Jag har fått i mitt ägo ett underbart uttryck - nånannanismen. Det är min yngsta dotters lärare som kommer med så kloka och klockrena begrepp.

Nånannanismen.

Alltför många, både barn och vuxna, lider av nånannanismen. Och vad vill jag mena med det? Enkelt. Det är alltid någon annans fel att saker och ting är som de är eller att man har ett visst beteende. Nånannanismen frånsäger all eget ansvar.

Nånannanismen. Underbart begrepp. Och så tidsenligt.

Vem vågar och vill ta ansvar över sitt liv, sina handlingar? Är det inte lättare att skylla på någon annan, en bestämd person eller någon diffus skepnad, när man blir beskylld för att inte ta sitt ansvar? När ens handlingar har konsekvenser och dessa konsekvenser är jobbiga att fejsa?

Nånannanismen.

Det är en hel livstil och livsfilosofi. Inte att förakta, då det kräver brist på samvete och ödmjukhet.

Och bara det är ju en styrka.