"Barndomen mäts i ljud och lukter och synupplevelser - tills förnuftets mörka timme börjar växa.""  John Betjeman


Pojken i randig pyjamas, skriven av John Boynes, har filmatiserats och är enligt mig en av de absolut bästa filmerna som finns. Den handlar om barnens oskuldsfullhet vs vuxnas ondska. Allt utspelar sig under Andra världskriget.

Bruno, en pojke på 8 år, älskar äventyrsromaner och har drömmen om att bli en äventyrare när han blir stor. Han är så oskyldig som ett barn ska vara i den åldern och ser inte den ondska som omger honom. Framför allt förstår han inte.

En dag bestämmer sig familjen för att flytta till landet, då pappan blivit befordrad och fått högre rang inom det militära. Bruno vill inte flytta. Han vill inte lämna sina vänner.

När de anländer till det nya hemmet visar det sig att det ligger vägg i vägg med ett förintelseläger. Pojken, Bruno, förstår självklart inte detta, utan frågar pappa och mamma om han får leka med bondpojkarna som går i randiga pyjamasar hela dagarna. Denna "bondgård" hade han sett genom sitt sovrumsfönster.

Givetvis täcker föräldrarna för fönstret och förbjuder honom att avlägsna sig från gården. Och absolut hålla sig borta från "bondgården" då de människorna är inte som dem. Men som ni förstår så kan ju inte en 8-åring hålla sin nyfikenhet i shack, utan han smyger iväg en dag och springer in i skogen för att tillslut hamna vid ett stängsel. Vid detta stängsel, på andra sidan, sitter en liten pojke i Brunos ålder. Smutsig, ledsen och ensam.

Bruno, den oskuldsfulla, som lever i ett barns värld, förstår inte varför pojken går omkring i pyjamas. Varför han inte får komma ut på andra sidan och leka. Han förstår överhuvudtaget inte vad det är för skillnad på honom och pojken i den randiga pyjamasen.

Vänskap uppstår och den håller sig ända in i döden...

Det här är en mycket stark film och jag lovar att ingen sitter med torra ögon när eftertexten rullar fram. Kan man säga att en film som får en att gråta av sorg och ilska är vacker? För, historien är vacker mitt i det tragiska. Bruno, som besitter barnets underbara naivitet, ser världen med sina stora ögon och finner ingen ondska. Han ser inte, eller gör ingen, skillnad på människor. Så länge de är snälla och trevliga så är han nöjd. Och trots att han undervisas av en gammal, inbiten nazist, så rubbas inte hans barnatro. Han förstår inte när läraren säger att juden är fienden och han måste stoppas. Varför? är hans följefråga, jag förstår inte.

Barn väljer inte vänner efter etnicitet, religion, hudfärg, sexualitet osv. De väljer en vän som vill vara vän med dem, oavsett om den vännen har randig pyjamas eller inte...