Haha!
Frågan lyder: How much of an asshole are you?
Svar: 87%, dvs inte hela 100%. Hmm...någonstans har
jag misslyckats...
www.facebook.com
Don´t
hate me,
´cause you ain´t me...
´cause you ain´t me...
Kloka barn
Jag kan med en stolt mammas hjärta säga att jag har två helt underbara döttrar. Så smarta, så kloka.
Som förälder vill man givetvis att ens barn ska växa upp och bli rakryggade, självständiga individer med huvudet på skaft. Visst skulle man vilja skydda dessa varelser från allt ont som finns i livet, men man inser att det inte är möjligt och livet är något som måste upplevas, på gott och ont. Även tonårstiden, då känslorna, frågorna och livet i allmänhet stormar och vänder upp och ner på tillvaron.
Den där mellantiden, mellan barn och vuxen, kan vara nog så jobbig, utan att samhället ställer en massa krav och har en massa förväntningar. Är jag barn? Är jag tillräckligt stor? Duger jag? Vad vill jag? osv. Mitt i alla dessa tankar och funderingar kring sitt eget jag, måste dessa små, en-hundradels-vuxna, bestämma sig för vad de vill göra när de blir stora. Vad vill de jobba med? Ska de välja den utbildningen, eller den, eller...? Ingen talar om för dem att gymnasieval inte handlar om livets slutskede, utan det är början på något nytt, som så småningom kommer att förändras och utvecklas till något annat.
Isabella tog studenten. Hon har haft ångest över att inte veta vad hon vill jobba med, eller vilken utbildning hon eventuellt vill gå. Ska hon flytta? Körkortet? Huvudet fylls med tankar och jag försöker hjälpa henne att få dem att landa. Mitt råd är: "Gör det som känns bäst just nu. Gör ingenting du tror att omgivningen förväntar sig att du ska göra. Lev ditt eget liv. Gör dina egna val. De kommer att föra dig framåt och du kommer att göra både rätt och fel val, men det är dina val och du lär dig av dem."
Evelina ska börja gymnasiet. En nystart i hennes liv. Hon har gått igenom en tuff period, men stiger som en stark rosenknopp ur marken. Med stapplande steg tar hon sig framåt och den inre styrka hon besitter kommer att göra sig allt mer påmind. Allt handlar om att tro på sig själv. Veta sitt värde.
Jag tittar på mina tjejer och konstaterar att dessa två har utvecklats till att bli kloka, vackra och ödmjuka. Och de står, bara, i livets startgropar.
Jag finns, stöttar och älskar villkorslöst. Kramar och skäller. Och jag är stolt. Stolt över att få vara mamma till dessa två underbara tjejer.
Som förälder vill man givetvis att ens barn ska växa upp och bli rakryggade, självständiga individer med huvudet på skaft. Visst skulle man vilja skydda dessa varelser från allt ont som finns i livet, men man inser att det inte är möjligt och livet är något som måste upplevas, på gott och ont. Även tonårstiden, då känslorna, frågorna och livet i allmänhet stormar och vänder upp och ner på tillvaron.
Den där mellantiden, mellan barn och vuxen, kan vara nog så jobbig, utan att samhället ställer en massa krav och har en massa förväntningar. Är jag barn? Är jag tillräckligt stor? Duger jag? Vad vill jag? osv. Mitt i alla dessa tankar och funderingar kring sitt eget jag, måste dessa små, en-hundradels-vuxna, bestämma sig för vad de vill göra när de blir stora. Vad vill de jobba med? Ska de välja den utbildningen, eller den, eller...? Ingen talar om för dem att gymnasieval inte handlar om livets slutskede, utan det är början på något nytt, som så småningom kommer att förändras och utvecklas till något annat.
Isabella tog studenten. Hon har haft ångest över att inte veta vad hon vill jobba med, eller vilken utbildning hon eventuellt vill gå. Ska hon flytta? Körkortet? Huvudet fylls med tankar och jag försöker hjälpa henne att få dem att landa. Mitt råd är: "Gör det som känns bäst just nu. Gör ingenting du tror att omgivningen förväntar sig att du ska göra. Lev ditt eget liv. Gör dina egna val. De kommer att föra dig framåt och du kommer att göra både rätt och fel val, men det är dina val och du lär dig av dem."
Evelina ska börja gymnasiet. En nystart i hennes liv. Hon har gått igenom en tuff period, men stiger som en stark rosenknopp ur marken. Med stapplande steg tar hon sig framåt och den inre styrka hon besitter kommer att göra sig allt mer påmind. Allt handlar om att tro på sig själv. Veta sitt värde.
Jag tittar på mina tjejer och konstaterar att dessa två har utvecklats till att bli kloka, vackra och ödmjuka. Och de står, bara, i livets startgropar.
Jag finns, stöttar och älskar villkorslöst. Kramar och skäller. Och jag är stolt. Stolt över att få vara mamma till dessa två underbara tjejer.
En helt vanlig tillvaro
Det är onsdag och jag är trött som en bäver. Sitter och väntar på att Isabella ska bli klar med maten och planerar en tidig i-säng-och-sova, vilket givetvis inte kommer att hända, då jag förmodligen kommer att piggna till mot kvällningen.
Jag skulle behöva plugga, men fan vad det är svårt att hitta motivationen just nu. Igår var det samma sak. Isabella och jag hamnade en kortis på stan för att sedan gå över till Dick och Helena på en fika. Lilla Tyra var där. Vi blev kvar längre än planerat. Isabella ska dit ikväll på en tjekväll med Tyra och Helena.
Evelina är iväg och campar med syrran och company, plus mamma. Jag tror de hamnade i Leksand någonstan till slut. Själv ska jag...studera. (Garvar högt för mig själv). Nåja tanken är ju att jag ska göra det. Tiden rusar iväg och jag måste få in uppgifterna.
Jaja, motivationen kommer väl smygandes som en snigel, någongång.
Hej hopp snopp!
Plugg i helgen?
Nä, det blidde inte plugg i helgen. Mamma lockade mig på villospår. Vi tog en tur till Malmamarknaden, för att sedan avsluta kvällen med att dricka lite rödvin hemma hos henne. Kvällen var mysig och vinet smakade uppenbarligen gott... Vad som var mindre roligt var måendet dagen efter. Det var någon elak jävel som försökte knacka hål i huvudet på mig och av någon konstig anledning smakade inte maten speciellt gott heller.
Förstår inte.
Och törstig var jag. Jag som trodde att jag fyllt vätskedepåerna dagen innan. Tydligen inte med rätt vätska.
När jag låg och vältrade mig i självömkan, tänkte jag i mitt stilla(?) sinne:"Aldrig mer!"
Jaja, och det har man ju aldrig lovat sig själv förut...
Förstår inte.
Och törstig var jag. Jag som trodde att jag fyllt vätskedepåerna dagen innan. Tydligen inte med rätt vätska.
När jag låg och vältrade mig i självömkan, tänkte jag i mitt stilla(?) sinne:"Aldrig mer!"
Jaja, och det har man ju aldrig lovat sig själv förut...
Godismat
Nu bär det av hem till mamma och få i sig lite mat.
Hur kommer det sig att maten alltid smakar lite extra gott när någon annat gjort den? Givetvis förutsätter det att kocken är duktig, vilket hon är i det här fallet. Otroligt duktig och självkritisk. Ibland undrar jag om vi äter samma mat, när hon börjar tala om att det "..kanske fattas lite...skulle ha behövts.."osv. Där sitter man och njuter av en kulinarisk, gourméaktig upplevelse utan dess like och hon säger att något fattas!
"Lägg av, mamma!" svarar vi alla i en kör.
Smaklig måltid, till er alla, när ni väl äter...igen!
Hur kommer det sig att maten alltid smakar lite extra gott när någon annat gjort den? Givetvis förutsätter det att kocken är duktig, vilket hon är i det här fallet. Otroligt duktig och självkritisk. Ibland undrar jag om vi äter samma mat, när hon börjar tala om att det "..kanske fattas lite...skulle ha behövts.."osv. Där sitter man och njuter av en kulinarisk, gourméaktig upplevelse utan dess like och hon säger att något fattas!
"Lägg av, mamma!" svarar vi alla i en kör.
Smaklig måltid, till er alla, när ni väl äter...igen!
Dyrka marken...
någon går på, utan att någonsin ifrågasätta vederbörande, tyder på feghet, elakhet och/eller okunnighet.
Att alltid klappa händerna av förtjusning så fort någon uttalar sig, vare sig det är självklarheter, vettiga eller ovettiga saker, tyder på feghet och/eller okunnighet.
Att alltid ge positiv respons, även då man egentligen tycker att vederbörande inte presterat bra, vare sig det är är på skaparfronten eller beteendefronten, är elakt och fegt.
Om man nu ska föreställa sig vara vänner. Förväntar man sig inte att vännerna ska våga vara kritiska och faktiskt vara ärliga i sin respons? Att kritisera någon är inte att vara taskig eller elak. Jag pratar om konstruktiv kritik. Att med öppna ögon och öppet och ärligt tycke och sinne ge någon respons på det de säger och gör, utvecklar ju den andra människan. Visst kan kritik, även om den är konstruktiv, svida och bränna som kokhett vatten på huden, men jag skulle trots det inte vilja vara utan den. Hur fasen ska jag utvecklas som människa om jag bara hade ja-sägare omkring mig?
Nä, om jag känner att jag måste stryka människor medhårs av falskhet, väljer jag att låta min arm hänga kvar vid min sida och gå därifrån.
Att alltid klappa händerna av förtjusning så fort någon uttalar sig, vare sig det är självklarheter, vettiga eller ovettiga saker, tyder på feghet och/eller okunnighet.
Att alltid ge positiv respons, även då man egentligen tycker att vederbörande inte presterat bra, vare sig det är är på skaparfronten eller beteendefronten, är elakt och fegt.
Om man nu ska föreställa sig vara vänner. Förväntar man sig inte att vännerna ska våga vara kritiska och faktiskt vara ärliga i sin respons? Att kritisera någon är inte att vara taskig eller elak. Jag pratar om konstruktiv kritik. Att med öppna ögon och öppet och ärligt tycke och sinne ge någon respons på det de säger och gör, utvecklar ju den andra människan. Visst kan kritik, även om den är konstruktiv, svida och bränna som kokhett vatten på huden, men jag skulle trots det inte vilja vara utan den. Hur fasen ska jag utvecklas som människa om jag bara hade ja-sägare omkring mig?
Nä, om jag känner att jag måste stryka människor medhårs av falskhet, väljer jag att låta min arm hänga kvar vid min sida och gå därifrån.
Nu lite...
förberedelse inför kvällens arbetspass.
Duschad och klar. Doftar gott. Borstat håret. Ren och fräsch.
Kommer hem senare på kvällen, svettig och trött, med en längtan efter en skön, avsvalkande dusch.
Nä, jag jobbar inte med det ni tror. Jag jobbar inom hemtjänsten. Cykel, till och från jobbet (10km+10km). Plus mycket spring på jobbet...
Duschad och klar. Doftar gott. Borstat håret. Ren och fräsch.
Kommer hem senare på kvällen, svettig och trött, med en längtan efter en skön, avsvalkande dusch.
Nä, jag jobbar inte med det ni tror. Jag jobbar inom hemtjänsten. Cykel, till och från jobbet (10km+10km). Plus mycket spring på jobbet...
Fredag
Så härligt. Det är fredag och jag har så mycket att se fram emot. Typ, plugg i helgen.
