy
"Vi lever med konsekvenserna av femtio års invandring. Det har slutat med ett stort misslyckande när det gäller integrationen. Varför säger vi ingenting om detta? Är vi rädda?" (DN 8 sept 2010)
Dessa ord kommer från den franske presidenten Sarkozy. Han som skickar iväg romer till deras "hemländer" (även Frankrikefödda). Han som anser det vara helt i sin ordning att straffa kvinnor han redan, själv, anser straffas av sina män. (Burkabärande kvinnor som ska hjälpas till ett "friare" liv utanför burkabojorna). Han som indirekt mer eller mindre gör paralleller med invandring och kriminalitet.
Femtio års misslyckad invandrarpolitik kanske har att göra med den invandrarpolitik man bedrivit? Jag vet inte men det är väl den enda logiska förklaring jag hittar. Att integrationen misslyckas har att göra med att man rent ut sagt skitit i integrationen. Precis som i Sverige. Sen skyller man på invandrarna och deras dåliga karaktär, moral, bristande respekt, lathet, utnyttjande av system osv när de får slåss med näbbar och klor för att överhuvudtaget bli en del av det svenska samhället. När de misslyckas, trots hårt arbete, växer missnöjet. Resultat: barnen påverkas av föräldrarnas resultatlösa försök att integreras i det svenska samhället. De ser föräldrarnas hårda arbete, vilket inte ger resultat, vilket i sin tur leder till att barnen förlorar tron på ett system som vi höjer till skyarna. Därmed inte sagt att det ursäktar ett dåligt beteende, men det är ju en orsak till varför det finns problem (både bland invandrargrupper och svenskar vs invandrare).
Om du stångar ditt huvud mot väggen ett antal gånger så resulterar det i skador. Inget konstigt med det.
Om den svenska invandrarpolitiken behöver diskuteras? Absolut och i allra högsta grad. Våga diskutera de fel och brister som finns i vårt system. Inga konstigheter med det. Vi diskuterar ju de fel och brister som finns i andra system i vårt samhälle.
Nåväl, Sarkozy seglar med i den högervind som sveper över Europa.
Jag sitter här och smakar lite på namnet Sarkozy. Hmm, Sarkozy...Sarkozy...
Nä, de smakar inte franskt och det klingar inte franskt. Har han funderat på att flytta till sitt hemland, var det nu än finns, typ Ungern, och lämna plats åt en "äkta" fransman...?
Dessa ord kommer från den franske presidenten Sarkozy. Han som skickar iväg romer till deras "hemländer" (även Frankrikefödda). Han som anser det vara helt i sin ordning att straffa kvinnor han redan, själv, anser straffas av sina män. (Burkabärande kvinnor som ska hjälpas till ett "friare" liv utanför burkabojorna). Han som indirekt mer eller mindre gör paralleller med invandring och kriminalitet.
Femtio års misslyckad invandrarpolitik kanske har att göra med den invandrarpolitik man bedrivit? Jag vet inte men det är väl den enda logiska förklaring jag hittar. Att integrationen misslyckas har att göra med att man rent ut sagt skitit i integrationen. Precis som i Sverige. Sen skyller man på invandrarna och deras dåliga karaktär, moral, bristande respekt, lathet, utnyttjande av system osv när de får slåss med näbbar och klor för att överhuvudtaget bli en del av det svenska samhället. När de misslyckas, trots hårt arbete, växer missnöjet. Resultat: barnen påverkas av föräldrarnas resultatlösa försök att integreras i det svenska samhället. De ser föräldrarnas hårda arbete, vilket inte ger resultat, vilket i sin tur leder till att barnen förlorar tron på ett system som vi höjer till skyarna. Därmed inte sagt att det ursäktar ett dåligt beteende, men det är ju en orsak till varför det finns problem (både bland invandrargrupper och svenskar vs invandrare).
Om du stångar ditt huvud mot väggen ett antal gånger så resulterar det i skador. Inget konstigt med det.
Om den svenska invandrarpolitiken behöver diskuteras? Absolut och i allra högsta grad. Våga diskutera de fel och brister som finns i vårt system. Inga konstigheter med det. Vi diskuterar ju de fel och brister som finns i andra system i vårt samhälle.
Nåväl, Sarkozy seglar med i den högervind som sveper över Europa.
Jag sitter här och smakar lite på namnet Sarkozy. Hmm, Sarkozy...Sarkozy...
