att det för det mesta är kvinnorna som ska tjafsa och bråka om barnen och barnens tillvaro efter en separation? Hur kommer det sig att många kvinnor bär på en rädsla av att inte räcka till som mamma, när barnets pappa träffat en ny och barnet börjar träffa denna nya kvinna och hennes familj? För vad handlar det annars om, om inte otillräcklighet, eller snarare rädslan om otillräcklighet? Eller är det något annat? Vad i så fall?

Jag har flera vänner (av det manliga könet) som brottas (har brottats) med samma problem och det är det faktum att de får tammefan kämpa för varje tillfälle att få vara tillsammans med sitt/sina barn. Kvinnan i fråga, dvs exet, ändrar tider, rutiner osv efter eget behag, ifrågasätter (inga viktiga och vettiga saker!) ständigt allt mannen gör eller försöker göra för den gemensamma samvaron med barnet, vill bestämma vem, hur och när barnet ska träffa mannens (exets) vänner eller nya familj. ALLT ska styras och ställas enligt hennes tycke och smak, även då pappan har barnet/barnen.

Vad fan är det frågan om? Hur kommer det sig att kvinnan tror sig ha ensamrätt till barn som hon, faktiskt, tillsammans med en man har valt att föda fram? Och jag ska bara nämna att i samtliga fall, som jag vet om och har insyn i, har ingen av papporna på något sätt varit våldsamma, eller på annat sätt gjort sig skyldiga till att inte ha rätt till att träffa sitt barn/sina barn.

Tänk om barnet tycker om den nya kvinnan?

Ja, tänk om... Är det inte positivt? Det måste ju innebära en trygghet för mamman, att den nya kvinnan gör någonting som är bra, då barnet faktiskt tycker om henne. Det innebär inte att den nya kvinnan får epitet mamma. Nä, barnet har redan en mamma. Jag förväntar mig inte att Patricks 4-åring ska börja kalla mig mamma. Hon har en mamma. Jag är Tanja för henne och det passar mig utmärkt. (Brukar männen tänka "revir" när mamman träffar en ny karl?)

Nej, jag har förstått att papporna har inte mycket att säga till om, även om de kämpar hårt för sin rättighet att få vara pappa (inte bara på ett papper). Många gånger hör man kommentarer som; "Det är lätt att knulla fram ett barn, men desto svårare att ta hand om det..." och då syftar man till de pappor som faktiskt inte vill, orkar eller bryr sig att ta hand om de barn de, rent ut sagt, knullat fram. Dock glömmer man bort att det finns otroligt många män som kämpar med näbbar och klor för sin rätt att få vara pappa till sitt/sina barn. Och det är inte alltid detta kämpande ger några som helst resultat och i de allra extrema fall anklagas de för de mest vidriga saker (av mamman givetvis), vílket gör att mannen/pappan får även kämpa mot de hemskaste av lögner.

Det mest tragiska, i detta hela, är att det aldrig blir tal om rättvisa förhandlingar mellan mamma-pappa och eventuellt en tredje part, då oftast, oftast ställer sig den tredje parten på mammans sida fortare än du kan blinka. Varför? Jo, av en enda enkel anledning...hon är mamma. Det spelar ingen roll om hon är ett praktarsel, för hon är kvinna och hon är mamma. Gudarna ska veta att det finns ett antal skitstövlar till mammor där ute, men de får fortsätta ta hand om barnen för att de är...mammor.

För inte kan väl en man ta hand om ett barn lika bra som en kvinna? Vi kvinnor har ju en speciell mammagen. Eller hur? Det här har ju inte alla de stackars kvinnor fattat, som faktiskt inte vill ha barn. Pappagenen sitter mellan benen hos männen och den genen genererar i att hjälpa kvinnan att bli det hon är bäst på - att vara mamma... Så naturligt. En helig kossa som, istället för att bo i Indien, bor i Sverige och får därför inte röras eller ifrågasättas.

Jaa-a ni, för ca 100 år sedan kämpade kvinnan för rätten till sina barn. Ni förstår, kvinnan blev visserligen mamma, men det var mannen som var ansvarig för barnen och han "ägde" dem. Inte kvinnan. Å andra sidan, så bevisar ju dagens kvinna att de är minst lika bra på att äga sina barn, så som männen var fram till i början av 1900-talet. Och det är ju, sorgligt nog, inte bara mammorna som tänker så, utan samhället i stort. Tragiskt nog, till vilket pris som helst. Även på bekostnad av det lilla barnets känslor och behov. För det är ju inte många som tänker på vad barnet har för önskemål och vad denne skulle må bäst av.
 
Aj, fan, glömde...det vet ju mamman bäst. Sorry.