Underbart värre..det skiner en varm och skön sol ute. Nu skulle man ju egentligen sitta och zippa lite kall öl eller cider någonstans ute i det fria, men det funkar bra med att gå ut med familjen och spela lite kubb och annat skoj.

imorgon ska jag gå och kika på Quire Boys på Raw. Två elever frågade mig om jag skulle kunna tänka mig och gå dit med dem, och why not? Jag släpar med mig Isabella så hon introduceras ordentligt i den underbara rockvärld som finns..;)

Väl mött!

Jaha, sitter på biblioteket på Mdh tillsammans med S. Vi skriver på vår logga, som ska handla om våra reflektioner kring det arbetet vi gjort under VFU:n. Nu har ju jag, som tur är, inte behövt göra VFU, utan jag har fått jobba istället. Fick mina veckor tillgodoräknade, då jag faktiskt jobbat som lärare sedan -97/-98. Fan vore väl annat, men jag ska säga att det inte var självklart. För när jag ansökte om tillgodoräknandet, avslogs det först och anledningen var att jag inte hade min ämnesteoretiska utbildning klar innan jag började på lärarutbildningen. Heeee! Låter det klokt?? Nope! Herregud, är det någonstans jag inhämtat mina ämnesteoretiska kunskaper så är det via mitt jobb. När jag jobbat som lärare har jag ju verkligen fått läsa in mig på de ämnesområdena jag undervisat i. Inte fasen har jag klivit in i ett klassrum och ursäktat mig över att jag inte alls kan det jag ska undervisa i. Och hela tiden får jag ju som lärare hålla mig ajour med vad som händer med det svenska språket, vilka nya vetenskapliga upptäckter och rön våra arkeologer/forskare (bla i historia)osv har kommit fram till, eller hur vårt samhälle förändras. Jag kan ju inte stå där och prata om den Europeiska gemenskapen, när det heter E Unionen. Ja, tänka sig att jag faktiskt vet att det heter så nuförtiden. O att vi, Sverige är med i den unionen. Wowowiwaa! Unbelievable! Fantastiskt vad jag kan, efter alla dessa år! Vem vet, jag kan ju ha sagt att Andra världskriget pågick under åren 1980-1986... Vem fan vet. Jaja, stackars elever som inte fått sina behov tillgodosedda av en lärare som faktiskt inte varit en lärare med teoretisk utbildning...;)

Några timmar senare...

Hemkommen från stan och P. Fick höra att mina tjejer ska bli storasystrar igen. Va roligt för dem! Deras pappa har träffat en kanontjej, vilken båda tycker väldigt bra om. Det glädjer mig. Och jag vet att hon kommer att tillåta E o I att vara med i barnets liv, utan några som helst knussler och svartsjuka. Det kanske är en självklarthet egentligen, men icke sa nicke, säger jag av erfarenhet. Personligen tycker jag det är ganska fascinerande att vuxna som blir tillsammans med någon som har barn tidigare helt plötsligt kan vända kappan efter vinden och tycka att de tidigare barnen är ett hinder eller de ses som konkurrenter i den vuxnes relation till föräldern. Hänger ni med, eller var jag otydlig? Nåja, nu blir det i alla falla andra bullar (i ugnen, hehe!). Jag har i alla fall två glada jäntor här hemma. Och jag får väl smyga med tjejerna sen och sniffa på den lilla, för det finns väl ingen underbarare doft än små barns doft.

Det finns ingen kärlek som kan mäta sig med kärleken till sina egna barn. Den föräldern som inte förstått det, har missat en mycket viktig och meningsfull poäng i sitt liv. Ja, jag vet att det finns puckon till föräldrar och ärligt talat så håller jag med en av mina vänner som säger att det är helt otroligt att man kan skaffa sig barn hur som helst, åt höger och vänster, men ska man köpa en hund kollar man oftast lämpligheten innan. Jag tycker inte att det är en självklar rättighet att skaffa sig barn, däremot är det förälderns förbaskade skyldighet att älska och ta hand om sitt barn med alla de medel hon/han har möjlighet att göra. Varför skaffa sig barn om man inte förmår att älska den lilla människan man gett liv åt? Kärlek och trygghet - hur svårt kan det vara? Det handlar inte om att ha pengar för att kunna ge de senaste prylarna och pengar i fickan. Det handlar om att finnas till när det behövs, och givetvis när det inte behövs (när nu det skulle vara). 

