Lever man ett rikt liv om man måste skapa sig ett liv som inte finns, eller funnits? Vilka behov är det som styr de osanningar som både skrivs och uttalas? Vilka brister lider jag av när jag behöver måla upp en tillvaro som inte överensstämmer med det verkliga livet?

Uppmärksamhet? Bristen på uppmärkamhet? Bekräftelse? Bristen på bekräftelse? Fylla den tråkiga slentrianmässiga vardagen med kryddade lögner och därmed göra mig som person mer intressant? Känslomässig tomhet? Ångest och rädsla inför att inte vara någon?

Vad? Jag vet inte, men jag tycker att det är ett fascinerande fenomen.

Givetvis tror man att det är unga människor som har ett behov av att måla tillvaron efter sin egen fantasi, men så är inte fallet. Åldern har ingenting med den tomhet dessa människor måste känna inför livet, tillvaron, jaget, nuet...you name it. För hur det än må vara, så måste det ju i slutändan handla om att dessa människors vardag och jaget saknar någonting och detta någonting måste fyllas med någonting annat för att de ska bli hela, eller åtminstone få någon form av mening i sin egen tillvaro.

Är det så att det inte längre räcker med "Jag tänker, alltså finns jag", utan det har bytts ut mot "Jag syns och får den bekräftelse jag suktar efter, med vilka medel som helst...alltså finns jag"? Mitt existensberättigande kommer, endast, med den bekräftelse alla utomstående ger mig.

Vad var det A. Strindberg sa så klokt..."Det är synd om människan". Och, ja, jag är faktiskt benägen att hålla med honom om den saken.

Ibland är det för jävla synd om människan.