Tur att jag inte har en fläkt...
Försöker min dotter, Evelina säga:
- Mamma, jag önskar du kunde se dig med mina ögon?
Är det så jag ska tolka detta konstverk? Får nog ta ett snack med henne, kanske...
Tiden räcker alltid till, eller...?
Om hon har bestämt sig för kläderna? Nope.
Sminkad åtminstone? Nope.
Det är härligt med tidsoptimister. Undrar bara vem hon brås på...?
Och klockan tickar...
Presenter
-Mamma, vi har en överraskning åt dig. Vi köpte något åt dig i Halmstad.
-Oj, svarar jag. Vad glad jag blir!
Och jag var genuint glad.
Båda säger åt mig att blunda, vilket jag gör. Men för att vara på den säkra sidan, att jag inte ska kika, binder Evelina en scarf framför mina ögon.
Varsågod. Här har vi presenten... En stolt mamma sitter med ett vackert manligt-könsorgandiadem på huvudet. Haha! Hmm, jag undrar då vad budskapet var med denna gåva?
Stolt mamma med sin äldsta dotter.
Isabella firades i lördags. Evelina och Josefin hade köpt en jättefin t-shirt med texten:
rakar musen
med motorsåg.
Hahaha! Isabella har tyvärr inte tagit någon bild på tröjan, men jag ska göra det. Jag föreslog att Therese, som jobbar som plattsättare med en massa killar/gubbar på sitt jobb, skulle ha på sig den en dag på jobbet. Jag måste övertala henne lite mer och när hon jobbat där någon vecka till så ska hon väl kunna uppfylla min önskan. Åh, vad jag skulle vilja glida in på en arbetsplats, med en massa snubbar, med den t-shirten. Oslagbart! Jag sa också att hon skulle glida in som om ingenting. Säga godmorgon och börja jobba. Outstanding. Hon måste göra det. Måste! Haha!
Isabella fick ett par Converse av Dick och Helena. Kruxet var att när de kom med presenten och Isabella öppnade den så var det ett annat märke på skolådan. Isabella tänkte: "Oh, no! de har köpt fel!" När hon väl öppnade lådan så fanns det två bananer och en gott och blandat-påse i den. Haha! det kom fram att skorna hade blivit tvungna att beställas och hon skulle få dem denna vecka.
Patrick gav mig en jätteintressant bok när jag fyllde 40 år. Boken var tjock och handlade om fåglar, eller en fågelsort, som jag aldrig hört talas om. Någon hade bemödat sig att skriva en fet bok om någon ointressant fågel. Nåja, när jag öppnade paketet undrade jag vad fan han köpt för bok åt mig. Han vet att jag läser mycket och tycker om att läsa, men detta??
Tack, säger jag väluppfostrad som jag är. Intressant. Hmm.. Jag öppnade aldrig boken och Patrick hojtade till:
-Öppna boken!
-Varför då, tänkte jag. Trög som jag är. Jag var ju alldeles fascinerad av boken som den var redan. Inte fan behövde jag se texten också. Haha!
Han hade ju klippt ur bokens sidor (mitten så att det blev som en ask) och lagt ner ett presentkort till en smyckesaffär.
Förutom att presenterna är roliga, så vet man ju inte riktigt vad man ska anse om familjen som ger dessa presenter..
Och fler sådana här knäppa saker finns det att berätta.
Och det är ju tanken som räknas...
Lite så där extra lite glad
Det här är en tjej som växte otroligt mycket på de tre år jag hade henne. Hon var i och för sig redan en otrolig person när hon kom till sjuan, men utvecklades till att bli en förträfflig sådan under de tre år jag hade privilegiet att få ha henne.
Jag kommer ihåg då hon började, hur osäker hon var på sitt skrivande. Hon hade väldigt svårt att få ner text på papper, inte för att hon hade dyslexi, eller annat handikapp, utan för att hon inte litade på sin förmåga. Så fort hon hade skrivit en rad frågade hon mig om det var bra. Jag gav henne råd och stöttning och framför allt peppade jag henne till att våga. Att våga lita på sin förmåga, att våga skriva ut, dvs ta ut svängarna, att våga leka med orden. Och hon vågade. Från att varit G tog hon sig till MVG i 9:an, för att hon vågade! Vilka analyser hon gjorde! Vilka texter hon skrev! Tror ni att jag var lyrisk? Ja, det var jag. Idag använder jag hennes diktanalyser (några av dem och med hennes tillåtelse) som exempel för de elever som satsar på de högre betygen. Och det här var en tjej som inte trodde att hon hade skrivandet inom sig. Fantastiskt.