Många föräldrar glömmer bort att det faktiskt är i tonåren de behövs som mest. Tyvärr är det då föräldrarna har en tendens att släppa taget, då de anser att den där navelsträngen måste klippas och barnen måste bli stora. Hmmm, det är väl då vi behövs och måste finnas. Navelsträngen kan tänjas bit för bit, men inte klippas vind för våg. I tonåren händer det mycket i ungdomarnas liv, kropp och tankeverksamhet. Vem är jag? Vem vill jag vara?  Hur är jag? Duger jag? Och till detta kommer allt det där jobbiga med oss föräldrar, som givetvis inte alltid fattar någonting (eller kanske aldrig;) ). Vuxenlivet kommer med stormsteg. Den behöver inte påskyndas av oss föräldrar. Låt ungdomarna vara ungdomar. Ta lite skäll. Var osams med dem. Skäll på dem. Ställ krav. Låt dem vara tjuriga. Men vik aldrig hädan, trots att de ibland kan bete sig som små (underbara) djävular. Stå orubbligt kvar och prata med dem. Tala om för dem hur mycket du älskar dem, även de gånger de gjort något du inte tycker om. Älska dem för dem de är, inte för vad de gör. Och glöm för sjutton inte bort att du faktiskt själv varit tonåring. Vad ville du mest av allt att dina föräldrar skulle göra eller hur de skulle vara? Skällande, gapande, fingerpekande? Tror inte det. Ett hem ska vara ens absoluta trygghet. Det är dit jag ska kunna gå i alla lägen, även då när jag vet att jag kanske brutit en överenskommelse med mina föräldrar, eller på något annat sätt gått mot deras vilja och förmaningar. Vart sjutton ska jag annars vända mig, om inte till mitt eget hem, mina egna föräldrar?

Nä, våga vara förälder. Stå på dig och ge ditt/dina barn den kärlek och trygghet de behöver och faktiskt kräver. Prata med dem och var intresserad av dem, deras liv, känslor och vänner, vilket inte innebär att du ska vara en mes som duckar så fort det inte passar tonåringen. Visa dina muskler som förälder, både de hårda och de mjuka. Och för att förtydliga, så menar jag inte att du ska slå dem på käften, varken hårt eller mjukt. Krama, älska och ställ krav.

Kram till er alla bra föräldrar!

Väl mött!

Hmm, det går ju lite segt att skriva blogg. Det är inte det att det inte finns något att skriva om. Det handlar nog om att få lite vardagsrutin i att logga in sig här och få ner några rader, om det nu så skulle vara skit. Jaja. Nu är ledigheten slut, eller snarare den ledighet jag tagit denna vecka. Som student är man ju aldrig riktigt ledig. Det finns alltid något att skriva eller läsa, men jag har faktiskt lagt allt sånt åt sidan, vilket varit riktigt skönt. Jag får ta tag i skolan från och med imorgon.

I helgen har vi varit ute och njutit av det underbara vårvädret. I lördags var vi till Sundbyholm och grillade, i går gick jag, min dotter och Josefin till stadsparken för att sätta oss någonstans där och plugga, men inte sjutton finns det bänkar och bort att nyttja och ingen filt hade vi. Vi satte oss på en brygga och pratade och undrade över människorna som började samlas vid bron för att titta på...hmm, vad? Jo, svaret fick vi en stund senare. Det var raggarbilskaravanen som intresserade folk. I en lång led kom det raggarbilar av alla dess slag, både fina, mindre fina och rent ut sagt fula. De fula var väl de bilar som inte blir underhållna av sina ägare. Rostiga och skitiga... Mindre imponerande. 

Idag var vi till Torshälla och träffade syrran och company. Vi fikade och spelade kubb, vilket alltid är lika intressant när min äldsta dotter är med. Varför? Jo, det finns ingen annan sämre förlorare. Haha! Helt underbart. Själv tycker jag kanske att kubbarna är lite väl små...

Jaja, det har iaf varit skönt att umgås med familjen.

 Sängen...

