Quod scripsi, scripsi

Ny blogg...nytt liv? Nåväl, något sånt kanske...

www.tanjasmura.blogspot.com

..och ett nytt påbörjat.

GOTT NYTT ÅR! Säger jag, eller kanske skriker med tanke på storleken på bokstäverna.

Löften? Nä.

Gör det bästa av tillvaron och relationerna.

Skål!

Och kram!

Jag undrar varför människor tror att man är dålig på något man tycker är tråkigt?

Jag är inget fan av att laga mat. Den biten har väl aldrig riktigt fallit mig i smaken. Kan hända att det har att göra med att jag aldrig riktigt 110% engagerat mig i att hitta recept och leta i kokböcker efter en masa goa, nya kulinariska rätter. Jag vet inte. Men det jag däremot vet att människor i allmänhet förknippar matlagningsnegativiteten med att man absolut inte kan laga mat. Jag har mött den fördomen ofta. Vad förvånade de blir när de sedan äter min mat och uttrycker:"Nämen, du lagar ju god mat!?!"

Eehh, ja? Varför skulle jag inte göra det? Bara för att jag inte tycker att det är så stimulerande att laga mat? Förmodligen ligger det påståendet närmast svaret.

Senast i veckan träffade jag två personer som förvånade sig över att jag nu jobbar som hemkunskapslärare. "DU? Du kan väl inte ens steka ägg??" Så jävla nedsättande och drygt.

Mitt svar var brutalt. "Håll käften om något du inget vet om!" Och än en gång förklarade jag för två imbeciller att min inställning till matlagning inte har något med att jag INTE kan laga mat. Jag är bara inte så FÖRTJUST i att laga mat. "Jaha, vi trodde att du inte kunde kocka och därför tycker du att det är tråkigt.." var deras kommentar.

No comments.

Däremot måste jag (motvilligt?) erkänna att min tjänst som hemkunskapslärare (vilket jag mottog med en viss nyfikenhet och utmaning) har öppnat mina ögon för kategorin matlagning. Jag kommer på mig själv att sitta timmar för att leta efter recept till mina ungdomar, samtidigt som jag får idéer om egna rätter och hittar rätter som jag själv vill prova. Tyvärr, finns det inte budget stor nog att kunna göra allt jag skulle vilja (skolans budget menar jag här).

Nåväl, för att summera lite. Att inte gilla något betyder inte alls att man skulle vara dålig i/på det. Å, andra sidan, så kan man ju ändra åsikt om sådant man tidigare haft lite aversion mot.

Eller hur...?

Jag har ett gudomligt tålamod. Ja, enligt mig själv i alla fall, men ibland händer det något som får även mitt tålamod att sättas på prov, eller helt rämna. När? Svaret är så enkelt.

Det är när tekniken inte fungerar som den ska. När tekniken ,som det skryts så mycket om, vill annat än vad jag vill. När en enkel knapptryckning visar någonting jag absolut inte vill se, d v s error och en halvtaskig förklaring (som jag i slutändan inte fattar) på varför det blivit error.

Då tappar jag behärskningen och har lust att skicka det tekniska hjälpmedlet åt...någonstans där det är riktigt varmt och obehagligt, men då detta tekniska hjälpmedel inte har känslor (vad jag vet i alla fall) så är det väl en handling utan större verkningar.

Jaja.

Gud ger oss prövningar och datorn är väl i slutändan min största prövning.

Nä, denna kärleksrelation har inte jag och min dator. Är det mig det är fel på? Vad gör jag för fel? Vi måste nog kontakta relationsrådgivare? Eller...? ;)

Herre-min-Guuuuuuuuuuud!!!!

Bättre version än Madonna! Jag har ståpäls hela låten igenom.

Love,love, love, love. Have to love!

sen finns de ju givetvis de föräldrar som tar the easy way out och lägger allt ansvar och all skuld på barnen när saker inte går åt det håll som de själva vill eller blir så som de tänkt/ville att det skulle bli.

Barnet är av dig kommen...

Skrev jag det tidigare? Nåja, värt att noteras igen.