Så visst blir jag lite extra så där lite glad när min solstråle kommer ihåg mig.
Värmande!
Bloggosfären
En annan sak undrar jag också. Ser inte läsarna av bloggen skillnad på text och text? Det jag har skrivit och det någon annan har skrivit?
Hur kritisk är man som läsare? Går man på vad som helst?
Jaja, vill man göra sig viktigt och och verka smart på andras bekostnad så gör man så. Jag förstår det bara inte. Men det är ju jag. Och vad vet jag?
Sen finns ju dessa fjortisbloggare, alla ser likadana ut, som skriver...vad? Ingenting. Och många av dem kan ju inte ens skriva. Skolan misslyckas tydligen med svenskundervisningen. Blont, långt hår med sidbena. Skriver om..ja, just ingenting. Och kläder inköpta från, hmm, Gina Tricot visas, precis som att det skulle vara orginellt på någotvis. Nope. (Inget fel i GT kläder, billiga och bra) Fest, supa, hångel...ännu mer orignellt? Nope. Boooring!
Det finns även otroligt många bra bloggare. De skriver bra och har en förmåga att uttrycka sig. De skriver på ett intressant sätt, som lätt fångar en. Det kan vara bloggare som har bloggen för att skriva allt roligt och dråpligt som händer i deras liv, som får mig att skratta. Det kan vara bloggare som skriver om världshändelser. Osv. Det finns en äkthet i deras blogg, som kan fattas hos andra bloggare.
Som sagt, bloggosfären är rätt intressant, måste jag säga...
Är inte familjen viktigast?
Hon har aldrig någonsin slagit barnen, eller på annat sätt varit förödmjukande eller kränkande mot dem.
Nu till saken. Hon har en släkting som läser till socionom och som hon haft mycket kontakt med, då min väns äldsta son haft problem och har således haft mycket att göra med socialtjänsten. Den här släktingen har funnits till hands, hjälpt och stöttat, så som familj och släkt ska göra. Min vän har en syster som hon inte har så mycket kontakt med då de inte bor i samma stad och delvis inte lever likvärdiga liv. Systern anser sig tillhöra en annan klass. Nåväl.
I höstas blev min vän anmäld till socialtjänsten för att hon inte, enligt anmälaren, tog hand om sitt yngsta barn (5år). Detta kom som en chock för henne och hon undrade vem som gjort anmälan. Skulden la hon på sitt ex, som förmodligen ville jävlas (vilket inte hade varit första gången), samtidigt som hon i magen kände att det kanske var någon annan. Socialtjänsten sa att det var hennes syster som hade gjort anmälan, vilket min vän inte ville tro på. Hon konfronterade sin syster, även den andra släktingen, men båda var totalt ovetande om den anmälan som gjorts.
Igår, ca 6 månader efter anmälan, kom det fram att det var systern och den andra släktingen som gjort sig skyldiga till denna anmälan. Och även om det bevisligen kommit fram att de var de två, så vågar de inte stå för den.
Varför de överhuvudtaget gjorde anmälan? Ingen aning. Min vän tar hand om sina barn. Ingen försummas. De får kärlek, mat och har kläder. Ibland behöver de bara peka så får de. Inte går det någon nöd på dem. Och nu när livet äntligen börjar komma på rätt köl, dras mattan under fötterna på henne. Det största sveket av alla är att det är människor hon trott och litat på, som tryckt kniven långt in i ryggen på henne. Och de vågar inte ens står för det. Släktingen, kommande socionomen, var så mån om henne. Fanns till hands och lyssnade och ringde flera gånger. Hon visste vilket helvete min vän gått igenom och att hon äntligen började få lugn och ro i sitt liv. Och istället för att glädjas tar hon kniven och tvekar inte att hamra in den i ryggen på min vän. Utan någon som helst jävla anledning. Jag vet då jag faktiskt umgås mycket med henne.