Jag ska låsa in mig. Isolera mig här hemma. Stänga av telefonen. Låsa allt som går att låsa. Dra ner allt som går att dra ner, typ persiennerna(...). Vara helt onåbar, oanträffbar, ikognito, helt i min egen värld av studieböcker.
Måste.
Eller, ska i alla fall försöka...
Jag ska låsa in mig. Isolera mig här hemma. Stänga av telefonen. Låsa allt som går att låsa. Dra ner allt som går att dra ner, typ persiennerna(...). Vara helt onåbar, oanträffbar, ikognito, helt i min egen värld av studieböcker.
Måste.
Eller, ska i alla fall försöka...
Så enkelt, så vackert
När du skrattar
dansar själen
Okänd
dansar själen
Okänd
Tidsoptimist
Jag är en obotlig tidsoptimist.
När tiden tagit slut tror jag att det fortfarande finns gott om tid.
Men jag har träffat min överman. Patrick.
När tiden tagit slut, tror han att det fortfarande finns tid, även om det dragit så mycket ut på tiden att t o m klockorna slutat fungera av ren utmattning.
Det är bara att lyfta hatten. Imponerande.
När tiden tagit slut tror jag att det fortfarande finns gott om tid.
Men jag har träffat min överman. Patrick.
När tiden tagit slut, tror han att det fortfarande finns tid, även om det dragit så mycket ut på tiden att t o m klockorna slutat fungera av ren utmattning.
Det är bara att lyfta hatten. Imponerande.
Jag är ju helylle,
då jag faktiskt varit och plockat blåbär idag.
Ibland får man offra sig för den goda sakens skull. Det går an att plocka en kort stund, men ledan gör sig påmind redan innan ryggen hunnit skrika ut sin förtvivlan.
Men jag njuter desto häftigare av dessa bär...
http://www.undulatportalen.se/images/blabar.jpg
Ibland får man offra sig för den goda sakens skull. Det går an att plocka en kort stund, men ledan gör sig påmind redan innan ryggen hunnit skrika ut sin förtvivlan.
Men jag njuter desto häftigare av dessa bär...
http://www.undulatportalen.se/images/blabar.jpg
Apropå...
jag har fan den underbaraste av mammor.
Sant.
Sant.
Trosa
"Vi var på upptäcktsfärd i Trosa och hittade Snipan."
En underbar kommentar á Isabella.
Förklaring: Vi hittade ett vandrarhem i Trosa som heter Snipan. Jag tog en bild med min mobil, men då jag inte kommer ihåg min pinkod så kan jag inte bluetootha mina bilder till Isabella . (Laddarsladden vet jag inte var den är) Den bilden kompletterar jag med senare.
Trosa är en underbart vacker och gemytlig stad. En stad värd att bosätta sig i, måste jag erkänna, även om jag nu inte skulle vilja bosätta mig i en mindre stad än Eskilstuna...;) Men det går ju inte att mörka det faktum att det är en liten stad lätt att bli förälskad i.
Vad jag fick med mig? En aura av vitlök... Vi åt på Rhodos Kolgrill och givetvis var en del av rätten lite (mycket) obligatorisk tsatsiki. Är det grekisk mat så är det.
Varmt, skönt, vacker omgivning, historia, trevligt sällskap, dvs en helt underbart skön dag. Vad mer kan man begära en onsdag som denna?
En underbar kommentar á Isabella.
Förklaring: Vi hittade ett vandrarhem i Trosa som heter Snipan. Jag tog en bild med min mobil, men då jag inte kommer ihåg min pinkod så kan jag inte bluetootha mina bilder till Isabella . (Laddarsladden vet jag inte var den är) Den bilden kompletterar jag med senare.
Trosa är en underbart vacker och gemytlig stad. En stad värd att bosätta sig i, måste jag erkänna, även om jag nu inte skulle vilja bosätta mig i en mindre stad än Eskilstuna...;) Men det går ju inte att mörka det faktum att det är en liten stad lätt att bli förälskad i.
Vad jag fick med mig? En aura av vitlök... Vi åt på Rhodos Kolgrill och givetvis var en del av rätten lite (mycket) obligatorisk tsatsiki. Är det grekisk mat så är det.
Varmt, skönt, vacker omgivning, historia, trevligt sällskap, dvs en helt underbart skön dag. Vad mer kan man begära en onsdag som denna?
Underbart,eller?
Tullgarns slott
Dagens göromål tog oss till Tullgarns slott och Trosa.
Första stoppet blev slottet. Tullgarns slott. Ett slott som varit i kungligt ägo sedan slutet av 1700-talet. Den kunglighet som slottet förknippas mest med är Gustav V och hans fru Victoria. Nu var slottet under restaurering, i alla fall fasaden, så den rundvisning vi hade var, enligt mig, lite torftig. Vi fick inte se alla rum, vilket var tråkigt.
Det var intressant och följa den förvandling interiören till viss del fått, i takt med de kungligheter som bott där. Som sagt så är det nog kung Gustav V som mest satt sin prägel där. Nu hade dock slottet fått vissa, fördelaktiga, förändringar i arkitekturen. Jag måste då säga att Gustav V bevisar att pengar genererar inte automatiskt i stil och klass. Inte såg det fint ut då han bodde där. Min spontana kommentar till de bilder som visades från hans tid var :"Tacky". Han hade t ex flyttat huvudentren till den egentliga baksidan av slottet. Förr kom man till Tullgarns slott via sjön (el havet då det ligger i en vik i anslutning till Östersjön). Men då kungen faktiskt var en modern kung så bilade han till slottet (han levde fram till 1949, tror jag det var), vilket givetvis innebar att han kom landsvägen.
Nåväl, när han nu ändrade huvudingången måste den ju göras vacker och inbjudande. Vad gör han? Jo han samlar ihop all sin vackra kakel, som han bl a köpt från Holland, och låter hantverkarna dekorera väggarna med dessa. Så långt allt bra, för kaklet var vackert. Problemet är ju bara att det är en salig blandning av kakel. Blommor, fåglar, ornament m m. Olika figurer, former och färger på dessa och de lappades ihop till något som, enligt mig, inte blev speciellt vackert. Ingen stil alls. För mycket vackert kan bli fult tillsammans. Det vackra försvinner i myriader av former och figurer.
Så ljust och fint som det var nu på slottet var det inte på hans tid. Det intrycket fick i alla fall jag. Han var dock en modern kung. Han ordnade så att bygget fick bl a el installerat.
I vissa rum har givetvis tidigare kungligheters prägel bevarats.
Nuvarande kungafamiljen brukar använda slottet lite då och då. Speciellt vid jakttider.
Huvudentren till slottet.
Stallet hade gjorts om till café. Detta är fd spiltor.
Första stoppet blev slottet. Tullgarns slott. Ett slott som varit i kungligt ägo sedan slutet av 1700-talet. Den kunglighet som slottet förknippas mest med är Gustav V och hans fru Victoria. Nu var slottet under restaurering, i alla fall fasaden, så den rundvisning vi hade var, enligt mig, lite torftig. Vi fick inte se alla rum, vilket var tråkigt.
Det var intressant och följa den förvandling interiören till viss del fått, i takt med de kungligheter som bott där. Som sagt så är det nog kung Gustav V som mest satt sin prägel där. Nu hade dock slottet fått vissa, fördelaktiga, förändringar i arkitekturen. Jag måste då säga att Gustav V bevisar att pengar genererar inte automatiskt i stil och klass. Inte såg det fint ut då han bodde där. Min spontana kommentar till de bilder som visades från hans tid var :"Tacky". Han hade t ex flyttat huvudentren till den egentliga baksidan av slottet. Förr kom man till Tullgarns slott via sjön (el havet då det ligger i en vik i anslutning till Östersjön). Men då kungen faktiskt var en modern kung så bilade han till slottet (han levde fram till 1949, tror jag det var), vilket givetvis innebar att han kom landsvägen.
Nåväl, när han nu ändrade huvudingången måste den ju göras vacker och inbjudande. Vad gör han? Jo han samlar ihop all sin vackra kakel, som han bl a köpt från Holland, och låter hantverkarna dekorera väggarna med dessa. Så långt allt bra, för kaklet var vackert. Problemet är ju bara att det är en salig blandning av kakel. Blommor, fåglar, ornament m m. Olika figurer, former och färger på dessa och de lappades ihop till något som, enligt mig, inte blev speciellt vackert. Ingen stil alls. För mycket vackert kan bli fult tillsammans. Det vackra försvinner i myriader av former och figurer.
Så ljust och fint som det var nu på slottet var det inte på hans tid. Det intrycket fick i alla fall jag. Han var dock en modern kung. Han ordnade så att bygget fick bl a el installerat.
I vissa rum har givetvis tidigare kungligheters prägel bevarats.
Nuvarande kungafamiljen brukar använda slottet lite då och då. Speciellt vid jakttider.
Huvudentren till slottet.
Stallet hade gjorts om till café. Detta är fd spiltor.
Vad säger man? Herre-min-gud!
Ja, inte slutar jag att förvånas. Barn som redan farit illa, fortsätter man behandla illa där de egentligen ska vårdas. Allt för oftast läser man om just barn och ungdomar som far illa på fosterhem osv. Hur bra koll har socialtjänsten egentligen? Eller vill de bara bli av med "problemen" och när misären uppdagas står de där och ser förvånade ut och tvår sina händer, då de verkligen inte visste att det var så illa. De har minsan kollat upp allt och alla, men... Ja, just men...?
Jag såg på nyheterna hur en 12-åring, inlåst på instutition, fått ett utbrott, vilket resulterat i att personalen klätt av henne och kastat in henne bakom lås och bom. Ett rum...tomt och avskalat. När hon senare hällt saft över hela sig, var botemedlet detsamma. Isolering.
Nyheterna ringer upp en professor i USA, som konstaterar att man måste ta reda på den bakomliggande orsaken till dessa barns beteenden och arbeta utifrån den informationen. Skapa en relation. Inte belöna och straffa. Det hjälper inte att isolera dessa barn.
Nää??!! Seriöst? Sa en professor det?
Herregud! Vet inte alla det? Är det inte en självklarhet att det alltid finns en orsak till varför människor, överlag, beter sig som de gör? Och barn/ungdomar som inte fått verktygen och hjälp till att kunna hantera (och bota) sin ilska, ångest, övergivenhet, sorg osv tar till de medel de har och känner till för att få utlopp för den frustration och alla de andra destruktiva känslor de känner.
En tolvåring som slår sitt rum sönder och samman har problem. Och i och med att hon överhuvudtaget hamnat på ett hem med låsta dörrar/fönster och stängsel, kan ju härledas till att hon eventuellt, kanske, möjligtvis har problem(?). Är jag helt ute och cyklar? Eller måste jag vara professor för att fatta att hon eventuellt, kanske har problem?
Ärligt, jag finner nästan inga ord.
Hur är det egentligen med dessa "hem"? Vad är det för personal man anställer och vilket syfte har "hemmen"? Piska de onda andarna ur dessa barn/ungdomar?
Dessa barn har oftast en mycket trasig själ som måste vårdas ömt och som kräver tålamod och tid innan den överhuvudtaget kan påbörja sin läkning. Tålamod, värme, omsorg, trygghet. Är inte dessa viktiga nyckelord i arbetet med och kring trasiga barn?
Ja, vad vet jag. Jag är ju ingen professor. Jag vet ju bara att vi alla är i behov av kärlek och omsorg. Vad är det för skillnad för dessa barn/ungdomar?