(Bara en liten fundering kring det jag skrev tidigare om ansvar, konsekvenser etc.)

Det har tydligen skrivits en bok om kungens tidigare förehavanden med diverse kvinnor och fester. Kungen väljer att varken djupgående bemöta anklagelserna eller stämma författarna. Är det detsamma som att erkänna sin skuld? Nej, inte enligt mig. Det handlar väl mer om att inte vilja beblanda sig med skandalomsusade människor.

Varför väljer man att skriva en bok om Sverigens statschef? Ok, fine, han är inte onåbar och ska inte skyddas till vilket pris som helst, men jag tycker det luktar skit om det hela. Vare sig anklagelserna är sanna eller inte.

Jag är inte ett fan av kungen och kungafamiljen. Personligen tycker jag att deras funktion som pr-familj blivit förlegad, men det får mig inte att vilja köpa boken och gotta mig i en massa förtal(?) och skvaller. Och varför vänta i 20 år med avslöjandena? Att dessa snaskiga detaljer inte kommit till allmänhetens kännedom tidigare är ju lite utav en gåta. Alltid finns det någon som vill "lätta sitt hjärta" och tjäna en hacka på det.

Nåja, det är ju trots allt i rätt i tiden att svepa sig med "sanningar" rotade ur det förflutna och låta andra ta del av dessa och även andras privatliv. Allt ska vältras i strålkastarljusen, inget lämnas heligt. Det är det samhället vi skapat och lever i. Se på alla dokusåpor. Den ena mediekåta ynglingen efter den andra visas upp. Ingenting lämnas åt fantasin och moralen lämnar mycket att önska.

Det finns två sidor av Kungen. Den ena är den privata, där det med all säkerhet grälas, skrattas, suras, spottas ut svordomar, älskas osv. Den andra är den vi ser. Statschefen som åker runt och företräder landet Sverige. Det är den sistnämnda vi ska koncentrera oss på. Den andra biten är hans och hans familjs egen angelägenhet. Denna "skandal" har ingenting med hans roll som kung att göra. Håll i sär det privata och det offentliga. Visst, fine, han ska ju som en offentlig person hålla kuken i styr, då trovärdigheten sjunker med den här typen av anklagelser, men, som sagt, det är 20 år sedan och varför nu?

Och vem fan orkar bry sig om han haft sex med andra än hans fru? Det är väl ändå drottning Silvia som får bära ilskan och sorgen i så fall, eller hur?

Så nu har vi fått en skandalkung. Vår egen Kung. Bokstavligen. Att författarna tjänar fina sedlar på att gå ut med "sanningen" är det inte många som reflekterar över.

Alltid redo?

Kan man som förälder ursäkta sitt barns beteende och handlingar med: "Det är ju ändå mitt barn..."?

Inte slutar man väl att älska sitt barn för att man lär det rätt och fel? Vem gör det?

Varför har så många föräldrar svårt att skilja mellan sak och person? Att älska sitt barn utesluter inte uppfostran med konsekvenser. Det innebär inte att man älskar allt denne gör och gör barnet fel måste ju föräldern visa att det blir repressalier. Eller är jag helt fel ute?

Men, det är ju trots allt mitt barn - är en ursäkt som säger mycket om föräldern. En ryggradslös krake som godkänner vilket oacceptabelt beteende som helst i slutändan. För som denne säger...det är ju mitt barn... och orkar inte ta föräldrarollen på allvar.

Att acceptera det faktum att vi alla gör fel och det är av felen vi också ska lära oss är en given sak, men att ha låt-gå-mentalitet och bara acceptera utan vare sig seriösa diskussioner eller konsekvenser är inte ok.

Att vara förälder är inte alltid lätt och uppfostran kräver tid, energi och engagemang. Dessa saker kan tryta ibland, men måste hållas fast vid. Att vara konsekvent är A och O, även om det kan brista där också emellanåt. Som förälder får man kanske upprepa sig många gånger innan budskapet går hem. Det är väl här orken tryter för många och man väljer att se mellan fingrarna alltför oftast. Eller blunda.

