Jupp, nu är bion avklarad. Evelina började skratta innan filmen ens börjat. Kan ha att göra med att hon sett den redan tidigare och visste vad som väntade. Jodå, det blev några skratt, men började med en aningens irritation. Det kom ett gäng som satte sig och började prata. Jaja, så länge reklamen och trailern rullar så funkar det, men inte när filmen börjar. En av tjejerna hade lite grövre röst och förmodligen förstod hon inte det själv, då hon fortsatte att prata (nåväl, ett försök till att viska var det väl)när filmen sattes igång. Suck. Det blev tyst på henne också. Men jag blev lite påmind om varför jag inte är en biomänniska.

Jag vill gärna se storfilmer, så som trilogin om Ringen, på bio. Den typen av filmer gör sig bäst på storduk och med surroundljud och alla de andra tekniska härligheterna som ingår. Annars funkar det lika bra att titta på film hemma, i den egna soffan med en massa onyttigheter som ska fylla magen och kittla smaklökarna.

På väg hem, över torget, ropar en a - lagare: "Akta er! Har du en cigg?" Jo, svarar jag och ger honom det. "Akta er! Jag är en sjöman! Titta!" Och så visar han 100 år gamla tatueringar, som börjat flyta ut till en oigenkännbar massa. Heh! Underbara människor. Tyvärr hade jag inte tid och fullfölja diskussionen, eller snarare lyssna till den monolog han påbörjade, då Evelina var jättekissnödig och behövde akut besöka en toalett. Det hade varit intressant och fått höra fortsättningen.  

Hade Isabella varit med hade hon suckat och sagt: "Typiskt att det är alltid dig de ska prata med..." Ja, jag har väl någon konstig magnet som drar till sig samhällets mindre gynnade människor. På gott och ont, kanske.

En gång satt vi i Stadsparken och fram kommer en alkoholist som vill sätta sig och vila lite. Helt ok, säger jag. Men så börjar han rota i sin väska och säger: "Vänta så ska ni få något av mig." Jag försöker avstyra det med att säga att han inte behöver ge oss någonting, men han lyssnar inte och tar fram ett paket kaffe och ost. Det var vad han ville ge oss. Jag sa att det var synd att han skulle ge oss kaffet och osten när han faktiskt gjort sig besvär och snattat dessa från affären. (Han erkände det själv också) "Nä, säger han. Vad ska med det till. Jag dricker inte kaffe och jag äter inte upp en sån här stor ost." Han ville ge oss av det han egentligen inte hade. Tänkvärt.

En annan gång stod Isabella och jag och pratade utanför Åhlens, när en man med rullator kliver fram och börjar diskutera med oss. (Jag tror att det var faktiskt dagens sjöman den gången också...) I alla fall, efter ett tag undrade han om jag ville köpa billig, hemmagjord sprit. Han skulle ge mig telefonnumret i så fall. Jag tackade vänligt för omtanken och avböjde också lika vänligt. ;)

Egentligen är det väl inte konstigt att man pratar med alkoholister. De är ju faktiskt människor, precis som vem som helst. Men jag vet vad många anser om dem. Och helst ska de hålla sig borta från all offentlig plats och inte prata med "vanligt hederligt folk". Det vi ska komma ihåg att vi bara är människor och dessa människor har ett förflutet och en orsak (ingen ursäkt!) till varför livet fört dem till den situation de är, i livet, i dag. Observera att jag skrev orsak, inte ursäkt. För hur det än är så gör vi våra val i livet. Antingen väljer vi det goda eller det onda. Och visst finns det en enorm gråzon där emellan, men det handlar om att tänka på vad jag vill ha för livskvalitet. Jo, jag vet också att det ibland blir ett val mellan pest eller kolera, men då bör man tänka efter vilket av alternativen är minst ond.

Äh, livet och dess val är inte alltid så lätt, men glöm aldrig bort att livet ska vara skönt att leva. Gör det bästa av situationen och tänk: Livskvalitet!

Nu blev jag långdragen. Kan skriva mer, men gör nu ett val att faktiskt avsluta det här... ;)

Kärlek!