Vi kan ju bara konstatera att den barnkonvention, som även Sverige skrivit på, gäller inte barn i Sverige. Hur många gånger bryter man inte mot konventionen eller Sverigens lagar, då man faktiskt tillåter barn och ungdomar fara illa. Gång på gång. Till vilket pris som helst. Med de mest banala ursäkter.
När alla vuxna sviker dessa barn. Vart ska de då vända sig?
Jag blir lite fundersam
...över dagens tvättmedel.
Mina kläder krymper varje gång jag tvättar dem. Hur kommer det sig? Har tvättmedelsindustrin något samarbete med klädindustrin? En sammansvärjning?
Jag misstänker att tvättmedelsindustrin drygar ut medlen med "krympaklädersåkundernafårköpanya"-kemikalier. Jag har bevis...mina kläder, som blivit mindre...
Och affärsidgarna klappar händerna.
Jag får börja köra lite mer 80-tals stuk på jeansen. Sy dit kilar. Kommer ni ihåg? Bomshikibam! Vad snyggt! Garanterat att det är på intåg, så jag skulle ju vara helt "inne". Min dröm...
Mina kläder krymper varje gång jag tvättar dem. Hur kommer det sig? Har tvättmedelsindustrin något samarbete med klädindustrin? En sammansvärjning?
Jag misstänker att tvättmedelsindustrin drygar ut medlen med "krympaklädersåkundernafårköpanya"-kemikalier. Jag har bevis...mina kläder, som blivit mindre...
Och affärsidgarna klappar händerna.
Jag får börja köra lite mer 80-tals stuk på jeansen. Sy dit kilar. Kommer ni ihåg? Bomshikibam! Vad snyggt! Garanterat att det är på intåg, så jag skulle ju vara helt "inne". Min dröm...
Ja,där ser man...
Pratade med Patrick om det här med att klara sig själv och hans kommentar var:
"Nä, Tanja, inte ens om du höll på att drunkna och någon var beredd och kasta ut livbojen skulle du acceptera hjälpen...du skulle ropa...klaaaaraaar sjääälv...!"Haha!
Nåväl, det har blivit mycket bättre kom vi också fram till. Jag lär mig. Och tilläggas ska väl också att jag på intet sätt ser det som en svaghet att be om hjälp, tvärtom. Det är en styrka att kunna göra det. Det handlar bara om mitt vardagsliv som jag ska klara av själv. Jaja, shit the same. Det var bara en skön kommentar från hans sida.
Ha de najs!
"Nä, Tanja, inte ens om du höll på att drunkna och någon var beredd och kasta ut livbojen skulle du acceptera hjälpen...du skulle ropa...klaaaaraaar sjääälv...!"Haha!
Nåväl, det har blivit mycket bättre kom vi också fram till. Jag lär mig. Och tilläggas ska väl också att jag på intet sätt ser det som en svaghet att be om hjälp, tvärtom. Det är en styrka att kunna göra det. Det handlar bara om mitt vardagsliv som jag ska klara av själv. Jaja, shit the same. Det var bara en skön kommentar från hans sida.
Ha de najs!
Städning
Hur kommer det sig att städning kan vara så in i helvete tråkigt? Jag måste alltid mentalt förbereda mig för sysslan innan jag börjar, för inte är det en favoritsyssla. Bara ett nödvändigt ont som måste göras, för att skiten inte ska gro igen och städtanterna från TV 4(?), 5(?) eller 3(?), blir tvugna och komma hit och göra en helrenovering. Hualigen!
Det finns de som anser städning vara lite av en terapistund, då de kan gå och fundera över livets varat eller inte varat medan de renar lägenheten/huset från ohyra. Jag måste säga att den stunden av terapi fungerar då inte på mig. Det enda jag tänker på är: "Är jag klar snart...snabbast, fortast, lättast, enklast...!" samtidigt som musiken pumpas ut ur högtalarna så att grannarna, tre hus härifrån, inte behöver bekymra sig över huruvida deras stereo fungerar eller inte.
De e ba på´t...
Jag har bara lite mörkare hår...
Det finns de som anser städning vara lite av en terapistund, då de kan gå och fundera över livets varat eller inte varat medan de renar lägenheten/huset från ohyra. Jag måste säga att den stunden av terapi fungerar då inte på mig. Det enda jag tänker på är: "Är jag klar snart...snabbast, fortast, lättast, enklast...!" samtidigt som musiken pumpas ut ur högtalarna så att grannarna, tre hus härifrån, inte behöver bekymra sig över huruvida deras stereo fungerar eller inte.
De e ba på´t...
Jag har bara lite mörkare hår...
Att klara sig själv
Att vara envis och bångstyrig. Det är bra, till viss del, men ibland måste man tillåta människor hjälpa till och jag själv måste tillåta mig att be om hjälp när det behövs. Jag är mycket dålig på det, tyvärr. Det är ingen merit alla gånger att vara så självgående som jag är. Det blir en låsning till slut.
Bara en sån liten sak som att bli serverad mat. Visst, är jag på restaurang är det ju givetvis en sak, men när jag är t ex hos Patrick, som faktiskt tycker om att serva, så känns det jobbigt när han gör det. Han frågar:"Är du hungrig, vill du ha mat?" Och innan jag hinner hämta något så har jag en tallrik framför näsan. "Men jag kan själv!" säger jag. "Ja, det vet ja väl." får jag till svar, "men nu var det så att jag ville hämta...". Och där sitter jag och känner mig bortkommen. Jag kan ju faktiskt själv...
Jag får frågan:"Kan jag hjälpa dig med något...?"
Svaret blir:"Nä, jag fixar det själv..."
Varför? För att jag inte vill vara beroende? Till Last? Störa? Tjaa, jag vet inte, men jag kan själv...
Det dröjer ju t o m evigheter innan jag ringer hyresvärden och vill ha hjälp med någonting som gått sönder i lägenheten, eller något annat som behöver fixas till. Många gånger handlar det om att jag försöker fixa sakerna själv, även om jag inser att det inte är mitt jobb. Och vissa saker kan jag faktiskt inte åtgärda.
Jag är så van vid att ta hand om mig själv och tjejerna. Det är ingen annan som betalar min hyra eller mina räkningar eller för maten. Det är ingen som betalar min utbildning. Jag måste själv se till att räkningarna blir betalda och vi har mat på bordet och kläder på kroppen. Hittills har vi klart oss väldigt bra.
Jag har väl inte reflekterat så mycket över den här "kan själv" - inställningen tidigare, jag har bara varit sån, förrän Patrick kom in i mitt liv och undrade vad det var för en han hade träffat. ;) Till slut så sa han:" Det vore kul om du någongång åtminstone kunde låtsas att du är liite "handfallen" och behöver min hjälp, t ex bara att åka till affärn och handla. Jag vet att du är envis och självständig och gärna håller stenhårt på det, men även du måste ju släppa gardet ibland."
Han har rätt. Och faktum är att jag lär mig. Och har blivit bättre.
Men självständig kommer jag att förbli, vilket dock inte innebär att jag inte kan be om hjälp lite då och då...
Kramia!
Bara en sån liten sak som att bli serverad mat. Visst, är jag på restaurang är det ju givetvis en sak, men när jag är t ex hos Patrick, som faktiskt tycker om att serva, så känns det jobbigt när han gör det. Han frågar:"Är du hungrig, vill du ha mat?" Och innan jag hinner hämta något så har jag en tallrik framför näsan. "Men jag kan själv!" säger jag. "Ja, det vet ja väl." får jag till svar, "men nu var det så att jag ville hämta...". Och där sitter jag och känner mig bortkommen. Jag kan ju faktiskt själv...
Jag får frågan:"Kan jag hjälpa dig med något...?"
Svaret blir:"Nä, jag fixar det själv..."
Varför? För att jag inte vill vara beroende? Till Last? Störa? Tjaa, jag vet inte, men jag kan själv...
Det dröjer ju t o m evigheter innan jag ringer hyresvärden och vill ha hjälp med någonting som gått sönder i lägenheten, eller något annat som behöver fixas till. Många gånger handlar det om att jag försöker fixa sakerna själv, även om jag inser att det inte är mitt jobb. Och vissa saker kan jag faktiskt inte åtgärda.
Jag är så van vid att ta hand om mig själv och tjejerna. Det är ingen annan som betalar min hyra eller mina räkningar eller för maten. Det är ingen som betalar min utbildning. Jag måste själv se till att räkningarna blir betalda och vi har mat på bordet och kläder på kroppen. Hittills har vi klart oss väldigt bra.
Jag har väl inte reflekterat så mycket över den här "kan själv" - inställningen tidigare, jag har bara varit sån, förrän Patrick kom in i mitt liv och undrade vad det var för en han hade träffat. ;) Till slut så sa han:" Det vore kul om du någongång åtminstone kunde låtsas att du är liite "handfallen" och behöver min hjälp, t ex bara att åka till affärn och handla. Jag vet att du är envis och självständig och gärna håller stenhårt på det, men även du måste ju släppa gardet ibland."
Han har rätt. Och faktum är att jag lär mig. Och har blivit bättre.
Men självständig kommer jag att förbli, vilket dock inte innebär att jag inte kan be om hjälp lite då och då...
Kramia!
Sixx Am - Van Nuys
Nikki Sixx - Heroine Diaries
Skillet - Looking for Angels
Enjoy!
Allvarligt
...seriöst.
God natt! Dröm sött.
Händerna där de ska vara.
Drömmarna där vi vill att de ska vara.
Och vilka drömmar...!
Kärlem...nej, ..lek..!
God natt! Dröm sött.
Händerna där de ska vara.
Drömmarna där vi vill att de ska vara.
Och vilka drömmar...!
Kärlem...nej, ..lek..!
Dagens Nyheter
...som egentligen, just nu är, gårdagens nyheter, skriver att SD är på frammarsch och risken finns att de kommer att få en plats i riksdagen.
Seriöst, vad fan är det som pågår? Har södra Sverige helt tappat vettet (ja, de är ju störst i södra Sverige)? Var det någonting i bröstmjölken som smakade illa?
Nä, inför elterapi åt de som röstar på det "icke rasistiska" partiet SD,så kanske det blir folk av dem också. Eller ge dem massor med kramar, för det kanske är kärlek och värme de har saknat i hela sitt liv(?).
Tolerans!
Seriöst, vad fan är det som pågår? Har södra Sverige helt tappat vettet (ja, de är ju störst i södra Sverige)? Var det någonting i bröstmjölken som smakade illa?
Nä, inför elterapi åt de som röstar på det "icke rasistiska" partiet SD,så kanske det blir folk av dem också. Eller ge dem massor med kramar, för det kanske är kärlek och värme de har saknat i hela sitt liv(?).
Tolerans!
Urkund - källhänvisning
Om jag som student plagierar, dvs snor någon annans text/-er,eller delar av texter och inte anger det som citat eller hänvisar på annat sätt till den verkliga källan, så ser man mycket allvarligt på det. Och det förstår jag. Inte skulle jag vilja att de texter jag lagt ner tid och möda på att skriva, ska användas av någon annan utan att den andre hänvisar till mig. Självklart, eller...? Nej, det är det inte. Tydligen sker det oftare än jag trodde. Därför ska alla våra texter skickas till någonting som heter urkund, som går igenom och jämför och ser om texten/delar av texten är plagiat eller inte.
Hur är det här på internet?
