Jahopp. Nu börjar gåtan få en lösning. Gåtan om Michael Jacksons yngste son, Blanket. Ni undrar förstås vilken gåta. Jo, gåtan om vem som är hans far.

Intressant.

Eller inte.

Men nu är upplösningen nära. Matthew Fiddes, 29 år säger sig kunna vara pappa till Blanket.

Han har fram till nu hållit tyst om den möjligheten, men känner att han inte riktigt orkar mörka längre och erkänner öppet i media (!) att sannolikheten finns, absolut, att det är han som är far till pojken.

Han vet inte säkert och kommer inte att söka vårdnaden om Blanket.

Jaha, och syftet med detta påtvingade avslöjandet var?

Enligt honom är han sur för att han, mer eller mindre, tvingas diskutera denna fråga. Eeehh, yeah...

Så syftet med detta "avslöjande" är?

(Undrar hur mycket han fick när han intervjuades...)

Undrar hur länge det kommer att mjölkas pengar i Michael Jacksons namn? Och stackars barn.

Jaha-ja, då har årets Blog awards gått av stapeln. Nej, jag följde inte galan, då jag tycker att det bara är skräp och i ärlighetens namn så är det skit som vinner priser. Hur jag vet? Behöver bara klicka fram blogg.se, så står det om detta...

Jag såg att någon som kallar sig Ana Gina vann årets roligaste blogg. Nyfiken som jag är måste jag ju kika in och få mig ett litet skratt...tänkte jag - håhåjajaa... Skrattet förlöstes inte en enda gång. En totalt ointressant och tråkig blogg. Intetsägande, och denna blev då "roligaste" bloggen. På vilket sätt är hon rolig???

Nä, jag blir fan orolig. Om Ana Ginas blogg och det hon skriver räknas som humor, måste ju Kalle Anka-tidningen ha ett djup som fattas Strindberg, Kierkegaard och andra deras gelikar.

Den som blev årets blogginspiratör är "17 år och trebarnsmamma". Ja, ni förstår att nyfikenheten tog överhand här också och jag tänkte att denna människa måste ju vara något utöver det vanliga, då hon faktiskt utsetts som årets blogginspiratör. Ääääh, vad fan!? Same shit som alla andra mamma-/modebloggar. Inget nytt. Absolut ingenting. Tråkigt och intetsägande. (Har jag använt det uttrycket tidigare?)

Årets modebloggare blev en kille vid namn Andreas Wijk. En söt liten valp, som visar upp killmode och kan givetvis inspirera killar. Vad vet jag. Men alltså, nyskapande? Nä, den stilen han visar upp har ju funnits länge bland kíllar, däremot gillar jag hans frisyr. Mycket snygg!

Lindas sminkblogg visar hur man kan leka med färger (smink). Helt ok, men varför visa ett färdigt resultat i stället för att visa hur-du-går-tillväga-för-att-få-detta-resultat? Inte hjälper det mig att få se resultatet. Jag är ju en amatör och behöver vägledning och bilder på hur man får till det med färger, sotning , eyeliner osv. Men, visst, fine, hon kan sminka, men så är ju hon en make up -artist.

Jaja, bättre än så blir det inte. Och det är bara att konstatera att det faktiskt inte ställs så stora krav i bloggvärlden.

Och nu är Kissie, Missie, Kuttan, Muttan, Bögen, Piff och Puff, och allt vad de trashiga bloggarna heter, skitsura för att de inte vann och anklagar Vecko Revyn för röstfuske.

Haha! Jaja. Vad säger man?

By the way...vilka är det som röstar på dessa? Ställer inte läsare större krav på outputen från bloggarna?

Ibland kan småsaker irritera mig, så som det faktum att en stor del av min blogg (texterna) helt plötsligt blivit kursiva.

Hur är detta möjligt?

Magic?

korrekt svenska.

Och så kan jag imitera lite olika svenska dialekter.

Jag tillhör den kristna kyrkan. Besöker den dock väldigt sällan. Inte för att jag inte tror på Gud eller att jag tycker att kyrkan är fel plats, utan för att jag inte har bibeln som ett rättesnöre och tyvärr är det för mycket predikningar om gammalt i kyrkan än idag. Jag tror på en Gud som älskar oss alla, oavsett. Även de mest bestiala människorna i världen (och även sverigedemokrater), däremot har han gett oss en egen vilja och förmågan (??) att välja våra vägar. Väljer vi då föraktets väg, så är det ett val gjorda av oss själva. Gud har ingenting med det att göra. Ni vet det här med eget ansvar...

Jodå, jag firar även svenska seder och tar också till mig den svenska kulturen..(?). Tar mig en snapps vid midsommar, besöker en liten brasa vid valborg, har julgran, fyller påskäggen med godis, jag tar av mig skorna när jag kommer hem till folk, ringer först och kollar om det är ok att komma över på en fika, står snällt i kön och väntar på min tur, städar efter mig i tvättstugan och bokar inte flera tider samtidigt, tar i hand och hälsar fint på nya bekantskaper osv.

Svensk matkultur vet jag inte vad jag ska säga om. Vad är svensk matkultur? Men jag tror nog att jag tagit till mig den också. Falukorv äter vi ju här hemma emellanåt.

Ibland tar jag på mig en keps. Det är skönt att gömma undan håret då jag har en bad hair day. Men det är ju ingen slöja så då går det ju. Och keps är ju en accepterad huvudbonad. Så svenskt (?), så där är det nog inga problem.

Jag tycker att pensionärer ska respekteras mer och de ska inte behöva leva på allmosor, då de faktiskt jobbat häcken av sig i sina dagar (i alla fall de flesta..). Så mer pengar till de gamla!

