Min hjärna är som en tom bubbla. Den vill inte sätta ihop något vettigt överhuvudtaget just nu. Tankarna flyter omkring i ett tyngdlöst tomrum.

Hjärtat är så ledset. Tårarna bränner och vill ut ur tårkanalerna. 

Hoppet är ju trots allt det sista som lämnar skutan, vilket gör att jag hoppas och åter hoppas på att pappas tumör i hjärnan inte är elakartad och att den inte spridit sig.

Ibland, måste jag säga, ibland suger livet hästskit-fitt-kuk-jävlars. Och är så in i helvete orättvist.

Jag är ledsen. Jag är förbannad. Jag är rädd.

Och så tänker jag:
"Nä, det är nog inte sant. Det är ett dåligt jävla skämt, rent ut sagt."

Men jag hoppas och håller tummarna på att det inte är så farligt.

Det är ju min pappa det handlar om. Min underbart snälle, stor- och varmhjärtade, tjurigt envise pappa det handlar om.

Min pappa.