En mot hundra
I USA finns en federal lag som ska ge högre straff till de kriminella vars handlingar utförs som en del av organiserad brottslighet (RICO = Racketering Influenced and Corrupt Organizations Act). För att kunna åtala kriminella som är anslutna till just kriminella organisationer ska det givetvis också bevisas att de just agerar till dessa organisationers fördel. Därav anledningen till den infiltrering som pågick under ca två års tid av bl a Jay Dobyns alias Dirt och hans gelikar från ATF (= The Bureau of Alcohol, Tobacco, Firearms and explosives. At The Frontline Against The Violent Crime).
Dirt och hans två närmaste vapendragare (Timmy och Edge) lyckades ta sig ända in i kärnan hos Hells Angels, men var samtidigt på vippen att bli den identiteten han (de) låtsats vara i ca två år.
Boken ger en inblick om hur kriminella organisationer lever, lär och agerar, vilket sammanställs i de egna lagarna och reglerna och den egna moralen. För trots allt har de en moral sins emellan. Den moralen tycks vara godtycklig och efterföljs lite hur den passar för stunden, men den finns där underförstådd. Den är svart eller vit. En för alla, alla för en. Sviker du klubben, sviker du alla och du är ute, utan barmhärtighet. Hur du hamnar utanför denna gemenskap handlar om vad du har gjort för att förtjäna utanförskapet.
Visst lever de som outlaws, men jag fick ändå en känsla av att den äldre generationen HA- killar inte alls har lika stort behov av att injaga skräck och död i allt och alla, men att de givetvis visar att ingen, absolut ingen, trampar på en HA-medlem. Det är den yngre generationen som förespråkar våld och misär på ett ortoligt hänsynslöst sätt och man finner föga respekt för någon annan individ överhudtaget hos dessa. Inte ens familjemedlemmar - barn, kvinnor, äldre.
Jag har börjat läsa en annan bok om HA - Angels of Death - Inside the bikers global crime empire av William Marsden och Julian Sher och där beskrivs ett brutalt mord på en flerbarnsmamma som gjorde det stora misstaget och sa något nedsättande om HA i deras egna lokal. Efter första uttalandet åkte hon på så mycket stryk att hon förlorade medvetandet en stund, när hon så vaknade tyckte hon att dessa tre grabbar, som så brutalt misshandlat henne, var ena fegisar. Det var tre stora, starka killar mot en liten kvinna. Detta gillades inte av dem och hon misshandlades ännu mer och hivades sedan in i bagaget på en bil för att fraktas till ett öde landskap där hon till slut skulle missta det sista av det liv hon hade i sig. Grabbarna trodde att hon redan var död när de dumpade henne, men hon tog sina sista livskrafter och grabbade tag i ena killes byxben, vilket ledde till att de tog en kniv och brutalt och hänsynslöst stack denna slöa kniv i henne ett tiotals gånger för att avsluta med en misslyckad halshuggning. (De lyckades skära av halsen till nackkotorna, men inte längre. Syftet var att påla hennes huvud och låta fåglarna äta upp det).
Kan dessa grabbar ha ett "normalt" familjeliv vid sidan om? De gånger barn nämndes i Jay Dobyns bok var under otroligt taskiga förhållanden. En gång blev Dirt erbjuden en medlems två döttrar (ca 16 -18 år gamla) till att dejta. Enligt Dirt var det förmodligen för att dessa föräldrar ansåg Dirt vara en hyvens kille och då kunde de tänka sig att leverera sina egna döttrar till honom. Vid ett annat tillfälle var det en annan medlem som hade sin två-åriga dotter med sig. Hon skrek och ingen brydde sig. Då tog Dirt upp henne, bytte blöja (som hon förmodligen haft lääänge) och vaggade och lekte med henne en stund.
Finns det någon godhet hos dessa grabbar? Jag har läst någonstans att en undersökning visar att de flesta av mc- gängmedlemmarna är antingen psykopater eller sociopater, vilket gör att de givetvis har svårt för ödmjukhet, empati och medmänsklighet. Om det stämmer eller inte kan jag inte svara på, men jag anser att det fattas någonting hos en människa när man, utan att blinka, bl a kan misshandla eller ta någons liv. Och inte känna skuld för det man gjort. Taskig barndom?
Jaja. Ett intressant fenomen det där. Vi lever i ett samhälle med lagar och regler och vi har små öar av samhällen som lever efter sina egna lagar och regler, dit statens lagar inte riktigt når.
Dirts infiltration under två år gav föga resultat verkar det som. Undrar om någon åtalades under RICO - lagen överhuvudtaget. Varför inrätta en lag som i slutändan är tandlös och metoderna för att få fram bevis ifrågasätts?
Det har spelats in en dokumentär om detta som har visats på TV, tror det var Discovery. Den finns säkert på youtube också. Där avslöjas att hela operationen resulterade i att ett 80tal HA medlemmar åtalades för diverse brott. När det kom till domstol begärde advokaterna ut alla uppgifter polisen hade om hur dessa brott skulle ha gått till mm. Domstolen ålade polisen att ge försvaret insyn i deras bevisning annars skulle åtalen läggas ner. Polisen vägrade att lämnat ut någonting och samtliga åtal lades ner. I dokumentären berättar flera av de som var infiltratörer bland annat att de tog initiativ till mycket av de brottsliga handlingarna. Dobins hus brann ner för något år sedan. ATF gick ut i pressen med att de var övertygade om att han själv satt fyr på huset för att få uppmärksamhet.
Boken är Dobins och polisens version. Det finns böcker som berättar en annan historia. Vad som är sanning vet nog bara HA själva.
SA
Sanningen finns nog någonstans mitt i mellan. Nu läste jag Dobyns bok och hur han, subjektivt, upplevde hela resan in i HA:s kärna. Självklart har HA en egen version av det hela. Det är jag övertygad om. Och att infiltratörerna tog initiativ till många av brotten är ju betvivlar jag inte alls. Det erkänner Dobyns i sin bok också, mer eller mindre. Vad man anser om det, låter jag vara osagt. Helgar medlen målen? Vet inte. Vad jag också förstår så gäller det kanske att visa sig på styva linan för att överhuvudtaget bli ett med gänget, det slutna sällskapet som ändå HA är.
Att det inte blev mer än eventuellt några månaders fängelse för många av HA-medlemmarna, mkt pga att polisen, men även ATF inte spelade rent spel när de skulle åtalas. Därav min kommentar om tandlöshet när det gäller lagar och det arbete som ligger bakom eventuella kommande åtal.
Om Dobyns satt fyr på sitt eget hus? Tja, kan kanske ha hänt. Å andra sidan måste jag nog säga att det är förmodligen psykiskt påfrestande att arbeta som infiltratör. Det fick man som läsare ganska klart för sig. Hur lätt är det inte att gränserna suddas ut? Jag försvarar inte hans eventuella anlagda brand på sitt eget hus. Konstaterar bara att det kan nog slå slint på den starkaste att leva under en tagen identitet där ett avslöjande kan leda till ganska jobbiga konsekvenser.
Jag ska ta mig tid och kolla dokumentären också. Tack för tipset.
Mvh/Tanja
