Jaha, sitter på biblioteket på Mdh tillsammans med S. Vi skriver på vår logga, som ska handla om våra reflektioner kring det arbetet vi gjort under VFU:n. Nu har ju jag, som tur är, inte behövt göra VFU, utan jag har fått jobba istället. Fick mina veckor tillgodoräknade, då jag faktiskt jobbat som lärare sedan -97/-98. Fan vore väl annat, men jag ska säga att det inte var självklart. För när jag ansökte om tillgodoräknandet, avslogs det först och anledningen var att jag inte hade min ämnesteoretiska utbildning klar innan jag började på lärarutbildningen. Heeee! Låter det klokt?? Nope! Herregud, är det någonstans jag inhämtat mina ämnesteoretiska kunskaper så är det via mitt jobb. När jag jobbat som lärare har jag ju verkligen fått läsa in mig på de ämnesområdena jag undervisat i. Inte fasen har jag klivit in i ett klassrum och ursäktat mig över att jag inte alls kan det jag ska undervisa i. Och hela tiden får jag ju som lärare hålla mig ajour med vad som händer med det svenska språket, vilka nya vetenskapliga upptäckter och rön våra arkeologer/forskare (bla i historia)osv har kommit fram till, eller hur vårt samhälle förändras. Jag kan ju inte stå där och prata om den Europeiska gemenskapen, när det heter E Unionen. Ja, tänka sig att jag faktiskt vet att det heter så nuförtiden. O att vi, Sverige är med i den unionen. Wowowiwaa! Unbelievable! Fantastiskt vad jag kan, efter alla dessa år! Vem vet, jag kan ju ha sagt att Andra världskriget pågick under åren 1980-1986... Vem fan vet. Jaja, stackars elever som inte fått sina behov tillgodosedda av en lärare som faktiskt inte varit en lärare med teoretisk utbildning...;)

Några timmar senare...

Hemkommen från stan och P. Fick höra att mina tjejer ska bli storasystrar igen. Va roligt för dem! Deras pappa har träffat en kanontjej, vilken båda tycker väldigt bra om. Det glädjer mig. Och jag vet att hon kommer att tillåta E o I att vara med i barnets liv, utan några som helst knussler och svartsjuka. Det kanske är en självklarthet egentligen, men icke sa nicke, säger jag av erfarenhet. Personligen tycker jag det är ganska fascinerande att vuxna som blir tillsammans med någon som har barn tidigare helt plötsligt kan vända kappan efter vinden och tycka att de tidigare barnen är ett hinder eller de ses som konkurrenter i den vuxnes relation till föräldern. Hänger ni med, eller var jag otydlig? Nåja, nu blir det i alla falla andra bullar (i ugnen, hehe!). Jag har i alla fall två glada jäntor här hemma. Och jag får väl smyga med tjejerna sen och sniffa på den lilla, för det finns väl ingen underbarare doft än små barns doft.

Det finns ingen kärlek som kan mäta sig med kärleken till sina egna barn. Den föräldern som inte förstått det, har missat en mycket viktig och meningsfull poäng i sitt liv. Ja, jag vet att det finns puckon till föräldrar och ärligt talat så håller jag med en av mina vänner som säger att det är helt otroligt att man kan skaffa sig barn hur som helst, åt höger och vänster, men ska man köpa en hund kollar man oftast lämpligheten innan. Jag tycker inte att det är en självklar rättighet att skaffa sig barn, däremot är det förälderns förbaskade skyldighet att älska och ta hand om sitt barn med alla de medel hon/han har möjlighet att göra. Varför skaffa sig barn om man inte förmår att älska den lilla människan man gett liv åt? Kärlek och trygghet - hur svårt kan det vara? Det handlar inte om att ha pengar för att kunna ge de senaste prylarna och pengar i fickan. Det handlar om att finnas till när det behövs, och givetvis när det inte behövs (när nu det skulle vara). 

Många föräldrar glömmer bort att det faktiskt är i tonåren de behövs som mest. Tyvärr är det då föräldrarna har en tendens att släppa taget, då de anser att den där navelsträngen måste klippas och barnen måste bli stora. Hmmm, det är väl då vi behövs och måste finnas. Navelsträngen kan tänjas bit för bit, men inte klippas vind för våg. I tonåren händer det mycket i ungdomarnas liv, kropp och tankeverksamhet. Vem är jag? Vem vill jag vara?  Hur är jag? Duger jag? Och till detta kommer allt det där jobbiga med oss föräldrar, som givetvis inte alltid fattar någonting (eller kanske aldrig;) ). Vuxenlivet kommer med stormsteg. Den behöver inte påskyndas av oss föräldrar. Låt ungdomarna vara ungdomar. Ta lite skäll. Var osams med dem. Skäll på dem. Ställ krav. Låt dem vara tjuriga. Men vik aldrig hädan, trots att de ibland kan bete sig som små (underbara) djävular. Stå orubbligt kvar och prata med dem. Tala om för dem hur mycket du älskar dem, även de gånger de gjort något du inte tycker om. Älska dem för dem de är, inte för vad de gör. Och glöm för sjutton inte bort att du faktiskt själv varit tonåring. Vad ville du mest av allt att dina föräldrar skulle göra eller hur de skulle vara? Skällande, gapande, fingerpekande? Tror inte det. Ett hem ska vara ens absoluta trygghet. Det är dit jag ska kunna gå i alla lägen, även då när jag vet att jag kanske brutit en överenskommelse med mina föräldrar, eller på något annat sätt gått mot deras vilja och förmaningar. Vart sjutton ska jag annars vända mig, om inte till mitt eget hem, mina egna föräldrar?

Nä, våga vara förälder. Stå på dig och ge ditt/dina barn den kärlek och trygghet de behöver och faktiskt kräver. Prata med dem och var intresserad av dem, deras liv, känslor och vänner, vilket inte innebär att du ska vara en mes som duckar så fort det inte passar tonåringen. Visa dina muskler som förälder, både de hårda och de mjuka. Och för att förtydliga, så menar jag inte att du ska slå dem på käften, varken hårt eller mjukt. Krama, älska och ställ krav.

Kram till er alla bra föräldrar!

Väl mött!