Stå fast vid bra moral, etik och värderingar, oavsett ork och energi.

Barnen är ju av dig kommen...

?

Alltså, seriöst. Vart tar tiden vägen? Timmarna, minutrarna, sekunderna tickar iväg och jag vet inte vart de tar vägen. Det blir morgon, morgon blir dag, dag blir kväll, kväll blir natt och så börjar det om igen.

Men vart tar dessa fyra stadier av dygnet vägen?

Jag vet bara att jag inte riktigt hinner med tiden. Den springer för fort. Dags att bromsa in lite?

Snart är det jul, igen. Var det inte det nyss?

Jag har fått i mitt ägo ett underbart uttryck - nånannanismen. Det är min yngsta dotters lärare som kommer med så kloka och klockrena begrepp.

Nånannanismen.

Alltför många, både barn och vuxna, lider av nånannanismen. Och vad vill jag mena med det? Enkelt. Det är alltid någon annans fel att saker och ting är som de är eller att man har ett visst beteende. Nånannanismen frånsäger all eget ansvar.

Nånannanismen. Underbart begrepp. Och så tidsenligt.

Vem vågar och vill ta ansvar över sitt liv, sina handlingar? Är det inte lättare att skylla på någon annan, en bestämd person eller någon diffus skepnad, när man blir beskylld för att inte ta sitt ansvar? När ens handlingar har konsekvenser och dessa konsekvenser är jobbiga att fejsa?

Nånannanismen.

Det är en hel livstil och livsfilosofi. Inte att förakta, då det kräver brist på samvete och ödmjukhet.

Och bara det är ju en styrka.

Ibland.

Ibland önskar jag att vuxna kunde bete sig som vuxna och ta ansvar över sitt eget liv.

Inte ibland.

Ofta.

Jahopp. Nu börjar gåtan få en lösning. Gåtan om Michael Jacksons yngste son, Blanket. Ni undrar förstås vilken gåta. Jo, gåtan om vem som är hans far.

Intressant.

Eller inte.

Men nu är upplösningen nära. Matthew Fiddes, 29 år säger sig kunna vara pappa till Blanket.

Han har fram till nu hållit tyst om den möjligheten, men känner att han inte riktigt orkar mörka längre och erkänner öppet i media (!) att sannolikheten finns, absolut, att det är han som är far till pojken.

Han vet inte säkert och kommer inte att söka vårdnaden om Blanket.

Jaha, och syftet med detta påtvingade avslöjandet var?

Enligt honom är han sur för att han, mer eller mindre, tvingas diskutera denna fråga. Eeehh, yeah...

Så syftet med detta "avslöjande" är?

(Undrar hur mycket han fick när han intervjuades...)

Undrar hur länge det kommer att mjölkas pengar i Michael Jacksons namn? Och stackars barn.

Jaha-ja, då har årets Blog awards gått av stapeln. Nej, jag följde inte galan, då jag tycker att det bara är skräp och i ärlighetens namn så är det skit som vinner priser. Hur jag vet? Behöver bara klicka fram blogg.se, så står det om detta...

Jag såg att någon som kallar sig Ana Gina vann årets roligaste blogg. Nyfiken som jag är måste jag ju kika in och få mig ett litet skratt...tänkte jag - håhåjajaa... Skrattet förlöstes inte en enda gång. En totalt ointressant och tråkig blogg. Intetsägande, och denna blev då "roligaste" bloggen. På vilket sätt är hon rolig???

Nä, jag blir fan orolig. Om Ana Ginas blogg och det hon skriver räknas som humor, måste ju Kalle Anka-tidningen ha ett djup som fattas Strindberg, Kierkegaard och andra deras gelikar.

Den som blev årets blogginspiratör är "17 år och trebarnsmamma". Ja, ni förstår att nyfikenheten tog överhand här också och jag tänkte att denna människa måste ju vara något utöver det vanliga, då hon faktiskt utsetts som årets blogginspiratör. Ääääh, vad fan!? Same shit som alla andra mamma-/modebloggar. Inget nytt. Absolut ingenting. Tråkigt och intetsägande. (Har jag använt det uttrycket tidigare?)