Samma sak gäller ju även på nätet. Inte är det ok att använda någon annans text, utan källhänvisning, och låtsas att det är jag som skrivit den. Jag skulle aldrig tycka att det var ok att mina texter kopierades hej vilt utan att det kommer fram att det är jag som är källan.
Jag har varit med om detta fenomen som lärare, vilket gör att jag arbetar med vissa "säkerhetsåtgärder" vid uppsatsskrivning och andra textskrivningar. Det har skett rena stölder av andras texter och eleverna har bara skrivit under med sitt eget namn. När man diskuterar saken med dem så kommer de oftast fram till den slutsatsen, att de förmodligen inte själva skulle vilja råka ut för samma sak. De arbetar och lägger ner mycket tid och energi på en uppgift. Blir stolta över resultatet och lägger ut texten på nätet (bla Mimers brunn, MVG), varifrån någon annan kan skriva ut det och bara underteckna med sitt namn. Inte snällt alls.
Att använda andras texter utan källhänvisning är stöld, oavsett om det sker från nätet eller ur gamla, vanliga hederliga böcker.
Om jag snor, förlåt lånar, din cykel utan att du vet om det, tycker du att det vore ok?
Nä, våga visa vem som står för texten. Du eller någon annan.
Kramia!
Hur är det här på internet?
Samma sak gäller ju även på nätet. Inte är det ok att använda någon annans text, utan källhänvisning, och låtsas att det är jag som skrivit den. Jag skulle aldrig tycka att det var ok att mina texter kopierades hej vilt utan att det kommer fram att det är jag som är källan.
Jag har varit med om detta fenomen som lärare, vilket gör att jag arbetar med vissa "säkerhetsåtgärder" vid uppsatsskrivning och andra textskrivningar. Det har skett rena stölder av andras texter och eleverna har bara skrivit under med sitt eget namn. När man diskuterar saken med dem så kommer de oftast fram till den slutsatsen, att de förmodligen inte själva skulle vilja råka ut för samma sak. De arbetar och lägger ner mycket tid och energi på en uppgift. Blir stolta över resultatet och lägger ut texten på nätet (bla Mimers brunn, MVG), varifrån någon annan kan skriva ut det och bara underteckna med sitt namn. Inte snällt alls.
Att använda andras texter utan källhänvisning är stöld, oavsett om det sker från nätet eller ur gamla, vanliga hederliga böcker.
Om jag snor, förlåt lånar, din cykel utan att du vet om det, tycker du att det vore ok?
Nä, våga visa vem som står för texten. Du eller någon annan.
Kramia!
Hur kommer det sig...
att det för det mesta är kvinnorna som ska tjafsa och bråka om barnen och barnens tillvaro efter en separation? Hur kommer det sig att många kvinnor bär på en rädsla av att inte räcka till som mamma, när barnets pappa träffat en ny och barnet börjar träffa denna nya kvinna och hennes familj? För vad handlar det annars om, om inte otillräcklighet, eller snarare rädslan om otillräcklighet? Eller är det något annat? Vad i så fall?
Jag har flera vänner (av det manliga könet) som brottas (har brottats) med samma problem och det är det faktum att de får tammefan kämpa för varje tillfälle att få vara tillsammans med sitt/sina barn. Kvinnan i fråga, dvs exet, ändrar tider, rutiner osv efter eget behag, ifrågasätter (inga viktiga och vettiga saker!) ständigt allt mannen gör eller försöker göra för den gemensamma samvaron med barnet, vill bestämma vem, hur och när barnet ska träffa mannens (exets) vänner eller nya familj. ALLT ska styras och ställas enligt hennes tycke och smak, även då pappan har barnet/barnen.
Vad fan är det frågan om? Hur kommer det sig att kvinnan tror sig ha ensamrätt till barn som hon, faktiskt, tillsammans med en man har valt att föda fram? Och jag ska bara nämna att i samtliga fall, som jag vet om och har insyn i, har ingen av papporna på något sätt varit våldsamma, eller på annat sätt gjort sig skyldiga till att inte ha rätt till att träffa sitt barn/sina barn.
Tänk om barnet tycker om den nya kvinnan?
Ja, tänk om... Är det inte positivt? Det måste ju innebära en trygghet för mamman, att den nya kvinnan gör någonting som är bra, då barnet faktiskt tycker om henne. Det innebär inte att den nya kvinnan får epitet mamma. Nä, barnet har redan en mamma. Jag förväntar mig inte att Patricks 4-åring ska börja kalla mig mamma. Hon har en mamma. Jag är Tanja för henne och det passar mig utmärkt. (Brukar männen tänka "revir" när mamman träffar en ny karl?)
Nej, jag har förstått att papporna har inte mycket att säga till om, även om de kämpar hårt för sin rättighet att få vara pappa (inte bara på ett papper). Många gånger hör man kommentarer som; "Det är lätt att knulla fram ett barn, men desto svårare att ta hand om det..." och då syftar man till de pappor som faktiskt inte vill, orkar eller bryr sig att ta hand om de barn de, rent ut sagt, knullat fram. Dock glömmer man bort att det finns otroligt många män som kämpar med näbbar och klor för sin rätt att få vara pappa till sitt/sina barn. Och det är inte alltid detta kämpande ger några som helst resultat och i de allra extrema fall anklagas de för de mest vidriga saker (av mamman givetvis), vílket gör att mannen/pappan får även kämpa mot de hemskaste av lögner.
Det mest tragiska, i detta hela, är att det aldrig blir tal om rättvisa förhandlingar mellan mamma-pappa och eventuellt en tredje part, då oftast, oftast ställer sig den tredje parten på mammans sida fortare än du kan blinka. Varför? Jo, av en enda enkel anledning...hon är mamma. Det spelar ingen roll om hon är ett praktarsel, för hon är kvinna och hon är mamma. Gudarna ska veta att det finns ett antal skitstövlar till mammor där ute, men de får fortsätta ta hand om barnen för att de är...mammor.
För inte kan väl en man ta hand om ett barn lika bra som en kvinna? Vi kvinnor har ju en speciell mammagen. Eller hur? Det här har ju inte alla de stackars kvinnor fattat, som faktiskt inte vill ha barn. Pappagenen sitter mellan benen hos männen och den genen genererar i att hjälpa kvinnan att bli det hon är bäst på - att vara mamma... Så naturligt. En helig kossa som, istället för att bo i Indien, bor i Sverige och får därför inte röras eller ifrågasättas.
Jaa-a ni, för ca 100 år sedan kämpade kvinnan för rätten till sina barn. Ni förstår, kvinnan blev visserligen mamma, men det var mannen som var ansvarig för barnen och han "ägde" dem. Inte kvinnan. Å andra sidan, så bevisar ju dagens kvinna att de är minst lika bra på att äga sina barn, så som männen var fram till i början av 1900-talet. Och det är ju, sorgligt nog, inte bara mammorna som tänker så, utan samhället i stort. Tragiskt nog, till vilket pris som helst. Även på bekostnad av det lilla barnets känslor och behov. För det är ju inte många som tänker på vad barnet har för önskemål och vad denne skulle må bäst av.
Aj, fan, glömde...det vet ju mamman bäst. Sorry.
Jag har flera vänner (av det manliga könet) som brottas (har brottats) med samma problem och det är det faktum att de får tammefan kämpa för varje tillfälle att få vara tillsammans med sitt/sina barn. Kvinnan i fråga, dvs exet, ändrar tider, rutiner osv efter eget behag, ifrågasätter (inga viktiga och vettiga saker!) ständigt allt mannen gör eller försöker göra för den gemensamma samvaron med barnet, vill bestämma vem, hur och när barnet ska träffa mannens (exets) vänner eller nya familj. ALLT ska styras och ställas enligt hennes tycke och smak, även då pappan har barnet/barnen.
Vad fan är det frågan om? Hur kommer det sig att kvinnan tror sig ha ensamrätt till barn som hon, faktiskt, tillsammans med en man har valt att föda fram? Och jag ska bara nämna att i samtliga fall, som jag vet om och har insyn i, har ingen av papporna på något sätt varit våldsamma, eller på annat sätt gjort sig skyldiga till att inte ha rätt till att träffa sitt barn/sina barn.
Tänk om barnet tycker om den nya kvinnan?
Ja, tänk om... Är det inte positivt? Det måste ju innebära en trygghet för mamman, att den nya kvinnan gör någonting som är bra, då barnet faktiskt tycker om henne. Det innebär inte att den nya kvinnan får epitet mamma. Nä, barnet har redan en mamma. Jag förväntar mig inte att Patricks 4-åring ska börja kalla mig mamma. Hon har en mamma. Jag är Tanja för henne och det passar mig utmärkt. (Brukar männen tänka "revir" när mamman träffar en ny karl?)
Nej, jag har förstått att papporna har inte mycket att säga till om, även om de kämpar hårt för sin rättighet att få vara pappa (inte bara på ett papper). Många gånger hör man kommentarer som; "Det är lätt att knulla fram ett barn, men desto svårare att ta hand om det..." och då syftar man till de pappor som faktiskt inte vill, orkar eller bryr sig att ta hand om de barn de, rent ut sagt, knullat fram. Dock glömmer man bort att det finns otroligt många män som kämpar med näbbar och klor för sin rätt att få vara pappa till sitt/sina barn. Och det är inte alltid detta kämpande ger några som helst resultat och i de allra extrema fall anklagas de för de mest vidriga saker (av mamman givetvis), vílket gör att mannen/pappan får även kämpa mot de hemskaste av lögner.
Det mest tragiska, i detta hela, är att det aldrig blir tal om rättvisa förhandlingar mellan mamma-pappa och eventuellt en tredje part, då oftast, oftast ställer sig den tredje parten på mammans sida fortare än du kan blinka. Varför? Jo, av en enda enkel anledning...hon är mamma. Det spelar ingen roll om hon är ett praktarsel, för hon är kvinna och hon är mamma. Gudarna ska veta att det finns ett antal skitstövlar till mammor där ute, men de får fortsätta ta hand om barnen för att de är...mammor.
För inte kan väl en man ta hand om ett barn lika bra som en kvinna? Vi kvinnor har ju en speciell mammagen. Eller hur? Det här har ju inte alla de stackars kvinnor fattat, som faktiskt inte vill ha barn. Pappagenen sitter mellan benen hos männen och den genen genererar i att hjälpa kvinnan att bli det hon är bäst på - att vara mamma... Så naturligt. En helig kossa som, istället för att bo i Indien, bor i Sverige och får därför inte röras eller ifrågasättas.
Jaa-a ni, för ca 100 år sedan kämpade kvinnan för rätten till sina barn. Ni förstår, kvinnan blev visserligen mamma, men det var mannen som var ansvarig för barnen och han "ägde" dem. Inte kvinnan. Å andra sidan, så bevisar ju dagens kvinna att de är minst lika bra på att äga sina barn, så som männen var fram till i början av 1900-talet. Och det är ju, sorgligt nog, inte bara mammorna som tänker så, utan samhället i stort. Tragiskt nog, till vilket pris som helst. Även på bekostnad av det lilla barnets känslor och behov. För det är ju inte många som tänker på vad barnet har för önskemål och vad denne skulle må bäst av.
Aj, fan, glömde...det vet ju mamman bäst. Sorry.
Natti natti!
Dags för sängen. Måste ju vara pigg inför morgondagen. Det fanns lite på "måste"-listan att beta i genom. Hur ska jag orka det om jag inte vilar mina små gråa, febrilt arbetande hjärnceller? Jo, och givetvis kroppen...
Nä, det är en ny dag...redan nu, och med den kommer nya äventyr.