Om jag jämför med min familj. Hade de tyckt att jag på något vis försummade mina barn, att mina barn led av att bo med mig, så skulle de ta en diskussion med mig. De skulle visa mig vad de tyckte och tänkte och ställa krav på att jag skulle skärpa mig. OM jag fortfarande efter åtskilliga diskussioner och försök från deras sida, att tom låta barnen bo och vara hos dem, skulle försumma mina barn, DÅ skulle de säkert vidta andra åtgärder. Men ärligt talat, jag är övertygad om att inte ens då skulle de anmäla mig till socialtjänsten. De skulle tillsammans hitta andra vägar att nå mig, hjälpa mig och barnen. De skulle dock inte vara så mesiga att de inte vågade stå för vad de tycker och tänker.
Nu hör det till saken att min vän inte försummat sina barn, allra minst det minsta barnet som enligt mig är fruktansvärt bortskämd istället, vilket inte innebär att hon inte får kärek, för det får hon. Min vän har gjort misstag tidigare i sitt liv. Valt fel partner, jobbat för mycket för att komma hemifrån osv, men idag, sedan några år tillbaka, har hon kommit ifrån det livet och lever ett "normalt" och lugnt familjeliv med sina barn.
Vad sa socialtjänsten då? De hade inget att säga. De visste att hon skötte sina åtaganden, men måste ändå ta en anmälan på allvar och kolla upp situationen. (Dagis, kolla med pappan osv)
Gör familjen så? Går man bakom ryggen? Jag anser det här vara det grövsta sveket av alla och detta svek vill systern och släktingen inte ens erkänna fullt ut eller stå för. Jag kallar detta för förräderi på högsta och grövsta nivå.
De du ska lita på och som enligt alla regler och normer ska älska dig, de sviker dig på detta vidriga sätt. Inte nog med att hon har mått fruktansvärt dåligt av det här, barnen har också drabbats. Vad tänkte systen och släktingen på? Av vilken jävla anledning gjorde de detta. Det är det jag inte förstår!
Jag har ofta fått höra att min familj är unik i vårt sätt att behandla och uppskatta varandra. Jag har alltid sagt att: "Det är väl så familjer är?" Nej, tydligen inte. Och det är inte bara min väns situation som visar det. Det finns fler exempel. Tyvärr, då familjen är naven i ditt liv.
Patrick brukar säga:"Du har vunnit högsta vinsten." och så syftar han på min familj (han har inte heller den bästa relationen till hela sin familj). Ja, tänker jag. Jag är fan fattig som en kyrkråtta, men jag är välsignad med den finaste av familjer. Hur rik är inte jag, egentligen?
En del av den fina familj jag har.
Tack!
Smal vs smal
Jaha, nu ska jag ha en massa åsikter igen. Denna gång handlar det om hollywoodstorleken, dvs den obefintliga storleken du ska ha på din kropp för att få en roll, eller överhuvudtaget duga som människa, kvinna, over there.
Micha Barton har, enligt nyhetsrapportering, inte mått så bra och därför varit inlagd på hospitalet som botar de själsliga såren. Hon har med andra ord inte mått bra, vilket hon nu gör. Allt enligt rapportering from the USA. Jag tycker att det är jättebra och önskar henne lycka till.
Jaja. Ni ska ju inte tro att hon kommer ut till ett lugnt och harmoniskt liv. Nej. Hon ska tydligen vara med i en tv-serie och nu kräver producenterna att hon ska gå ner i vikt om hon vill behålla rollen. Till saken hör att M. Barton inte är stor. Människan ser hälsosam ut i jämförelse med vad vi fick se i våras, ett vandrande skelett, men det duger inte åt herrarna. Hon måste svälta sig själv. Förlåt, det heter träna hårt och gå på diet...jag menar äta häslosamt...
Bilderna nedan visar Barton före och efter hospitalvistelsen. Vilket är vackrast? Enligt mig är det den översta, där hon faktiskt fått ett hälsosamt utseende. Hon är ju fortfarande smal! Och vad producenterna då eftersträvar är den obefintliga Micha Barton på den nedersta bilden. Fruktansvärt. I våras var hon anorektisk. (Bilderna visa skillnaderna bättre på http://starlounge.msn.se/index.cfm?objectid=60554)
Stackars jävla sate. Och stackars våra barn som får uppleva denna utseendefixering och vikthets. Förstå vilka demoner vi föräldrar egentligen får strida mot. Om ni visste hur många tjejer jag arbetat med på skolan som har en sjukligt skev bild av sig själva. Vissa har en period i sitt liv då de ifrågasätter sin egen vikt och sitt eget utseende, men de kommer förbi den värsta ångesten utan att få men. Andra tampas med "tjockisbilden" av sig själva och har betydligt svårare att gå vidare och se sig själva så som de i verkligheten ser ut. Dessa får man arbeta betydligt mer med och i vissa fall måste de ha hjälp utifrån.
