Ibland blir man illamående av människors agerande. Jag tittade på ett filmklipp som visar hur en man sparkar sin flickväns hund i hissen.

När barn och djur far illa, då kommer en sida hos mig fram som jag nästan själv skräms av. Det finns ingenting som får mig att tänka rationellt och förnuftigt i en sådan situation. Hade jag varit i närheten av kräket och sett hur han sparkar hunden, hade jag förmodligen kunnat göra som så; slitit av honom kängorna, snörat på mig dem och gett honom samma behandling med hans egna skor och ställt frågan;"Känns det skönt?" och klappat honom lite lätt på huvudet och fortsatt...precis så som han gjorde med hunden.

Eller tycker ni att jag skulle ha satt mig ner och frågat honom om hans barndom? I vanliga fall, men inte i ett sånt läge.

Ja, jag säger ju det. Ibland blir man fan lite mörkrädd för sig själv och jag undrar om jag vid alla lägen skulle kunna vara så gudsfruktig att jag vänder andra kinden till.