Må gott och hoppas de finaste av drömmar kommer till er.
Nä, det är en ny dag...redan nu, och med den kommer nya äventyr.
Må gott och hoppas de finaste av drömmar kommer till er.
Mera kärlek
Have to do-list...
Imorgon är jag ledig från jobbet och då tänkte jag skriva en "guuud-vad-jag-måste-hinna-göra-det-här"-lista för att påminna mig om vad jag nu ska komma ihåg att göra:
1. Plugga
2. Plugga
3. Plugga
4. Plugga
5. Städa
6. Plugga
7. Plugga
8. Städa
9. Hångla med Patrick
10. Kanske lite mer hångel med Patrick...
11. Plugga
Det blir en hektisk dag i morgon. Jag måste planera tiden noggrant, ser jag.
1. Plugga
2. Plugga
3. Plugga
4. Plugga
5. Städa
6. Plugga
7. Plugga
8. Städa
9. Hångla med Patrick
10. Kanske lite mer hångel med Patrick...
11. Plugga
Det blir en hektisk dag i morgon. Jag måste planera tiden noggrant, ser jag.
Böckernas betydelse
A room without books is as a body without a soul.
Sir John Lubbock
Sir John Lubbock
Kärlek
Du har kanske ingen anledning att älska,
älska därför att
kärleken gör dig lycklig.
Don Miguel Ruiz
älska därför att
kärleken gör dig lycklig.
Don Miguel Ruiz
Norman Mailer (1923-2007)
Nu har jag äntligen beställt en av mina favoritböcker. Det är en bok skriven av Norman Mailer och heter Bödelns sång. Jag har länge velat ha den, men den har varit svår att få tag på. Jag hittade ett antikvariat som sålde den och givetvis slog jag till på en gång. Jag har läst boken en gång tidigare, för flera år sedan, men anser den vara så förbaskat bra att den är värd en genomgång till. Och att ha den i sin ägo.
Bödelns sång handlar om Gary Gilmore. En sorgsen figur, som inte vet något annat liv förutom livet utanför samhällets ramar. Han blir frigiven i mitten av 1970-talet och begår, strax efter sin frigivning, mord på två män. Hans tid i frihet var inte långvarig och när han ställs inför rätta får han lagens strängaste straff: Döden.
Han väljer att inte överklaga domen. Han tar sitt straff och kanske är det så att han ser döden som en befrielse från livets alla eländigheter? Det kanske i slutändan var den sluthållplatsen han väntade att komma till?
Även om jag givetvis inte anser att det är synd om honom pga de handlingar han utförde och det straff han fick till följd av dem (trots att jag tycker att dödsstraff är helt åt helvete), så kan jag ändå inte låta bli att ömma för figuren Gilmore. Det är något så ensamt, ångestfyllt och sorgfyllt över honom, att jag inte förmår mig att gnida händerna av förtjusning när han får sitt straff. Mailer lyckades skriva så att läsaren, med all sannolikhet, är i riskzonen att hysa sympatier för mördaren Gilmore, inte för det han gjort, utan för den person han är.
Gary Gilmore var ingen fiktiv person, utan levde och var verksam i det verkliga livet.
Ett makalöst tillstånd
...tröttheten.
Var pigg på jobbet. Inga problem att ta sig till och från och där emellan utföra det man skulle. Men så fort jag kom hem var det tack-och-gonatt! Jösses vad svårt det var och hålla skinnbitarna ovanför ögonen uppdragna. De var lite slappa och drogs ner hela tiden, så jag beslöt mig för att ta en micro-nap, vilken kom att vara i 2 timmar.
Om jag är piggare? Nope, inte nämnvärt. Det mest intressanta är dock att när jag väl ska sova för natten kommer jag att piggna till...
Jaha, o nu kommer regnet och åskan...
Kramia!
Var pigg på jobbet. Inga problem att ta sig till och från och där emellan utföra det man skulle. Men så fort jag kom hem var det tack-och-gonatt! Jösses vad svårt det var och hålla skinnbitarna ovanför ögonen uppdragna. De var lite slappa och drogs ner hela tiden, så jag beslöt mig för att ta en micro-nap, vilken kom att vara i 2 timmar.
Om jag är piggare? Nope, inte nämnvärt. Det mest intressanta är dock att när jag väl ska sova för natten kommer jag att piggna till...
Jaha, o nu kommer regnet och åskan...
Kramia!
Det är dags
...att faktiskt försöka sig på att sova.
Har 5 timmar på mig att vila kroppen och knoppen inför morgondagen. Ska jobba och meningen är att jag ska cykla till Torshälla. Bara det inte regnar.
Vi får se.
God natt alla nattugglor!
Kramia!
Har 5 timmar på mig att vila kroppen och knoppen inför morgondagen. Ska jobba och meningen är att jag ska cykla till Torshälla. Bara det inte regnar.
Vi får se.
God natt alla nattugglor!
Kramia!
Rakkaus
Naken sanning
Kulturfestival - Stockholm
Tuomo, tango och Apocalyptica. Finsk kultur huvudtema 2009.
Den 11-16 augusti 2009.
Apocalyptica 13 augusti kl 23:45 - 01:00 Gustav Adolfs torg (GAT)
Den 11-16 augusti 2009.
Apocalyptica 13 augusti kl 23:45 - 01:00 Gustav Adolfs torg (GAT)
Lite mer Liksom...
Blåvitt som en finländsk flagga.
Foto: Kari Pullinen
Rosa Liksom lyckas med konststycket att få burkaklädda kvinnor att se vackra ut. Eller är det helheten...I den här artikeln intervjuas hon och jag anser att hon berör en jävligt intressant ståndpunkt när hon svarar på journalistens fråga om burka är att anses vara kvinnoförtryckande eller inte.
Tja i , enligt min åsikt, extrema fall finns det faktiskt kvinnor som väljer att skyla hela sin kropp, från topp till tå, med ett heltäckande skynke. Jag hyser full respekt för de kvinnor som väljer själva att bära burka. Sen finns det givetvis de som inte får välja, utan det är någon annan som väljer åt dem. Och det är här kvinnorförtrycket sitter. Att inte få välja.
För hur det är må vara så är det ändå i valet, dvs mitt eget val, som ett förtryck eller frånvaron av förtryck infinner sig. När jag får välja vad jag vill tro på, vad jag ska ha för kläder på mig, hur stora eller små mina bröst ska vara, vad jag anser vara kvinnligt/manligt, vilket yrke jag vill ha, vilken utbildning jag vill gå, om jag vill ha barn, hur många barn jag vill ha, om jag vill göra karriär eller vara hemmakvinna/-mamma/-fru osv. När jag får välja och ingen annan tvingar sina val på mig, så är jag fri från förtryck.
Vi i västerlandet strider så starkt och högt om kvinnans rättigheter till ett jämställt/jämlikt liv jämte mannen. Vi talar om för alla andra nationers kvinnor vad jämställdhet är för något och det är den vägen de ska vandra för att bli hela och rediga kvinnor. Att några av dessa andra kvinnor väljer själva att bära slöja eller burka skiter vi fullständigt i. För hur det än är, så har vi ju redan, sen länge, fått klart för oss att de är förtryckta och ingen egentligen vill bära slöja eller gå klädd i burka. för jag som kvinna ska ju inte behöva skyla mig. Jag har väl rätt att visa min kropp, mitt hår, mitt ansikte, precis som männen? Jo, visst är det så. MEN jag har väl lika stor rätt att faktiskt skyla mig, dölja min kropp, dölja mitt hår och mitt ansikte? Om jag får välja. Eller...?
Hur mycket förtrycks inte dessa kvinnor av den åsikten? Vi lägger huvudet på sned och visar med en "Guuud, va de e synd om henne"-min vad vi tycker och kränker henne därmed oerhört. Vi lyssnar inte till vad de har att säga utan tar för givet att deras strid om jämställdhet liknar vår strid. Och de kan ju inte strida med slöja/burka...?
Självklart finns det än idag kvinnoförtryck. Jag anser nämligen att det är kvinnoförtryck när jag gör ett minst lika bra jobb som min manlige kollega, men får mindre i lön pga att jag är kvinna. Det handlar om förtryck och diskriminering när jag inte har eller får samma rättigheter som en man, pga att jag är kvinna. Inget annat.
Vi pratar om ett jämställt Sverige. Ta reda på hur många kvinnliga chefer det finns i vårt underbara avlånga land. Ni häpnar. Och kom inte och säg att det handlar om att kvinnorna skulle ha lägre utbildning. Stämmer inte. Kvinnor pluggar mer än män. Det finns fler studenter av det kvinnliga könet, på våra högskolor och universitet, än det manliga.
Det finns givetvis i alla kulturer män som anser sig ha rätt att trycka ner kvinnor, på olika sätt, just pga att de är kvinnor. Och det är dessa orättvisor vi ska arbeta bort.
Sen OM de väljer, och vill, gå klädda i burka eller slöja, är det ju faktiskt deras ensak. Precis som det är för de kvinnor som väljer att gå i en minimalt, kort kjol så att de cellulitprydda skinkorna hänger nedanför kjolslinningen.
Vad vi än väljer, så är det våra egna val det handlar om.
Rosa Liksom
Pseudonym för Anni Ylävaara. En finsk konstnär och författare.
Jag började läsa hennes böcker för några år sedan, då jag läste en kurs på Mdh om nordisk litteratur. Till en början, måste jag erkänna, hade jag lite funderingar över vem det var som lyckades skriva stundtals så nakna och utlämnande böcker om människors, inte alltid, så vackra, behagfulla och trygga vardag. Men jag kom att gilla det jag läste. Kanske just för att det var så naket beskrivet om våra funderingar och rädslor över livet och tillvaron. Korta utdrag ur vardagen vi lever. Både ros och ris. Inget förskönande.
Några av hennes litterära alster har översatts till bla svenska.
Hennes målningar är mycket färgstarka.
http://www.rosaliksom.com/english/gallery.htm#
Jag, liksom, rekommenderar henne starkt...;)
Jag började läsa hennes böcker för några år sedan, då jag läste en kurs på Mdh om nordisk litteratur. Till en början, måste jag erkänna, hade jag lite funderingar över vem det var som lyckades skriva stundtals så nakna och utlämnande böcker om människors, inte alltid, så vackra, behagfulla och trygga vardag. Men jag kom att gilla det jag läste. Kanske just för att det var så naket beskrivet om våra funderingar och rädslor över livet och tillvaron. Korta utdrag ur vardagen vi lever. Både ros och ris. Inget förskönande.
Några av hennes litterära alster har översatts till bla svenska.
Hennes målningar är mycket färgstarka.
http://www.rosaliksom.com/english/gallery.htm#
Jag, liksom, rekommenderar henne starkt...;)
Ensamhet
Jag har funderat mycket kring ålderdomen. Är det en lott, vi blir tilldelade när vi blir gamla, att vi ska leva i ensamhet? Jag ser många gamla människor i mitt jobb som bara längtar efter en medmänsklig röst att ty sig till. Allt för oftast vill de att man ska stanna kvar en stund extra hos dem, så att de kan få uppleva mänsklig närvaro i sin, annars, tomma tillvaro.