Nä, de smakar inte franskt och det klingar inte franskt. Har han funderat på att flytta till sitt hemland, var det nu än finns, typ Ungern, och lämna plats åt en "äkta" fransman...?
Nicolas Sarkozy. Franske presidenten.
A swede in Hollywood
Alexander Skarsgård har dåligt självförtroende?
I Aftonbladet berättar han om hur han inte förstår den hype som pågår kring han som person, förlåt kropp. Han hyllas som en sexsymbol och det övergår hans vida förstånd (nåja, hur vitt det är vet jag inte) och han förklarar att han inte ser sig själv som en sexsymbol och att även han har dagar då han känner sig som världens fulaste människa.
Dåligt självförtroende?
Nej, däremot visar han sig mänsklig. Han med sin uppåtgående karriär i USA. Han med ett fördelaktigt utseende. Han som idag blivit sexsymbol för tjejer och kvinnor. Han, Alexander Skarsgård, säger i sitt budskap att han, precis som vem som helst, kan ha jävligt dåliga dagar. Har han dåligt självförtroende för den skull? Skulle då kanske inte uttrycka mig så.
Han är mänsklig. Livet går upp och ner. Humöret går upp och ner. Självförtroendet påverkas av dagens mående.
Grabben visar sig vara mänsklig.
Wow!
Undrar om han svettas?
I Aftonbladet berättar han om hur han inte förstår den hype som pågår kring han som person, förlåt kropp. Han hyllas som en sexsymbol och det övergår hans vida förstånd (nåja, hur vitt det är vet jag inte) och han förklarar att han inte ser sig själv som en sexsymbol och att även han har dagar då han känner sig som världens fulaste människa.
Dåligt självförtroende?
Nej, däremot visar han sig mänsklig. Han med sin uppåtgående karriär i USA. Han med ett fördelaktigt utseende. Han som idag blivit sexsymbol för tjejer och kvinnor. Han, Alexander Skarsgård, säger i sitt budskap att han, precis som vem som helst, kan ha jävligt dåliga dagar. Har han dåligt självförtroende för den skull? Skulle då kanske inte uttrycka mig så.
Han är mänsklig. Livet går upp och ner. Humöret går upp och ner. Självförtroendet påverkas av dagens mående.
Grabben visar sig vara mänsklig.
Wow!
Undrar om han svettas?
Alexander Skarsgård
Fiske
kanske är ett underskattat hobby.
Tålamod är en dygd.
I lördags var vi iväg och hade en kombinationspicknick, dvs vi firade min svåger och fiskade lite.
Jag är ju då egentligen ingen fiskare. Har egentligen aldrig förstått tjusningen med att stå och kasta krokar till fiskar som ibland i sitt korkade tillstånd fasnar på dem. Å andra sidan så har jag väl inte tagit mig tid att vilja förstå det heller.
Det var vackert väder. Varmt och behagligt. Hösten visade sig i sitt esse. Rofyllt och harmoniskt. Att njuta av naturen är inga problem för mig, vilket fick mig att vilja campa innan senhöstkylan kommer och vintern börjar göra sitt intåg.
Kanske blir det camping med fiske, grilla och avnjutning av en mörk höstkväll vid stor och värmande brasa i helgen som kommer. Vore underbart, bara vädergudarna är på gott humör.
Vi håller tummarna.
Och jag ska ta mig tid att fiska...
Tålamod är en dygd.
I lördags var vi iväg och hade en kombinationspicknick, dvs vi firade min svåger och fiskade lite.
Jag är ju då egentligen ingen fiskare. Har egentligen aldrig förstått tjusningen med att stå och kasta krokar till fiskar som ibland i sitt korkade tillstånd fasnar på dem. Å andra sidan så har jag väl inte tagit mig tid att vilja förstå det heller.
Det var vackert väder. Varmt och behagligt. Hösten visade sig i sitt esse. Rofyllt och harmoniskt. Att njuta av naturen är inga problem för mig, vilket fick mig att vilja campa innan senhöstkylan kommer och vintern börjar göra sitt intåg.
Kanske blir det camping med fiske, grilla och avnjutning av en mörk höstkväll vid stor och värmande brasa i helgen som kommer. Vore underbart, bara vädergudarna är på gott humör.
Vi håller tummarna.
Och jag ska ta mig tid att fiska...
Metmask...?