Var kommer all denna viktångest? Utseendeångest? Det kan vara en enkel förklaring jag kommer med nu, men jag kastar den största skugga på vår media, på världens media. Filmvärlden. Modevärlden.
Den sagovärld av glitter och flärd som visas, där ingen får glömma bort att lägga på sig den lyckliga och bekymmerslösa masken så fort de går utanför dörren. (Med botox försvinner bekymren...i alla fall, bekymmersrynkorna)
Ja, ibland är det faktiskt synd om människan.
Ingen lag
I Sverige är det inte förbjudet att ha sex med djur. Å, detta underbara, liberala Sverige tycker att det är varje mattes och husses rätt att utnyttja deras värnlösa djur för lite förlustelser. Vidrigt! Vi har lagar som talar om att vi inte har rätt att kränka, ytnyttja osv barn och vuxna, men våra djur får vi i princip behandla hur som helst, utan några åtgärder.
Jämför jag människor och djur nu? Nej, jag behöver inte göra det. Jag anser att det är solklart att vi ska beskydda de svaga och försvarslösa, vare sig de är människor eller djur, på alla möjliga och bästa sätt.
Sverige är, lilla paradiset, för dem som vill både ha sex med djur och göra djursexfilmer. Vad är nästa grej? Göra som danskarna, starta djurbordeller?
Å andra sidan...det kanske finns här redan...
Ja just. Inte kritisera! Inte ifrågasätta!
Det är det här jag menar med att det är strängt förbjudet att kritisera eller skriva något negativt om Israel. Anklagelserna om judehat, antisemitism, kommer i absurdum från de israeliska högsta hönsen.
Journalisten Donald Boström har skrivit en artikel om illegal organhandel. Så långt allt lugnt. Skulle det nu vara i Sverige, så skulle regeringen skämmas och tvingas sätta igång en stor undersökning om vad i helvete egentligen pågår. Inte Israels regering.
Det har kommit fram att palestinier dödats, plockats med av de israeliska soldaterna och fått komma hem med ett igensytt sår från hals till de nedre regionerna. Misstankar om organstöld väcktes och tydligen har man undersökt detta och kommit fram att det är det mest troliga.
Det som är mest tragiskt, förutom givetvis alla de palestinier som fått sätta livet till för att någon vill ha deras organ, är att Israels försvarsminister Ehud Barak skriker om en offentig dementi och ursäkt för den kränkning den artikel medfört. Han pratar om förtal mot den israeliska armén. Och den israeliske ambassadören i Sverige säger:"/.../att vi har särskilda förväntningar när det gäller regeringen och frågan om publikationer som är mot judar och israeler." Vad han menar är att han förväntar sig repressalier från den svenska regeringens sida gentemot artikelskrivaren och givetvis dementi och ursäkt. Och vad den israeliske ambassadören menar också är att vi inte får skriva vad som helst om israeler och judar. Vi ska ha munkavle och det som sker i Israel sker i Israel. Så länge vi skriver och stryker dem medhårs är allt i sin ordning.
När så ambassadören får frågan om de ska undersöka om ankalgelserna är sanna eller inte svarar han:"Varför undersöker ni inte om judarna ligger bakom attackerna mot World Trade Center? Varför undersöker vi inte om judarna sprider Aids i arabländerna? Varför undersöker vi inte om judar dödar kristna barn för att ta deras blod och organ. Varför undersöker inte era tidningar allt det? Det skulle bli riktigt bra artiklar.";
Absurt och förnuftsvidrigt.
Jag blir mest chockad och ledsen. Å andra sidan så är det här resultatet av årtionden av tillåtet förtryck av palestinier. Västvärlden har inte vågat kritisera eller ifrågasätta israelernas framfart, då man varit så rädd att bli anklagad för antisemitism. Med andra världskriget i färskt minne har man valt att ännu en gång tystna inför tydliga krigsförbrytelser och despotism. Denna gång är det palestinierna som varit offren.
