någon går på, utan att någonsin ifrågasätta vederbörande, tyder på feghet, elakhet och/eller okunnighet.

Att alltid klappa händerna av förtjusning så fort någon uttalar sig, vare sig det är självklarheter, vettiga eller ovettiga saker, tyder på feghet och/eller okunnighet.

Att alltid ge positiv respons, även då man egentligen tycker att vederbörande inte presterat bra, vare sig det är är på skaparfronten eller beteendefronten, är elakt och fegt.

Om man nu ska föreställa sig vara vänner. Förväntar man sig inte att vännerna ska våga vara kritiska och faktiskt vara ärliga i sin respons? Att kritisera någon är inte att vara taskig eller elak. Jag pratar om konstruktiv kritik. Att med öppna ögon och öppet och ärligt tycke och sinne ge någon respons på det de säger och gör, utvecklar ju den andra människan. Visst kan kritik, även om den är konstruktiv, svida och bränna som kokhett vatten på huden, men jag skulle trots det inte vilja vara utan den. Hur fasen ska jag utvecklas som människa om jag bara hade ja-sägare omkring mig?

Nä, om jag känner att jag måste stryka människor medhårs av falskhet, väljer jag att låta min arm hänga kvar vid min sida och gå därifrån.