Desto mer du äger, desto mer har du ockuperat och du kan ge mindre. Men desto mindre du har, desto större frihet äger du. Det är ingen förödmjukelse eller botgöring. Det är glädjefull frihet. Det finns ingen tv här, eller annat hit och dit. Men vi är mycket lyckliga...

Blir jag lyckligare om jag äger saker, men inte äger tillfredställelse till livet? Kan saker kompensera tomhet? Eller är det bara en tillfällig lycka. Mäter vi människor vi möter efter vad de äger och har? Om de äger en fin bil, stort hus, senaste tekniska prylarna osv, är de mer lyckade människor då? Kanske har de haft större ambitioner att få en samhällelig status, men är de egentligen mer lyckade och framför allt, är de mer lyckliga?

Nä, inte skulle jag, som jag sagt tidigare, ge bort alla miljoner om jag vann på lotto. Självklart är det ju så att pengar betalar hyra och mat, och de är nödvändiga i våra liv. Vad jag vill säga är att livet är så mycket mer än konsumering av en jävla massa onödiga varor.

Hur mycket onödigt kommer inte svenska folket köpa nu till jul? Vi pratar om hur viktigt det är med familjen och familjens sammankomst under juletider, men trots det känner de flesta en enorm press på att köpa klappar åt höger och vänster. Vad är det då man prioriterar som viktigt under julen, i slutändan?

En present, när den kommer spontant och inte under tvång, är mer uppskattad hos mig.

I veckan fick jag en av de absolut finaste av presenter av min äldsta dotter Isabella. Hon hade skrivit ett brev till mig. Ett vackert, insiktsfullt och trösterikt brev, som flödade av kärlek och värme. En påminnelse om den djupaste av kärlekar som finns.

En sådan gåva är den vackraste av alla gåvor.