Att ifrågasätta Israels handlingar, vilka de än må vara, innebär att man blir stämplad som antisemitist.
Om jag blir misshandlad som barn, har jag rätt att misshandla andra när jag blir vuxen?
Tro och hopp
Det är ljuset vi ska titta efter. Ljuset som ger oss hopp och hoppet som ger oss framtidstro.
Och tar inte den här typen av bilder fram den ömma och kärleksfulla sidan av oss?
Kärlek!
Min lilla mini
Pussiluskan på dig mitt älskade och vackra hjärta och lycka till!
Arne Anka, min underbare, bittre livsfilosof.
Eller så ska man hålla andan och vänta tills den värsta lukten lagt sig...?
Frasse
Min katt, Frasse, stalkar mig. Han är där jag är. Sätter jag mig, ska han ligga i min famn eller står upp och gosar genom att kela med mitt ansikte (han puffar med huvudet mot min kind, vilket är mysigt i och för sig men skulle hans päls vara grövre skulle jag kunna använda håret som hamnar i min mun som tandtråd). Går jag in på toaletten ska han följa med, lägger jag mig, lägger han sig på mig. Vart jag än går följer han efter och anser han inte få tillräckligt med uppmärksamhet nafsar han mig på foten.
Mysigt, men kanske inte på morgnarna när jag är yrvaken och knappt ser 1 meter framför mig. Och kanske inte när jag sitter och jobbar med mina skoluppgifter, då han har en tendens att lägga sig på dem eller sätta sig precis framför näsan på mig och stirra. Då menar jag bokstavligen råglo mig rakt in i ögonen.
Jag kommer ihåg när syrran och co kom hem med Frasse för ganska så exakt 7 år sedan. Han var så liten och hade jamat och varit oroligt hela vägen från Torshälla (undrade förstås vad fasen det var som pågick). Så fort jag tog honom i min famn slutade han jama. Och där har han haft sin plats sen dess.
Där är han. Det första youtubeklippet i förra inlägget. Det är min Frasse i ett nötskal.
Nämen Frasse har hamnat på youtube.
Kann mann innte sproket så ska man oka hemm.
När det gäller det svenska språket, så anser jag att det är oerhört viktigt att det kan talas och skrivas korrekt då man väljer att arbeta med yrken där daglig kontakt med människor är en komponent och där dokumentation är en annan. Det ska vara ett krav, för alla. Jag påpekar ännu en gång att det finns infödda svenskar som brister i förmågan att skriva och att tala korrekt, även om uttalet är felfritt.
Att tala korrekt innebär inte att du ska låta som en infödd. Det är inte att tala korrekt, enligt mig. Att tala korrekt är för mig att vara kunnig i språket. Du kan språket och pratar tydligt, om än med brytning och vissa grammatiska fel. Det sistnämnda är totalt jävla ointressant, förutom att det kan vara ett charmigt inslag i uttalet. Det finns människor med utländsk härkomst som kan mer svenska än människor med svensk härkomst.
När det kommer till dokumentation, så är det inte bara du som tar del av det skrivna. Det är alla dina arbetskamrater. Det kan vara föräldrar, läkare, sjuksköterskor mm. Därför är det viktigt, enligt mig, att det som dokumenteras ska göras på ett tydligt, klanderfritt och förståeligt sätt.
Språk är viktigt och det är ett utomordentligt kommunikationsmedel, men det kommer inte gratis. Det finns ju trots allt en anledning till varför vi här i Sverige har privilegiet att få gå i skolan - gratis. De elever som har en annan etnisk bakgrund än svensk, brukar undra varför jag så ivrigt förespåkar för hemspråksundervisning. De kan ju redan sitt eget språk, så som de själva uttrycker det. Till vilket jag replikerar:
"Ni är bara i början av ert språkliga kunnande och ni behöver ert eget språk till hjälp för att lära er svenska plus att de svenska eleverna läser ju faktiskt svenska flera timmar i veckan för att lära sig...svenska. Inte ens jag som är vuxen kan så mycket som jag skulle vilja kunna. För att lära mig svenska läser jag svenska. För att lära mig finska läser jag finska."
Språk och kunskap är makt!