Barnen, barnbarnen och övrig familj, släkt och vänner har sällan tid för dessa övergivna människor. Jo, självklart har man fullt upp med sina egna liv. Det är jobb, skola, dagis, fotboll, dans, spel av olika instrument, fotokurser, fortbildningar, jobb, jobb...och jobb. När almanackan är fullspäckad med alla dessa måsten(?) och skjutsningar hit och dit, så kommer lilla gamla mormor/farmor i skymundan. Det finns inte tid eller plats för henne. Eller, det händer väl att söndagar kan vara förbarma-sig-över-gamlingen-dagen. Då kan man åka och fika eller äta en snabb middag hos henne. Helst ska det också vara snabbt överstökat. Vem har ro att sitta, och faktiskt förgylla denna ensamma människas vardag, alldeles för länge? Det finns ju saker att göra hemma..
Nej, de har ju sina måsten. De har faktiskt ett eget liv. Och idag när vi har både hemtjänst och servicehem, varför måste familjen behöva lägga ner så mycket av sin egen tid i anspråk?
Samtidigt sitter dessa gamla människor instängda i sina hem. Många har inte möjlighet att ta sig ut och träffa människor eller känna den friska luft som finns utanför porten.
Igår var jag över till en gammal dam. Vi satt och pratade en stund, utöver det ärende jag hade hos henne, och hon hann fälla några tårar. Det kom fram att hon saknade en samtalspartner, eller åtminstone någon som orkade lyssna lite då och då.
Hon hade mist sin man 2005 och året efter miste hon sin dotter. Dessa två sörjde hon fortfarande och den spontana kommentar hon hade var: "Jag vill inte leva längre".
Ensam, otrygg, ledsen. Är det tillstånd att vänta sig när ålderdomen kommer på besök?
Den stund jag satt hos den gamla damen, den korta stunden av mitt liv, var hon hjärtligt tacksam över.
Och hon var inte ensam, den dagen, att känna behov av sällskap. Att få använda sin röst och bli bemött med svar. Att faktiskt få uppleva att även jag existerar och har ett värde , även om jag nu blivit gammal, är behov som finns hos dessa människorna.
Precis som hos oss alla andra.
Barnen, barnbarnen och övrig familj, släkt och vänner har sällan tid för dessa övergivna människor. Jo, självklart har man fullt upp med sina egna liv. Det är jobb, skola, dagis, fotboll, dans, spel av olika instrument, fotokurser, fortbildningar, jobb, jobb...och jobb. När almanackan är fullspäckad med alla dessa måsten(?) och skjutsningar hit och dit, så kommer lilla gamla mormor/farmor i skymundan. Det finns inte tid eller plats för henne. Eller, det händer väl att söndagar kan vara förbarma-sig-över-gamlingen-dagen. Då kan man åka och fika eller äta en snabb middag hos henne. Helst ska det också vara snabbt överstökat. Vem har ro att sitta, och faktiskt förgylla denna ensamma människas vardag, alldeles för länge? Det finns ju saker att göra hemma..
Nej, de har ju sina måsten. De har faktiskt ett eget liv. Och idag när vi har både hemtjänst och servicehem, varför måste familjen behöva lägga ner så mycket av sin egen tid i anspråk?
Samtidigt sitter dessa gamla människor instängda i sina hem. Många har inte möjlighet att ta sig ut och träffa människor eller känna den friska luft som finns utanför porten.
Igår var jag över till en gammal dam. Vi satt och pratade en stund, utöver det ärende jag hade hos henne, och hon hann fälla några tårar. Det kom fram att hon saknade en samtalspartner, eller åtminstone någon som orkade lyssna lite då och då.
Hon hade mist sin man 2005 och året efter miste hon sin dotter. Dessa två sörjde hon fortfarande och den spontana kommentar hon hade var: "Jag vill inte leva längre".
Ensam, otrygg, ledsen. Är det tillstånd att vänta sig när ålderdomen kommer på besök?
Den stund jag satt hos den gamla damen, den korta stunden av mitt liv, var hon hjärtligt tacksam över.
Och hon var inte ensam, den dagen, att känna behov av sällskap. Att få använda sin röst och bli bemött med svar. Att faktiskt få uppleva att även jag existerar och har ett värde , även om jag nu blivit gammal, är behov som finns hos dessa människorna.
Precis som hos oss alla andra.
Hugo Samberg (1873-1917)
"Hugo Simberg samtyckte aldrig till att förklara sina arbeten. När man frågade honom, uppmanade han endast var och en att i dem se vad de ville."
Fallen Ängel
Fallen Ängel
Trumpinnarna jobbar febrilt
Jausa, jausa!
Hemkommen från jobbet. Cyklat tur och retur Torshälla. Herrejössesamalia, vad mina ben jobbade. Jag lånar mammas cykel och den har bara ett läge...lätt läge. Ja, ni hajar vad benen jobbar. Det är som en 10 km lång trumvirvel för benen.
Och jag trodde inte att jag hade alla dessa muskler. Har upptäckt nya..i alla fall de jag låtit vila en längre tid. ;) Myyycket lång tid, uppenbarligen.
Hann ju bli lite irriterad på människor som inte ser var och hur de går/cyklar. Fan, vissa tar ju upp både gångbanan och cykelbanan och sen ser de förvånade och ilskna ut när jag kommer cyklandes på cykelbanan och tacksamt vill att de ger åtminstone liiite plats för mig att komma förbi. Eeeh, I don´t get it..?
Ja, se människor. Underbara som alltid.
http://www.gifmania.se/disney/nigthmare-before-christmas/jackpump.gif
Den största gåtan
"Några menade att de fanns till för att behaga,
andra att de var ett slags outvecklade män.
Inte ens historiens största tänkare har kunnat lösa
gåtan om kvinnan."
Tänk vad mycket huvudbry vi har skapat hos dessa stackars män.
andra att de var ett slags outvecklade män.
Inte ens historiens största tänkare har kunnat lösa
gåtan om kvinnan."
Tänk vad mycket huvudbry vi har skapat hos dessa stackars män.
Ett yrke att avundas?
Tydligen har det i Frankrike funnits bödlarnas dynasti. Jo, sant. Familjen Sanson utövade yrket under sex generationer (från 1600-talet och framåt). Priset de fick betala var att det inte var speciellt många som var intresserade av att umgås med dem. Jaja, kanske inte så stort pris, då de hade drömyrket(?).
När en herre vid namn Damien försökte hugga ner Ludvig XV, som bara fick en liten skråma, blev hans straff lagens strängaste: tortyr. Så vad bödeln då gjorde var att:
1. Bränna bort händerna med svavel.
2. Med hjälp av en tång knipa hål på kroppen och fylla hålen med smält bly.
3. Slita kroppen i stycken med hjälp av hästar. När det inte funkade valde bödeln att skära av senorna så att lemmarna lättare kunde lossna från kroppen.
4. Brände kroppsdelarna på bål.
Även självaste bödeln var skakad efter dessa arbetstimmar...
"Glad i hågen vaknar Sanson på morgonen, sätter sig på sängkanten med ett förnöjt leende på läpparna och morgonens första tankar vandrar till dagens kommande arbetsuppgifter:
- Hur ska jag på det mest vidriga och bestialiska sätt ta mig an dagens uppgifter...eller ska jag bara hugga huvet av dom?"
Ibland har människans fantasi inga begränsningar.
Idag väljer man att göra film av de mest satanistiska fantasier och på så sätt få utlopp för sina mörka sidor. Ett gott exempel är ju filmen Saw...(1,2,3,4...100).
Nä, tacka vetja Anastasia...
Musik
Har beställt:
Eva Dahlgren: En blondins ballader
Björn Afzelius: Bästa 1974-99
Doors: Live at Matrix 1967
Bra musik på Rix...nej, Mix..nej..ja, just.
Ska du ha bra musik?
Köp den.(Ladda...nej, fyyy!)
Eva Dahlgren: En blondins ballader
Björn Afzelius: Bästa 1974-99
Doors: Live at Matrix 1967
Bra musik på Rix...nej, Mix..nej..ja, just.
Ska du ha bra musik?
Köp den.(Ladda...nej, fyyy!)
Selebert besök
Här har det varit full rulle. Vi har haft besök av Isabellas och Evelinas lillasyster. En liten 4-åring, söt, glad, pigg och bestämd. Sköna funderingar och kommentarer.
Lill-tösa sitter med Vecko Revyn i knät, tittar på bilder och säger:
"Men dom har ju glasögon egentligen."
"Jaha(?)" säger jag
"Ja, så nu måste jag rita dit dom.." och så sätter hon igång och målar ett par glasögon på bilder där folk inte har några. Så logiskt. Finns de inte, så målar vi dit dem. Och just de hade ju egentligen glasögon.
En annan situation. Vi är på väg till stan och möter en äldre man med sträck ritade (tatuerade) i ansiktet. Hon uttrycker:
"Haha, han hade ritat sig i ansiket."
"Jaa-a" säger jag "han hade några sträck ritade."
"Jaa, hihi" fortsätter hon småfnittrande "han hade ritat sig i ansiktet...va ful han va..."
"Tjaa, det kanske är nån annan som ritat honom i ansiktet... det är lite synd om honom" säger jag lite diplomatiskt
"Vaffö då?" frågar hon, och i nästa mening fortsätter hon och frågar "...för att han e ful?"
Haha! Jag kom av mig och bet mig på tungan, för att göra ett gott försök att inte börja garva, och försökte mig på att säga något jättepedagogiskt, men det fastnade lite i halsen och ut kom:
"Tjaaa...hmmphh..." Gud vad smart.
Vad säger man? Underbart.
Hon hade lite frågesport också.
"Var kommer griseknoan från? E de australien (hon hade ett eget underbart uttal) eller från Emil i lönnberga?"
Jag lyckades svara rätt, men nästa fråga var lite svårare och klurigare...
"Var kommer kamelen med moses från? E de australien (hennes uttal) eller Egypten?"
Evelina svarade rätt...
Jaa-a, vad säger man. Där har vi en tös som förgyller många människors vardag. Hon är ju helt jävla underbar. Och vad hon pratar...men å, andra sidan, så vet jag att på pappans sida finns det ett antal snackisar. Jag tror inte att de alltid hinner pausa mellan meningarna. Man måste ha en syrgastub i närheten och skicka in några puffar när munnen är tillräckligt öppen och man kan skicka ner lite extra syre i lungorna. Det är den där prata-så-mycket-att-ingen-hinner-lyssna-genen som finns på pappas sida. Tro mig, jag har två tjejer med den karln och har således träffat hans släkt.;) Så när mina tjejer är tysta tänker jag: "Guuud va skönt att den finska melankolin infinner sig här hemma ibland..."
Men det är ju sällan den infinner sig...
Lill-tösa sitter med Vecko Revyn i knät, tittar på bilder och säger:
"Men dom har ju glasögon egentligen."
"Jaha(?)" säger jag
"Ja, så nu måste jag rita dit dom.." och så sätter hon igång och målar ett par glasögon på bilder där folk inte har några. Så logiskt. Finns de inte, så målar vi dit dem. Och just de hade ju egentligen glasögon.
En annan situation. Vi är på väg till stan och möter en äldre man med sträck ritade (tatuerade) i ansiktet. Hon uttrycker:
"Haha, han hade ritat sig i ansiket."
"Jaa-a" säger jag "han hade några sträck ritade."
"Jaa, hihi" fortsätter hon småfnittrande "han hade ritat sig i ansiktet...va ful han va..."
"Tjaa, det kanske är nån annan som ritat honom i ansiktet... det är lite synd om honom" säger jag lite diplomatiskt
"Vaffö då?" frågar hon, och i nästa mening fortsätter hon och frågar "...för att han e ful?"
