Jag har funderat mycket kring ålderdomen. Är det en lott, vi blir tilldelade när vi blir gamla, att vi ska leva i ensamhet? Jag ser många gamla människor i mitt jobb som bara längtar efter en medmänsklig röst att ty sig till. Allt för oftast vill de att man ska stanna kvar en stund extra hos dem, så att de kan få uppleva mänsklig närvaro i sin, annars, tomma tillvaro.

Barnen, barnbarnen och övrig familj, släkt och vänner har sällan tid för dessa övergivna människor. Jo, självklart har man fullt upp  med sina egna liv. Det är jobb, skola, dagis, fotboll, dans, spel av olika instrument, fotokurser, fortbildningar, jobb, jobb...och jobb. När almanackan är fullspäckad med alla dessa måsten(?) och skjutsningar hit och dit, så kommer lilla gamla mormor/farmor i skymundan. Det finns inte tid eller plats för henne. Eller, det händer väl att söndagar kan vara förbarma-sig-över-gamlingen-dagen. Då kan man åka och fika eller äta en snabb middag hos henne. Helst ska det också vara snabbt överstökat. Vem har ro att sitta, och faktiskt förgylla denna ensamma människas vardag, alldeles för länge? Det finns ju saker att göra hemma..

Nej, de har ju sina måsten. De har faktiskt ett eget liv. Och idag när vi har både hemtjänst och servicehem, varför måste familjen behöva lägga ner så  mycket av sin egen tid i anspråk?

Samtidigt sitter dessa gamla människor instängda i sina hem. Många har inte möjlighet att ta sig ut och träffa människor eller känna den friska luft som finns utanför porten.

Igår var jag över till en gammal dam. Vi satt och pratade en stund, utöver det ärende jag hade hos henne, och hon hann fälla några tårar. Det kom fram att hon saknade en samtalspartner, eller åtminstone någon som orkade lyssna lite då och då.

Hon hade mist sin man 2005 och året efter miste hon sin dotter. Dessa två sörjde hon fortfarande och den spontana kommentar hon hade var: "Jag vill inte leva längre".

Ensam, otrygg, ledsen. Är det tillstånd att vänta sig när ålderdomen kommer på besök?

Den stund jag satt hos den gamla damen, den korta stunden av mitt liv, var hon hjärtligt tacksam över.

Och hon var inte ensam, den dagen, att känna behov av sällskap. Att få använda sin röst och bli bemött med svar. Att faktiskt få uppleva att även jag existerar och har ett värde , även om jag nu blivit gammal, är behov som finns hos dessa människorna.

Precis som hos oss alla andra.