Good old 80´s - Del 2
Paul Young - Everytime you go away
Tina Turner - What´s love got to do with it
U2 - Sunday Bloody Sunday
Queen - I want it alla
Live Aid - We are the world
Lionel Richie - Hello
Michael Jackson - Beat it
Paul McCartney/Michael Jackson - say say say
Pat Benatar - Love is a battlefield
19 år sedan
Vad tiden går fort, vilket jag ofta påpekar. Idag, eller snarare ikväll, är det 19 år sedan min äldsta tjej föddes. Hon som helst av ville vara kvar i min mage. Där var det varmt och tryggt. Jag gick exakt 2 veckor över tiden och hade inte Isabella valt att födas söndagen den 19 augusti, så hade förlossningen fått hjälp med att komma igång. Jag hade tid på BB klockan 8.00 dagen efter. Tack och lov så var ju Isabella så snäll att hon till slut faktiskt valde att komma ut självmant. Jag har nämligen hört att det känns betydligt mer och få krystvärkar konstgjord väg. Inte vet jag. Jag vet bara att nog känns det även utan konstgjord hjälp.
Nu 19 år senare så är jag ju lika fascinerad över det faktum att det är mitt barn. Jag har burit henne i 9 månader och fött fram henne. En gåva bättre än alla andra.
Tack för att du finns, min sköna böna!
Pussar i massor!
På´t igen!
Nu var det dags igen. Det är bara att sätta igång. Motivera sig själv med att när allt är klart så är man sååå duktig. Klapp på axeln.
Inspirerande härliga grejer det här.
Moro moro!
Arne Anka vet och förstår
Arne Anka förstår en skribents dilemma. Inatt lämnar jag dock de starkare dryckerna och går och vilar min hjärna genom att försätta den i ett off-liknande läge.
Imorgon, eller snarare snart idag, är det nya underbara tag som gäller. Tills dess får jag önska er en godnatt och hoppas på att ni slänger er in i drömmarnas land, vilket kan vara förtjusande skönt.
Kramia!
Kortare inlägg
Nu håller jag på med en annan inlämningsuppgift. Den handlar om lärarens yrkesroll, olika pedagogiska kommunikationer och mångkulturalitet och värdegrund. Vad jag ska göra? Jo, jag ska koppla ihop den litteratur vi läst med de lärandemål vi haft. Hur har litteraturen hjälpt mig att nå dem. HUR LITTERATURJÄVELN HAR HJÄLPT MIG ATT NÅ KURSENS LÄRANDEMÅL???? I cry! Om jag börjar känna viss bitterhet mot mina studier? Guess!
Jag upprepar...hur har litteraturen hjälpt dig att nå kursens mål?
Jag har, innan mina studier, jobbat som lärare i flera år. I över tio år har jag jobbat och jobbar även under min studietid. Och jag ska skriva vad litteraturen gjort för mig. Hur har den lärt mig att nå mina mål? Vad fan skulle lärarna säga om jag skrev:" Inte ett jävla dugg!" Det mesta jag lärt mig, om inte allt rent ut sagt, är på mitt jobb som lärare. I`ve learned the hard way. Ingen ltteratur som hjälpt mig, utan det är mina år som lärare som fått mig att inse saker och ting. Det är mina collegor som hjälpt mig att se och inse saker och ting. Det är alla de elever som jag haft under åren som lärt mig saker och ting. Det är alla de föräldrar jag mött under årens lopp som lärt mig saker och ting. Alla de fortbildningar jag gått. Alla de studiedagar vi haft. Inte en jävla termin med viss litteratur på Mdh.
Give-me-a-break!
Och jag ska då skriva vad jag lärt mig. Det jobbigaste är att jag får dra till med en massa bra lögner, för annars blir jag inte godkänd.
Mina år som lärare är inte ett skit värt på lärarutbildningen. Jag skulle väl inte säga så mycket (jo, troligtvis) om utbildningen var något värt. Om den hade något och ge mig. Men de enda kurserna som gett mig något är mina ämneskruser inte pedagogiken. Eller böckerna om ledarskap. Eller böckerna om specialpedagogiken. Eller böckerna om sk viktiga nyckelord, bla attityder, kontroll, mångkulturalitet, inkludering, exkludering. Ja, litteraturen är oändlig, men utbudet kommer inte upp på den nivån att jag skulle ha så himla stor förhållning av dem till det pris jag ändå betalar - studielån. Mycket, otroligt mycket, är upprepning av sånt som jag jobbat och läst och diskuterat med mina kollegor under årens lopp. Detta tar jag studielån för. Herre-min-gud!
