Vad tiden går fort, vilket jag ofta påpekar. Idag, eller snarare ikväll, är det 19 år sedan min äldsta tjej föddes. Hon som helst av ville vara kvar i min mage. Där var det varmt och tryggt. Jag gick exakt 2 veckor över tiden och hade inte Isabella valt att födas söndagen den 19 augusti, så hade förlossningen fått hjälp med att komma igång. Jag hade tid på BB klockan 8.00 dagen efter. Tack och lov så var ju Isabella så snäll att hon till slut faktiskt valde att komma ut självmant. Jag har nämligen hört att det känns betydligt mer och få krystvärkar konstgjord väg. Inte vet jag. Jag vet bara att nog känns det även utan konstgjord hjälp.

Nu 19 år senare så är jag ju lika fascinerad över det faktum att det är mitt barn. Jag har burit henne i 9 månader och fött fram henne. En gåva bättre än alla andra.

Tack för att du finns, min sköna böna!

Pussar i massor!