Haha! Jag kom av mig och bet mig på tungan, för att göra ett gott försök att inte börja garva, och försökte mig på att säga något jättepedagogiskt, men det fastnade lite i halsen och ut kom:
"Tjaaa...hmmphh..." Gud vad smart.
Vad säger man? Underbart.
Hon hade lite frågesport också.
"Var kommer griseknoan från? E de australien (hon hade ett eget underbart uttal) eller från Emil i lönnberga?"
Jag lyckades svara rätt, men nästa fråga var lite svårare och klurigare...
"Var kommer kamelen med moses från? E de australien (hennes uttal) eller Egypten?"
Evelina svarade rätt...
Jaa-a, vad säger man. Där har vi en tös som förgyller många människors vardag. Hon är ju helt jävla underbar. Och vad hon pratar...men å, andra sidan, så vet jag att på pappans sida finns det ett antal snackisar. Jag tror inte att de alltid hinner pausa mellan meningarna. Man måste ha en syrgastub i närheten och skicka in några puffar när munnen är tillräckligt öppen och man kan skicka ner lite extra syre i lungorna. Det är den där prata-så-mycket-att-ingen-hinner-lyssna-genen som finns på pappas sida. Tro mig, jag har två tjejer med den karln och har således träffat hans släkt.;) Så när mina tjejer är tysta tänker jag: "Guuud va skönt att den finska melankolin infinner sig här hemma ibland..."
Men det är ju sällan den infinner sig...
Små djävulska pinnar
Innehåll i cigaretter och snus
Tjära innehåller benspyren som är cancerframkallande. Tjäran förstör dessutom flimmerhåren som sitter i halsen och lungorna, vilket gör att damm och smuts lättare kommer ner i lungorna. Det är tjäran som leder till rökhosta.
Källa:http://www.bli-av-med.se/roksug-och-nikotinbegar/
Svårt. Tungt. Helvetiskt.
Ca 300 timmar utan dessa underbart goda och vidriga pinnarna får mig, emellanåt, att undra varför jag utsätter mig för det här.
Det sägs att det blir lättare med tiden...hmm...eller hur? Fan, när suget kommer, kommer det så intensivt och slagkraftigt att varenda jävla nervtråd i kroppen slår knut och den gifttömda bägaren skriker "Bara ETT bloss!!" Ett, ett, ett, ett...litet bloss.. snäälla...
Men nej. Jag är större än dem. Och jag ska vinna.
Vem vill blir en 70-årig-jag-lånar-ut-min-röst-till-animerade-skräckisar-och-hostar-upp-vidriga-slemklumpar-på-morgonkvisten?
Nä, lika bra att kämpa på...
Jeff Dunham
O gudars vad jag garvar! Jeff Dunham med sina dockor är helt outstanding. Förutom dessa två har han även Jalapeno on the stick och Achmed the dead terrorist. Se, lyssna och skratta!
Hardrock hallelujah!
Hur blir jag någon?
Lever man ett rikt liv om man måste skapa sig ett liv som inte finns, eller funnits? Vilka behov är det som styr de osanningar som både skrivs och uttalas? Vilka brister lider jag av när jag behöver måla upp en tillvaro som inte överensstämmer med det verkliga livet?
Uppmärksamhet? Bristen på uppmärkamhet? Bekräftelse? Bristen på bekräftelse? Fylla den tråkiga slentrianmässiga vardagen med kryddade lögner och därmed göra mig som person mer intressant? Känslomässig tomhet? Ångest och rädsla inför att inte vara någon?
Vad? Jag vet inte, men jag tycker att det är ett fascinerande fenomen.
Givetvis tror man att det är unga människor som har ett behov av att måla tillvaron efter sin egen fantasi, men så är inte fallet. Åldern har ingenting med den tomhet dessa människor måste känna inför livet, tillvaron, jaget, nuet...you name it. För hur det än må vara, så måste det ju i slutändan handla om att dessa människors vardag och jaget saknar någonting och detta någonting måste fyllas med någonting annat för att de ska bli hela, eller åtminstone få någon form av mening i sin egen tillvaro.
Är det så att det inte längre räcker med "Jag tänker, alltså finns jag", utan det har bytts ut mot "Jag syns och får den bekräftelse jag suktar efter, med vilka medel som helst...alltså finns jag"? Mitt existensberättigande kommer, endast, med den bekräftelse alla utomstående ger mig.
Vad var det A. Strindberg sa så klokt..."Det är synd om människan". Och, ja, jag är faktiskt benägen att hålla med honom om den saken.
Ibland är det för jävla synd om människan.
Uppmärksamhet? Bristen på uppmärkamhet? Bekräftelse? Bristen på bekräftelse? Fylla den tråkiga slentrianmässiga vardagen med kryddade lögner och därmed göra mig som person mer intressant? Känslomässig tomhet? Ångest och rädsla inför att inte vara någon?
Vad? Jag vet inte, men jag tycker att det är ett fascinerande fenomen.
Givetvis tror man att det är unga människor som har ett behov av att måla tillvaron efter sin egen fantasi, men så är inte fallet. Åldern har ingenting med den tomhet dessa människor måste känna inför livet, tillvaron, jaget, nuet...you name it. För hur det än må vara, så måste det ju i slutändan handla om att dessa människors vardag och jaget saknar någonting och detta någonting måste fyllas med någonting annat för att de ska bli hela, eller åtminstone få någon form av mening i sin egen tillvaro.
Är det så att det inte längre räcker med "Jag tänker, alltså finns jag", utan det har bytts ut mot "Jag syns och får den bekräftelse jag suktar efter, med vilka medel som helst...alltså finns jag"? Mitt existensberättigande kommer, endast, med den bekräftelse alla utomstående ger mig.
Vad var det A. Strindberg sa så klokt..."Det är synd om människan". Och, ja, jag är faktiskt benägen att hålla med honom om den saken.
Ibland är det för jävla synd om människan.
Är det en befrielse att få dö för att slippa höra dåliga saker om sig själv?
"För er som saknar honom skulle jag vilja säga att han har både varit älskad och hatat under hans liv. Han har inte alltid varit lycklig under sitt liv. Att gå bort vid den här åldern är lite tidig men det är kanske bra för honom att få slippa höra allt dåligt om honom."
Det här citatet är taget från en ung bloggares (Anniizz) inlägg om Michael Jacksons begravning och extra insatta program till hans ära/minne. Jag tycker att den insikt hon visar är imponerande djup...och filosofisk...
Vad säger man? Imponerande, som sagt...
Det här citatet är taget från en ung bloggares (Anniizz) inlägg om Michael Jacksons begravning och extra insatta program till hans ära/minne. Jag tycker att den insikt hon visar är imponerande djup...och filosofisk...
Vad säger man? Imponerande, som sagt...
Camping
Jo men visst, sörru. Tillbaka till staden Eskilstuna. I helgen blev det campa av för hela slanten. Vi åkte till Lindesberg, en camping där i krokarna (har glömt vad den heter...jag och namn...) Jo! Kalmarslund!
Visst blidde det regn under helgen, men inget som störde nämnvärt. Jo, i och för sig blixtrade det hej vilt på natten till lördag. Jag vaknade till och undrade vem fan som hade tänt lampan i husbilen...haha! Det var blixten.
Det blev grilla, bada (i dag var de varmare i vattnet än i luften), åktur till både Lindesberg (stan) och Nora (marknad) och umgås med varanda i trevligt sällskap ;). Skönt som fasen. Som sig bör. Då spelar det ju faktiskt ingen roll vad det är för väder...när man är tillsammans. Jo, fasen, det blev lite loppis också på vägen till campingen från Nora. Fynd, säger jag bara. :)
Kärlek!
www.kalmarslund.se
Visst blidde det regn under helgen, men inget som störde nämnvärt. Jo, i och för sig blixtrade det hej vilt på natten till lördag. Jag vaknade till och undrade vem fan som hade tänt lampan i husbilen...haha! Det var blixten.
Det blev grilla, bada (i dag var de varmare i vattnet än i luften), åktur till både Lindesberg (stan) och Nora (marknad) och umgås med varanda i trevligt sällskap ;). Skönt som fasen. Som sig bör. Då spelar det ju faktiskt ingen roll vad det är för väder...när man är tillsammans. Jo, fasen, det blev lite loppis också på vägen till campingen från Nora. Fynd, säger jag bara. :)
Kärlek!
www.kalmarslund.se
Gnälliga grannar
Jo-jo...nu har vi hyresgäster fått en liten trevlig broschyr från hyresvärden som uppmanar alla mopedägare att gå med mopeden på nätterna inne i bostadsområdet. Nu ska jag bara kort nämna här att vårt bostadsområde är mycket litet. Vi har fyra hyreshus (3 tr) som står i rad, på tvären, dvs inte mycket att orda om.
Det står "På förekommen anledning måste vi påpeka att det är förbjudet att "busköra/köra" moped inom området. Använd sunt förnuft genom att leda mopeden på kvällar och nätter."
Busköra. Nej, det är givetvis inte acceptabelt, men köra måste vara det.
Vi, här hemma, sover med fönstren öppna. Vi har järnvägen som går här utanför (låter mer än mopederna). Ska vi uppmana lokförarna att sakta in och smyga förbi vårt bostadsområde? Vad jag vill ha sagt, eller undrar över. Vem är det som sitter och lyssnar på alla som eventuellt åker, går, springer förbi?
Som jag sa, så sover vi med fönstren öppna och ganska nära, utanför oss, går en grusväg som används både till de gående, cyklister och mopedister. Jag brukar sitta på balkongen, i min soffa, och njuta av friden på kvällarna. Inte sjutton har jag upptäckt några störmoment och skulle jag göra det så är det väl bara att öppna käften och hojta till.
Tjejerna som är vakna, så gott som hela nätterna igenom, har inte hört eller störts av oljud.
Det har flyttat in nya hyresgäster i ganska stor omfattning. Flertalet av dessa är unga, dvs ungdomar. Kan det vara så att de vardagliga ljuden, som tidigare fattades vårt område, stör? Jösses! Det är väl finfint om det livas upp i lilla kvarteren. Att man faktiskt upptäcker att det bor folk här. Eller?
Så länge det inte röjs och förstörs. Låt människor få leva sitt liv. Och är det inte bättre att säga till störmomenten på en gång i stället för att ringa hyresvärden, som blir tvungen, att slösa på våra värdefulla naturresurser (träd=papper), och skriva tråkiga uppmaningar till redan lugna hyresgäster?
Om någon skulle störas av vårt leverna, så önskade jag i alla fall att den personen kom och talade om det för mig. Hur svårt kan det vara? Om jag inte skulle respektera mina grannars önskemål, så kan de ju i så fall gå vidare med klagomålen. (Givetvis ska det ju vara konstruktiv kritik grannen framför...)
Sedan måste man ju tillåta lite liv och rörelse i ett område. Där det finns barn och ungdomar, där finns det oftast också liv. Gör dessa barn/ungdomar fel, är det upp till oss vuxna att tala om det för dem. Och då menar jag alla vuxna. Jag har vid ett par tillfällen fått säga till, då jag ansett att barn gått över den tillåtna gränsen. (Försök till att slita loss kablar, försök till förstörelse av återvinningsstationen, försök till att ta sönder skolans utebelysning osv.) Visst reagerar dessa barn när de får en skarp åthutning av en vuxen, men mest blir de nog förvånade över att någon vuxen överhuvudtaget ens reagerar.
Vad skulle jag annars ha gjort? Ringt till hyresvärden och talat om för denne att det bor en liten vandal i vårt område? Äh, hade grabben inte tagit sitt förnuft till fånga, hade jag gjort ett besök hos hans kära mor och far.