Ibland går helgerna väldigt fort, så som denna. I fredags var vi till Harrys och lyssnade på HEAT. Mycket bra. Jag blev tyvärr akut hungrig och tyckte att det var dags att dra, innan konserten ens var färdig. Det som gjorde mig lite sur var att HEAT började spela så sent (24.00), men Harrys ville väl mjölka oss gäster på så mycket som möjligt innan, dvs drickandet.

Min dotter och hennes kompis var med (mig, min särbo, min syster och hennes karl). Och som de flesta gånger så har man ju nästan det roligast innan man går ut. Vi satt och pratade och sjöng(!). Vem som led mest av sången vet jag inte än idag, men roligt var det.

I lördags firade jag min 40-årsdag med familjen, för att sen på kvällen gå ut med andra vänner. Det var en arbetskamrat som skramlat ihop till en biljett (på jobbet) till Lokomotivet ,som hade lite 60-tals musik att erbjuda. Nja, inget egentligen för mig, om inte 60-tals musiken har med t ex Doors eller Janis Joplin att göra. Nåväl, som tidigare (i fredags) så var det nog nästan trevligare innan vi gick ut. Vi var hos min arbetskamrats dotter, vars två kompisar också var där . Hon bjod på god mat och efterrätt. Dottern och hennes två kompisar hade bråttom till Lokomotivet, så de gick betydligt tidigare än vi. Jag, min arbetskamrat och min särbo satt kvar och joddlade om livet och dess underbara och mindre underbara vara. Både min arbetskamrat och min pojkvän(?), särbo(?), mansvän(heh!) har varit med om mycket i sina liv, men trots (eller tack vare?)det har de vuxit upp till att bli två otroligt fina och ödmjuka människor. Dessa människor är så otroligt godhjärtade, så jag kan inte mer än känna tacksamhet över att få vara en del av deras liv.

Jaja, det var en mycket givande och trevlig helg, med många fina och underbara människor runt mig. Jag tackar alla dem av hela mitt hjärta. Familjen var, som sagt var, och hälsade på i lördags. Och det är alltid lika roligt att träffas och umgås.

De vänner jag har är inte många. Jag har valt att ha de bra kvar i mitt liv. De människor som ger mig energi och glädje, inte de som tar energi och som inte ger vänskapen någon lyft. Det är ett privilegium vi människor har, att faktiskt få välja de vänner vi vill ha i våra liv. Det har jag gjort. Jag kanske inte är så bra på att höra av mig till dem alla gånger, men å andra sidan så vet de hur jag är. Även om jag inte ringer allt för ofta så uppskattar jag deras närvaro och det försöker jag både säga och visa dem. Lika lite som jag kräver att de ska höra av sig på viss klockslag eller vissa dagar, kräver de att jag ska göra dessa saker. Det är väl det som vänskap handlar om, att veta när det är dags och göra det när det naturligt faller in. På lika villkor. Det är kvalitet jag vill  ha, inte kvantitet.

Nu ska jag stänga gluggarna lite inför morgondagen, men återkommer


ps. min dotter evelina är bäst, :)

Läste min egen blogg. Jo, men visst, det började bra...eller inte. Slutet kom inte med. Ser ju lite roligt ut när det står "/.../ett välbehövligt...". Ja, men vad? Jo, ett välbehövligt måste om jag inte vill forstätta vistas i ett råttbo.

Så, var det med den kråksången.

Väl mött!

Jaha, efter viss tjat från min äldsta dotter ska jag nu börja blogga. Det får bli en liten mjukstart, då jag börjar med att tacka Therese för att hon stylat min sida. Enkelt och fint blev det. Det är väl tur att man har människor omkring sig som har lite tålamod med appareter som denna. Själv förstår jag inte varför den aldrig lyder mig. Varför den sällan lyssnar på vad jag har och säga. Det sägs ju att datorer ska vara så intelligenta, men jag undrar jag...

Jag kommer att ha en gästbloggare - min yngsta dotter. Det ska bli intressant att vad hon har att tillägga/säga. Jag hoppas vi får ta del av hennes underbara och roliga kommentarer och funderingar. Jojo, ibland undrar man vad som försiggår i denna hjärna, men många goa skratt får man. Å andra sidan så har ju den äldsta samma tendenser. Hmm, kanske något de fått i sig via bröstmjölken. Vad vet jag.

Nåväl, nu måste jag göra lite nytta i hemmet. Inte kul, men ett välbehövligt