Jag sitter här i nattens skugga och skriver på min uppsats. Pedagogisk meritportfölj har den som rubrik. Jag ska här diskutera och redogöra för min pedagogiska grundsyn, kunskapssyn, etiksyn, människosyn osv. Jag har gjort det ett flertal gånger och man skulle kunna tycka att det skulle gå så himla lätt denna gång, men icke. Det är som att orden tar slut och vill inte riktigt infinna sig. Inte har jag svårt med att ordbajsa när det väl gäller, men så ibland tar det bara stop, trots att jag skrivit om min pedagogiska syn många gånger under min studietid.

Så vad jag egentligen skulle göra är att samla ihop tidigare tentor och plocka en massa tjusiga fraser från dem och fläta in dessa med den urhäftiga citat från den kurslitteratur vi läst. Kruxet är bara att det inte går så mycket fortare.

Så nu sitter jag här och tar mig ett glas vin för att muntra upp mig själv och få igång min poetiska anda. Fasen, kulturfolket drack ju absint en gång i tiden och fick syner som fick dessas konstnärliga ådra att hetta till. Så why not a little wine för min del. Vem vet. Jag kanske vinner Pulitzerpriset med denna uppsats...eller not.

Jag ska bara nämna att det är mycket intressant att läsa om skolans utveckling, eller kanske snarare bristen på utveckling. Egentligen har inte så mycket hänt inom skolans väggar när det gäller elev- och kunskapssynen. Är det inte så att det fortfarande finns de lärare som på fullaste allvar tror att elever är tomma bägare som ska fyllas med en massa uppenbarelseliknande kunskaper och att alla elever är stöpta ur samma form? Vi snackar inte enbart om lärare som snart ska gå i pension, utan även om nyexaminerade lärare. Scary, men så sant.

Vad vi lärare dock missat är att när jag, som lärare, kliver in i ett klassrum är jag en auktoritet, inte auktoritär(!). Det är jag som vuxen som ska stå pall för allt som händer i ett klassrum, men givetvis med hjälp av eleverna. Jag är inte deras kompis, som ska lalla med och ha skoj med dem hela tiden (det hinner man också!), utan jag ska visa dem vägen till vad för dem är bäst sätt att inhämta kunskaper. Handleda, hjälpa och stötta och givetvis kräva. I regel så vet ju faktiskt eleverna själva hur de lär sig bäst, precis som vi vuxna gör.

Om jag ska vara riktigt ärlig, så är jag nog bäst på att ta hand om de ungdomar som har det jobbigt av olika anledningar eller är osäkra. Nu ska jag skryta lite, med en viss stolthet som värmer mitt hjärta. Jag träffade en elev för ett tag sen, som hade det jättejobbigt under sista året på högstadiet. Mamman ringde mig och var alldeles förtvivlad och fick inte upp dottern ur sängen och visste inte hur hon skulle göra. Vi samtalade en stund och jag såg till att hon fick tid hos kuratorn och såg även till att hon gick till denne. Hon fick även prata med mig när hon kände att det fanns behov. När det gäller skolarbetet, så fixade vi det efter hennes ork och förutsättningar. Jag fick av vissa kollegor höra en massa skit om att hon simulerade osv. Tro mig att jag försvarade henne otaliga gånger. Nåväl, hon kom fram till mig på stan och kramade mig. Hon talade om för mig att det var tack vare mig hon orkade gå sista året utan att stupa. Jag blev alldeles stum. Det gick en varm och skön känsla genom hela mig.

Vad hade jag gjort egentligen? Inte mycket enligt mig, men det lilla jag gjorde betydde så himla mycket för henne. Fasen, det var det finaste hon kunde ha sagt.

Jag har även fått tack från föräldrar vars barn jag kämpat och fixat och donat med och fan, stått och försvarat inför vissa kollegor. Så ni förstår, det är inte alltid barnen som tar tiden i anspråk, det är kollegor som har en så jävla snäv syn på människor, och speciellt då elever. Alldeles för många lärare har den förutfattade meningen att tonåringarna bara vill komma undan och slippa vissa saker i skolan. Jävla idioter! Som att det handlar om lärarnas prestige.

Nej, jag är absolut ingen märkvärdig lärare eller människa, men min grundsyn är att alla gör vi vårt bästa efter de förutsättningar och den livssituation vi befinner oss i. Vuxna som barn. Jag försöker finnas till, lyssna och ge dem stöttning. Det är inte alltid jag lyckas, men de gånger jag gör det är det en otroligt underbar känsla.

Varför jag blev lärare? Jag har funderat och funderat. Jag tror tanken växte då jag gick på Komvux. Och när jag så var arbetslös hörde jag av mig till arbetsförmedlingen och sa att jag ville prova på att vara elevassistent innan jag överhuvudtaget började på lärarutbildningen. Jag ville ju inte "slösa" bort 4 år på en utbildning, som kanske skulle visa sig vara helt fel för mig. Så, jag tog kontakt med Stålfors och på den vägen är det. Jag upptäckte tjusningen med att få jobba med tonåringar och så hade jag turen att få en mentor som var helt outstanding. Marie Louise. Vilken lärare! Vilken pedagog!

Om det är lätt att vara lärare? Nope! Det finns stunder man river sitt hår i förtvivlan, och får ta på sig en peruk dagen efter, men jag kan garantera att de stunder då det känns bra är fler än förtvivlansstunderna. Och ungdomar är ju så jävla nice att jobba med. Ni anar inte hur mycket skoj jag brukar ha med dessa stöddiga, jag-är-så-himla-vuxen, vilsna, goa, spralliga och helt underbara små människor!

Så gott folk. Nu är det dags att titta till uppsatsen.

Väl mött!