Årets modebloggare blev en kille vid namn Andreas Wijk. En söt liten valp, som visar upp killmode och kan givetvis inspirera killar. Vad vet jag. Men alltså, nyskapande? Nä, den stilen han visar upp har ju funnits länge bland kíllar, däremot gillar jag hans frisyr. Mycket snygg!

Lindas sminkblogg visar hur man kan leka med färger (smink). Helt ok, men varför visa ett färdigt resultat i stället för att visa hur-du-går-tillväga-för-att-få-detta-resultat? Inte hjälper det mig att få se resultatet. Jag är ju en amatör och behöver vägledning och bilder på hur man får till det med färger, sotning , eyeliner osv. Men, visst, fine, hon kan sminka, men så är ju hon en make up -artist.

Jaja, bättre än så blir det inte. Och det är bara att konstatera att det faktiskt inte ställs så stora krav i bloggvärlden.

Och nu är Kissie, Missie, Kuttan, Muttan, Bögen, Piff och Puff, och allt vad de trashiga bloggarna heter, skitsura för att de inte vann och anklagar Vecko Revyn för röstfuske.

Haha! Jaja. Vad säger man?

By the way...vilka är det som röstar på dessa? Ställer inte läsare större krav på outputen från bloggarna?

Ibland kan småsaker irritera mig, så som det faktum att en stor del av min blogg (texterna) helt plötsligt blivit kursiva.

Hur är detta möjligt?

Magic?

korrekt svenska.

Och så kan jag imitera lite olika svenska dialekter.

Jag tillhör den kristna kyrkan. Besöker den dock väldigt sällan. Inte för att jag inte tror på Gud eller att jag tycker att kyrkan är fel plats, utan för att jag inte har bibeln som ett rättesnöre och tyvärr är det för mycket predikningar om gammalt i kyrkan än idag. Jag tror på en Gud som älskar oss alla, oavsett. Även de mest bestiala människorna i världen (och även sverigedemokrater), däremot har han gett oss en egen vilja och förmågan (??) att välja våra vägar. Väljer vi då föraktets väg, så är det ett val gjorda av oss själva. Gud har ingenting med det att göra. Ni vet det här med eget ansvar...

Jodå, jag firar även svenska seder och tar också till mig den svenska kulturen..(?). Tar mig en snapps vid midsommar, besöker en liten brasa vid valborg, har julgran, fyller påskäggen med godis, jag tar av mig skorna när jag kommer hem till folk, ringer först och kollar om det är ok att komma över på en fika, står snällt i kön och väntar på min tur, städar efter mig i tvättstugan och bokar inte flera tider samtidigt, tar i hand och hälsar fint på nya bekantskaper osv.

Svensk matkultur vet jag inte vad jag ska säga om. Vad är svensk matkultur? Men jag tror nog att jag tagit till mig den också. Falukorv äter vi ju här hemma emellanåt.

Ibland tar jag på mig en keps. Det är skönt att gömma undan håret då jag har en bad hair day. Men det är ju ingen slöja så då går det ju. Och keps är ju en accepterad huvudbonad. Så svenskt (?), så där är det nog inga problem.

Jag tycker att pensionärer ska respekteras mer och de ska inte behöva leva på allmosor, då de faktiskt jobbat häcken av sig i sina dagar (i alla fall de flesta..). Så mer pengar till de gamla!

Självklart ska kriminaliteten stävjas. Den organiserade brottligheten har satt sina klor i det svenska samhället och har internationella förgreningar. Mer resurser ska polisen ha för att arbeta mot denna form av kriminalitet, men jag vet inte riktigt vart de ska skickas då många av dem är svenskar. Räcker fängelse, eller finns det något annat land som vill ta emot dem? Ja, om det nu var den brottsligheten som diskuterades...? Eller var det snattarna?

Jo, jag kan förolämpa människor på svenska, även om jag är tvåspråkig och skulle kunna använda mig av finskan vid förolämpningar.

Undrar om jag är tillräckligt svensk i SD:s ögon?