Om jag är trött och bitter?
Jo, kanske lite...
Jag köper mig en utbildning som jag mer eller mindre redan hade. Känns tryggt. Eller som ett återkommande skämt?
Inlämningsuppgift
Jag sitter och läser och läser. Jag håller på och ska skriva en inlämningsuppgift och ämnet är Mellanöstern. Så förbaskat intressant måste jag säga.
Jag vet att i media utmålar man palestinierna som satans avkommor, terrorister, människor bortom all mänsklighet osv. Israelerna däremot ses som offer hela tiden. Jo, jag vet också att det är tabu att överhuvudtaget kritisera den israeliska politiken gentemot palestinierna. Då är man antisemit med politiska idéer som härstammar från nationalsocialismen. Kritisera en ockupationsmakt, som Israel faktiskt är, är fy, fy, fy och åter fy. För inte är de någon ockupationsmakt...i alla fall enligt dem själva och den stora nationen, USA, som håller dem om ryggen i allt de tar sig för att göra.
Det vi, vanliga dödliga, får information om när det gäller den, mycket orättvisa och ojämna, konflikten är att palestinierna, dvs terrororganisationerna inte den gemene mannen/kvinnan, skickar sina självmordbombare på oskyldiga civila människor. Visst är det sant och jag stöder absolut inte den aktionen, men det ingen någonsin, förutom några väldigt få, ifrågasätter är den ockupation, bosättning av israeler på arabisk/palestinsk mark som pågår och den massaker av oskyldiga, civila palestinier som israeliska soldater gör sig skyldiga till. Ofta. Ständigt. Och offren är många fler än de israeliska. Men det handlar inte om siffror.
Ja, just, förlåt, de letar ju efter terrorister och förmodligen hittar de också potentiella terrorister i barn som är från några månader till några år, eller gamlingar som kanske sitter i rullstol eller på annat sätt har svårt att ta sig fram. Sorry, glömde det. Självklart har den israeliska övermakten rätt att hejdlöst skjuta och lemlästa palestinier. Självklart har de rätt att skicka sina enorma pansarvagnar till områden, de få som palestinierna fortfarande bosätter, för att krossa satans största avkommor - muslimerna. Självklart har de rätt att attackera med flyg de eventuella gömmor palestinierna har för terroristerna, vilket oftast är civila hem för gamla, kvinnor och barn. Glömde. Självklart får de använda andra världskrigets alla avskyrdvärdheter, gentemot judarna, som ursäkt för de illdåd de själva utför mot palestinier. De för ju en kamp mot terrorismen. Och Israel är deras land. Att palestinierna bodde där när FN beslutade att ge Palestina/Israel åt israelerna i slutet av 1940-talet, skiter de flesta fullständigt fan i.
Det västerländska dåliga samvetet gjorde sig mycket gällande i den frågan. För vad hade västvärlden gjort för judarna under andra världskriget. Inte ett skit. De var inte ens välkomna som flyktingar. Inte ens till Sverige. Inte förrän kriget började vända och tyskarna inte var så starka längre. Då visade Sverige sina tigertänder, dvs de nedslipade. Nu slapp man ju kyssa röven på tyskarna. Å andra sida så fanns det många, även i Sverige, som kategoriserade judar som en lägre ras och hade nog sett att tyskarna tog hem det vidriga kriget.
Judarna blev deporterade. De blev av med sina tillhörigheter, sin egendom, sin identitet. De var ingenting. Ingenting värda. De blev kallade för jordens avskum. Råttor som livnär sig på andra. Mänsklighetens utsugare. Parasiter som man absolut inte kunde lita på.
Vad kallar israelerna de palestinier som de vill fördriva helt och hållet från Israel? Jo, kackerlackor. Jordens avskum osv. Den syn man hade på judarna, har många judar i Israel på palestinierna.
Och nu tänker många säkert hur i helvete jag kan jämföra judeutrotningen under andra världskriget med det som pågår i Israel. Det gör jag inte och, enkelt, det handlar inte om siffror. Det ska aldrig handla om siffror. Det handlar om människosynen. Hur ser vi på andra människor? Anser vi att vissa har mer rätt att existera än andra? Är min kultur eller religion mer värd än din? Är min Gud mer verklig än din? Är min verklighet mer sann än din? Har jag mer rätt till liv än du?
