Jaha, nu ska jag ha en massa åsikter igen. Denna gång handlar det om hollywoodstorleken, dvs den obefintliga storleken du ska ha på din kropp för att få en roll, eller överhuvudtaget duga som människa, kvinna, over there.

Micha Barton har, enligt nyhetsrapportering, inte mått så bra och därför varit inlagd på hospitalet som botar de själsliga såren. Hon har med andra ord inte mått bra, vilket hon nu gör. Allt enligt rapportering from the USA. Jag tycker att det är jättebra och önskar henne lycka till.

Jaja. Ni ska ju inte tro att hon kommer ut till ett lugnt och harmoniskt liv. Nej. Hon ska tydligen vara med i en tv-serie och nu kräver producenterna att hon ska gå ner i vikt om hon vill behålla rollen. Till saken hör att M. Barton inte är stor. Människan ser hälsosam ut i jämförelse med vad vi fick se i våras, ett vandrande skelett, men det duger inte åt herrarna. Hon måste svälta sig själv. Förlåt, det heter träna hårt och gå på diet...jag menar äta häslosamt...

Bilderna nedan visar Barton före och efter hospitalvistelsen. Vilket är vackrast? Enligt mig är det den översta, där hon faktiskt fått ett hälsosamt utseende. Hon är ju fortfarande smal! Och vad producenterna då eftersträvar är den obefintliga Micha Barton på den nedersta bilden. Fruktansvärt. I våras var hon anorektisk. (Bilderna visa skillnaderna bättre på http://starlounge.msn.se/index.cfm?objectid=60554)

Stackars jävla sate. Och stackars våra barn som får uppleva denna utseendefixering och vikthets. Förstå vilka demoner vi föräldrar egentligen får strida mot. Om ni visste hur många tjejer jag arbetat med på skolan som har en sjukligt skev bild av sig själva. Vissa har en period i sitt liv då de ifrågasätter sin egen vikt och sitt eget utseende, men de kommer förbi den värsta ångesten utan att få men. Andra tampas med "tjockisbilden" av sig själva och har betydligt svårare att gå vidare och se sig själva så som de i verkligheten ser ut.  Dessa får man arbeta betydligt mer med och i vissa fall måste de ha hjälp utifrån.

Var kommer all denna viktångest? Utseendeångest? Det kan vara en enkel förklaring jag kommer med nu, men jag kastar den största skugga på vår media, på världens media. Filmvärlden. Modevärlden.

Den sagovärld av glitter och flärd som visas, där ingen får glömma bort att lägga på sig den lyckliga och bekymmerslösa masken så fort de går utanför dörren. (Med botox försvinner bekymren...i alla fall, bekymmersrynkorna)

Ja, ibland är det faktiskt synd om människan.