Jo men visst. Har man ett tråkigt liv och måste fylla det med någonting, så finns det ju alltid grannar man kan irritera sig på, oavsett om de gjort något eller inte.
Bry er på rätt sätt!
Det står "På förekommen anledning måste vi påpeka att det är förbjudet att "busköra/köra" moped inom området. Använd sunt förnuft genom att leda mopeden på kvällar och nätter."
Busköra. Nej, det är givetvis inte acceptabelt, men köra måste vara det.
Vi, här hemma, sover med fönstren öppna. Vi har järnvägen som går här utanför (låter mer än mopederna). Ska vi uppmana lokförarna att sakta in och smyga förbi vårt bostadsområde? Vad jag vill ha sagt, eller undrar över. Vem är det som sitter och lyssnar på alla som eventuellt åker, går, springer förbi?
Som jag sa, så sover vi med fönstren öppna och ganska nära, utanför oss, går en grusväg som används både till de gående, cyklister och mopedister. Jag brukar sitta på balkongen, i min soffa, och njuta av friden på kvällarna. Inte sjutton har jag upptäckt några störmoment och skulle jag göra det så är det väl bara att öppna käften och hojta till.
Tjejerna som är vakna, så gott som hela nätterna igenom, har inte hört eller störts av oljud.
Det har flyttat in nya hyresgäster i ganska stor omfattning. Flertalet av dessa är unga, dvs ungdomar. Kan det vara så att de vardagliga ljuden, som tidigare fattades vårt område, stör? Jösses! Det är väl finfint om det livas upp i lilla kvarteren. Att man faktiskt upptäcker att det bor folk här. Eller?
Så länge det inte röjs och förstörs. Låt människor få leva sitt liv. Och är det inte bättre att säga till störmomenten på en gång i stället för att ringa hyresvärden, som blir tvungen, att slösa på våra värdefulla naturresurser (träd=papper), och skriva tråkiga uppmaningar till redan lugna hyresgäster?
Om någon skulle störas av vårt leverna, så önskade jag i alla fall att den personen kom och talade om det för mig. Hur svårt kan det vara? Om jag inte skulle respektera mina grannars önskemål, så kan de ju i så fall gå vidare med klagomålen. (Givetvis ska det ju vara konstruktiv kritik grannen framför...)
Sedan måste man ju tillåta lite liv och rörelse i ett område. Där det finns barn och ungdomar, där finns det oftast också liv. Gör dessa barn/ungdomar fel, är det upp till oss vuxna att tala om det för dem. Och då menar jag alla vuxna. Jag har vid ett par tillfällen fått säga till, då jag ansett att barn gått över den tillåtna gränsen. (Försök till att slita loss kablar, försök till förstörelse av återvinningsstationen, försök till att ta sönder skolans utebelysning osv.) Visst reagerar dessa barn när de får en skarp åthutning av en vuxen, men mest blir de nog förvånade över att någon vuxen överhuvudtaget ens reagerar.
Vad skulle jag annars ha gjort? Ringt till hyresvärden och talat om för denne att det bor en liten vandal i vårt område? Äh, hade grabben inte tagit sitt förnuft till fånga, hade jag gjort ett besök hos hans kära mor och far.
Jo men visst. Har man ett tråkigt liv och måste fylla det med någonting, så finns det ju alltid grannar man kan irritera sig på, oavsett om de gjort något eller inte.
Bry er på rätt sätt!
Svenska artister och då och nu
Ibland är det skönt att göra lite nostalgitripper. Både Marie Fredriksson och Eva Dahlgren är artistiska kvarlevor från min ungdomstid. Tänk att deras musik håller än idag. Lika vackert och berörande som de var igår. Det finns ingen sista förbrukningsdag för den här sorten av musik. Det har väl med kombinationen musik/text att göra.
En annan av mina favoriter är Sussies Orkester. Texterna är egentligen väldigt enkla, men i regel är det väl i enkelheten man kan hitta det verkliga djupet. Den klockrena känslan av olycklig kärlek, ensamhet (frivillig och ofrivillig), tvåsamhet, känslomässig fångenskap m m. Hela spektrat av livet finns i deras enkla texter.
Jag kommer ihåg när jag var runt 18/19 år och var tillsammans med en kille, som hamnade bakom lås och bom. Innan han blev inlåst var det ganska lugnt mellan oss, men då han hamnade bakom galler kom hans svartsjuka och kontrollbehov fram. Jag, naiv som jag var, förstod inte riktigt varför hans kompis alltid skulle följa med mig och min kompis basicly vart vi än gick. Det kom fram ganska snart, dock. Min kille hade bett honom hålla koll på mig.
Samtidigt, i den här situationen, lyssnade jag mycket på Sussies Orkester. Låten "Man kan äga..." kom så väl till pass. Jag blev aldrig rädd, men däremot förbaskat arg. Vad hade han för rätt att låsa in mig? I den frihet jag var, var jag mer låst än vad han var. Jag blev ifrågasatt. Han ville veta vad, hur, var och varför jag gjorde saker och med vem.
Jag skrev faktiskt ner texten "Man kan äga.." och skickade den till honom.
"Du satte galler för mina fönster
och lås på min dörr
och du tillät inget vara
alls som det var förr
och du valde mina vänner, valde nästan mina känslor
du förstod inte alls
att kärlek måste ha sin frihet
för att öveleva
Man kan äga, äga guld och silver
men inte en människa...
inte en människas känslor
Du ville ha mig för dig själv
jag kände mig så fängslad
och din svartsjuka kvävde mig
så att kärleken dog ut
och du ville nog bara väl
men allting blev så fel
förstod inte alls
att kärlek måste ha sin frihet
för att överleva
Man kan äga..."
Jag avslutade den relationen ganska fort. Det funkar inte att försöka låsa mig vid spisen. Jag kanske är snäll och står där ett tag, men när den kvävande snaran dragits åt tillräckligt mycket skär jag av den och flyr. Så är det än idag. Jag måste få älska i frihet. I kärlek finns inga måsten, däremot vissa självklarheter, så som respekt, tillit, trygghet, ärlighet och du och jag. Du och jag, två individer, som länkas ihop av kärlekens band. Ett band som kan tänjas, som tillåter duet och jaget vara på varsitt håll, utan att slitas itu. Är det kärlek utan dessa saker?
Nej, älska för att det är så jävla skönt att älska. Vill du äga, köp en ny mobil.
En annan av mina favoriter är Sussies Orkester. Texterna är egentligen väldigt enkla, men i regel är det väl i enkelheten man kan hitta det verkliga djupet. Den klockrena känslan av olycklig kärlek, ensamhet (frivillig och ofrivillig), tvåsamhet, känslomässig fångenskap m m. Hela spektrat av livet finns i deras enkla texter.
Jag kommer ihåg när jag var runt 18/19 år och var tillsammans med en kille, som hamnade bakom lås och bom. Innan han blev inlåst var det ganska lugnt mellan oss, men då han hamnade bakom galler kom hans svartsjuka och kontrollbehov fram. Jag, naiv som jag var, förstod inte riktigt varför hans kompis alltid skulle följa med mig och min kompis basicly vart vi än gick. Det kom fram ganska snart, dock. Min kille hade bett honom hålla koll på mig.
Samtidigt, i den här situationen, lyssnade jag mycket på Sussies Orkester. Låten "Man kan äga..." kom så väl till pass. Jag blev aldrig rädd, men däremot förbaskat arg. Vad hade han för rätt att låsa in mig? I den frihet jag var, var jag mer låst än vad han var. Jag blev ifrågasatt. Han ville veta vad, hur, var och varför jag gjorde saker och med vem.
Jag skrev faktiskt ner texten "Man kan äga.." och skickade den till honom.
"Du satte galler för mina fönster
och lås på min dörr
och du tillät inget vara
alls som det var förr
och du valde mina vänner, valde nästan mina känslor
du förstod inte alls
att kärlek måste ha sin frihet
för att öveleva
Man kan äga, äga guld och silver
men inte en människa...
inte en människas känslor
Du ville ha mig för dig själv
jag kände mig så fängslad
och din svartsjuka kvävde mig
så att kärleken dog ut
och du ville nog bara väl
men allting blev så fel
förstod inte alls
att kärlek måste ha sin frihet
för att överleva
Man kan äga..."
Jag avslutade den relationen ganska fort. Det funkar inte att försöka låsa mig vid spisen. Jag kanske är snäll och står där ett tag, men när den kvävande snaran dragits åt tillräckligt mycket skär jag av den och flyr. Så är det än idag. Jag måste få älska i frihet. I kärlek finns inga måsten, däremot vissa självklarheter, så som respekt, tillit, trygghet, ärlighet och du och jag. Du och jag, två individer, som länkas ihop av kärlekens band. Ett band som kan tänjas, som tillåter duet och jaget vara på varsitt håll, utan att slitas itu. Är det kärlek utan dessa saker?
Nej, älska för att det är så jävla skönt att älska. Vill du äga, köp en ny mobil.
Ängeln i rummet
Ännu doftar kärlek
Lite allmänt så där
Jo men visst, sörru. Nu är man hemkommen från storstaden. Hade kunnat i och för sig stanna kvar där, men men... Det är som jag sagt tidigare: En stad i min smak.
Vi blev hämtade av syrrans man. Den karln gillar ju att åka bil. Otroligt! Men vad vet jag, jag har ju inte ens körkort. Det kanske är skönt och mysigt att åka bil? Jag vet i alla fall, att det är förbaskat skönt att vara medpassagerare. Sitta bredvid och njuta av färden. Nice.
Jag har ont och det svider... Brände mina bakben idag. Inte skönt alls.
Låg en stund på förmiddagen/lunchen och läste. Det fläktade så skönt att jag inte ens tänkte tanken på bränd hud, men nu får jag erfara det i stället. Hualigen! Inte skönt alls. Det stramar, svider, bränner och är ömt. Inte skönt alls (för 150:e gången). Det var meningen att jag skulle ta det lugnt med solen. Förbaskade vind, som förvillade mig och fick mig att ligga lite för länge. (Nä, jag har inget eget ansvar...)
Jaja, det ska bli skönt att lägga sig i sängen. Får sova på magen hela natten.
Var har jag lärt mig av det här då? Jo, "tro inte att vinden är din vän..."
Gonatt och sov gott, alla goa människor!
Vi blev hämtade av syrrans man. Den karln gillar ju att åka bil. Otroligt! Men vad vet jag, jag har ju inte ens körkort. Det kanske är skönt och mysigt att åka bil? Jag vet i alla fall, att det är förbaskat skönt att vara medpassagerare. Sitta bredvid och njuta av färden. Nice.
Jag har ont och det svider... Brände mina bakben idag. Inte skönt alls.
Låg en stund på förmiddagen/lunchen och läste. Det fläktade så skönt att jag inte ens tänkte tanken på bränd hud, men nu får jag erfara det i stället. Hualigen! Inte skönt alls. Det stramar, svider, bränner och är ömt. Inte skönt alls (för 150:e gången). Det var meningen att jag skulle ta det lugnt med solen. Förbaskade vind, som förvillade mig och fick mig att ligga lite för länge. (Nä, jag har inget eget ansvar...)
Jaja, det ska bli skönt att lägga sig i sängen. Får sova på magen hela natten.
Var har jag lärt mig av det här då? Jo, "tro inte att vinden är din vän..."
Gonatt och sov gott, alla goa människor!
