Nu har jag äntligen beställt en av mina favoritböcker. Det är en bok skriven av Norman Mailer och heter Bödelns sång. Jag har länge velat ha den, men den har varit svår att få tag på. Jag hittade ett antikvariat som sålde den och givetvis slog jag till på en gång. Jag har läst boken en gång tidigare, för flera år sedan, men anser den vara så förbaskat bra att den är värd en genomgång till. Och att ha den i sin ägo.

Bödelns sång handlar om Gary Gilmore. En sorgsen figur, som inte vet något annat liv förutom livet utanför samhällets ramar. Han blir frigiven i mitten av 1970-talet och begår, strax efter sin frigivning, mord på två män. Hans tid i frihet var inte långvarig och när han ställs inför rätta får han lagens strängaste straff: Döden.

Han väljer att inte överklaga domen. Han tar sitt straff och kanske är det så att han ser döden som en befrielse från livets alla eländigheter? Det kanske i slutändan var den sluthållplatsen han väntade att komma till?

Även om jag givetvis inte anser att det är synd om honom pga de handlingar han utförde och det straff han fick till följd av dem (trots att jag tycker att dödsstraff är helt åt helvete), så kan jag ändå inte låta bli att ömma för figuren Gilmore. Det är något så ensamt, ångestfyllt och sorgfyllt över honom, att jag inte förmår mig att gnida händerna av förtjusning när han får sitt straff. Mailer lyckades skriva så att läsaren, med all sannolikhet, är i riskzonen att hysa sympatier för mördaren Gilmore, inte för det han gjort, utan för den person han är.

Gary Gilmore var ingen fiktiv person,  utan levde och var verksam i det verkliga livet.