Självklart ska kriminaliteten stävjas. Den organiserade brottligheten har satt sina klor i det svenska samhället och har internationella förgreningar. Mer resurser ska polisen ha för att arbeta mot denna form av kriminalitet, men jag vet inte riktigt vart de ska skickas då många av dem är svenskar. Räcker fängelse, eller finns det något annat land som vill ta emot dem? Ja, om det nu var den brottsligheten som diskuterades...? Eller var det snattarna?

Jo, jag kan förolämpa människor på svenska, även om jag är tvåspråkig och skulle kunna använda mig av finskan vid förolämpningar.

Undrar om jag är tillräckligt svensk i SD:s ögon?

eller vad ska vi kalla alla dessa wannabies, som i sin desperation gör vad som helst för att synas i media?

Kanske är det bristen på "riktiga" kändisar i Sverige som gör att media kör hårt med att lansera d-kändisarna från alla diverse reality -showerna: Mamma söker..., pappa söker..., fan söker..., ingen jävel vill ha..., fetast av den fetaste exponeras och piskas..., festa och gör bort dig i tv... och så har vi bloggisarna. Ja, vad ska man säga om dem?

Det är väl fan tragiskt att en ung, bitter, intrigmakerska och skitsnackare med en totalt intetsägande blogg, har blivit krönt till bloggdrottning av en viss del av vår media. Jag pratar om Kissie.

När jag slår på datorn kommer msn.com fram som första sidan. Minä ögon fastnar vid en liten rubrik där det står att Kissie ska förstora sina bröst. I samma lilla notis kallas hon för bloggdrottningen.

En totalt intetsägande människa med låg självkänsla gör sig ett namn genom att kasta skit på allt och alla blir bloggarnas drottning? Säger det saker om hennes läsare eller säger det saker om vårt samhälle? Både och?

På blogg.se, varifrån jag ska logga in mig, brukar det jämt tipsas om olika bloggare. Många gånger intervjuas veckans (eller är det dagens..?) bloggare och ofta är det unga tjejer som äääällllsskar(!) mode, fotografering, skapande osv. Ni vet det som är så inne just nu att älska om du ska göra dig ett namn. Att det sällan
är tjejer med annorlunda och avvikande tyck och smak, utan de är som alla de andra tusentals "modebloggare" ute i cybervärlden, är tråkigt och tråkigt och...ja, tråkigt. Nämnde jag tråkigt? Ja, och fantasilöst i allra högsta grad. Jo, och deras bloggar är alltid den mest personliga...

(Ibland kan man dock stöta på de där konst-, mode- och kulturbloggarna som har det där lilla extra. De som är duktiga på riktigt.)

Sen har vi dessa mest aktiva, kommenterade och besökta -listorna på blogg.se sidan. Det är sällan jag går in. Sällan eller aldrig, då det sällan eller snarare betoning på aldrig är några intressanta bloggare på dessa listor (eller så orkar jag inte leta bland allt skräp). Men när jag av nyfikenhet och förmodligen med en stor skopa hopp, har gått in på den mest aktiva eller besökta, så har jag nästan gråtit av besvikenhet. Vad fan är det för skräp människor läser? Och hur illa får man skriva egentligen?

Innehållet bruka vara navelludd, skrivförmågan lämnar mycket att önska. Och detta läser då tusentals dagligen? Why? Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte, då jag vet att det finns otroligt begåvade bloggare ute i bloggvärlden. Begåvade, smarta och roliga. De levererar humor, vardagligheter, samhällsfrågor osv med en kvickhet och litterärförmåga som fångar läsaren,utna att det blir tunggrott. Kruxet med dessa är att de sällan suktar efter den storskaliga läsarkretsen. De arbetar inte byxorna av sig för att få den storskaliga läsarkretsen. Eller...är dessa bloggare för avancerade för de som läser Kissies (och likasinnades) blogg? Kan vara så. Texterna levererar lite mer än."ööhh,ida va ja på NK å köpte den här tröjan (och så en bild på en vit/blå-randig töja). Visst e den fiin. o den kan kan ha till..typ, shorts och gladiatorsandaler. snyggt va?"  (och så en bild på en långhårig tjej med shorts, tröjan hon nyss köpt och sandaler, lite lätt poserande på sniskan med ena handen på höften och med en plutande mun.)

Vi kan ju bara konstatera att kvaliteten på den svenska sk kändisvärlden börjar chansera. Eller snarare har redan gjort. Det är skrämmande att sådana som Kissie kan vara förebilder till våra unga tjejer och killar. Inte mycket att hänga i julgranen.

Ja, sen finns det ju alla dessa "Bettan, ung tjej och blivande mamma"-bloggar. Jag går inte ens in på vad jag tycker om dessa. Jag säger bara:"suck!" Och tänker, än en gång, hur graviditet och moderskap blivit en handelsvara. Det är aldrig någon som fått barn innan dem. (Och jag undrar i mitt stilla sinne hur fasen jag lyckades få två barn utan att skrika stöta och blöta och vältra mig i graviditetsnojor på nätet..). 

Kan det vara så att människor idag är i grund och botten jävligt ensamma? Ensamma även i andras sällskap?

"Jag tänker, allså finns jag" gäller inte längre. "Jag syns till vilket pris som helst, alltså finns jag", gäller...?

 

Martin Niemöller, en tysk präst och berömd Hitlermotståndare, skrev en dikt om hur Hitler kunde ta makten:

Först kom de för att hämta judarna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte jude.

Sedan kom de för att hämta kommunisterna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte kommunist.

Sedan kom de för att hämta fackföreningsfolket
men jag höjde inte min röst
för jag tillhörde ingen fackförening.

Sedan kom de för att hämta mig
och då fanns ingen kvar
som kunde tala för mig.