Israel bryter ständigt mot FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna, mot barnkonventionen. Och världen tiger. Media skriver om de självmordsbombare som med sitt eget liv som vapen väljer att döda oskyldiga civila och israeliska soldater. De benämns som terrorister och mördare. Ingen skriver om de överträdelser som ísraelerna gör sig skyldiga till. När de israeliska soldaterna attackerar palestinier kallas det för en sammandrabbning och inte för mord eller terroraktion. Nej, de vill bara skydda vanliga oskyldiga från terroristerna. Mördarna. Tremånadersbebisar, 5-åriga pojkar och flickor, ungdomar som är på väg från skolan, gamlingar som knappt kan ta sig fram. Det är väl förluster man får räkna med i strävan om att jaga bort alla palestinier. Förlåt, terrorister, heter det ju.
Och världen och media tiger.
Jag är inte antisemit, vilket man riskerar att bli kallad så fort man krititserar Israels politik gentemot palestinierna. Jag anser bara att dagens journalister verkar vara en bunt krakar, i alla fall de flesta, som inte vågar visa den verklighet som egentligen existerar borta i Mellanöstern. Ingen vågar skriva om det faktum att israelerna röstat fram fd terrorister, oj förlåt igen, jag menar frihetskämpar till att leda deras land. Inget annat land i världen, som skrivit på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, vågar ryta till och få till stånd ett riktigt försök till fred där borta.
Nåja, vi vet ju i och för sig att hela den arabiska världen består av terrorister eller åtminstone potentiella sådana och de ska man ju faktiskt inte förhandla med. Inte är det människor vi har att göra med. Det är odjur.
För...inte har dessa människor drömmar om ett hem. Ett eget fridfullt, kärleksfullt hem. Drömmar om ett liv i fred och frihet. Drömmar om att få gå till grannen och hälsa på utan att riskeras att dödas på vägen. Önskan att kunna gå till affären eller till jobbet utan att behöva dö. Inte har mödrar och fäder drömmar för sina barn. Inte älskar de sina barn så som vi älskar våra. Inte har barnen drömmar om ett liv utan fruktan, utan rädsla, att få gå till lekplatsen. Gå till skolan. Nej, inte har de drömmar om ett helt vanligt liv, utan sorg och fruktan.
Vi ser, men väljer att blunda och tro på den sanning som levereras oss, vare sig den är rätt eller inte.
Saturday
Vad ska hända idag då? Vi är bjudna hem till Dick och Helena. Det är väl grillning på gång. Någon sväng till stan blir det väl också. Men först ska jag väl ta och hoppa in i duschen och försöka väcka sjusovarna.
Kort och gott.
Hej hopp snopp!
Janis Joplin - The Rose / Bette Midler - The Rose
Släktdrag med Einstein
Dags att göra intelligenstestet och se om du är en av sveriges smartaste, dvs en av de ca 0,0002% som är med i Mensa?
Uppesittarkväll
Jaha, en uppesittarkväll/-natt blidde det. Å andra sidan så blir det uppesittarnatt ofta. Jag ska tänka på refrängen och lägga mig och läsa min underbara (läs in sarkasm i det här) bok - Brott och straff. Om jag inte somnar innan så är det lite av en garanti att jag kommer att göra det då. När jag väl börjar läsa...
Imorgon (läs:idag) ska jag träffa Sofia, min underbara fd kurskamrat. Hur ska jag palla denna termin utan mina underbara baskamrater från förra terminen? Det var en fröjd att få studera med dem (eller vad vi nu gjorde emellanåt). En timmes arbete lyckades vi dra ut till flera timmar. Men vi utförde det arbetet vi skulle plus lite till. Vi var effektiva även om vi snackade jävligt mycket.
I alla fall. Det ska bli nice och se henne.
Jaja. Alla ni goa människor får kasta er in i drömmarnas värld. Jag hoppas det bara är fina och vackra drömmar som besöker er i natt.
Kramia!
Mysigt värre
Just nu håller jag på och läser Fjodor Dostojevskijs Brott och straff. Jag vet inte om jag tycker att den är så bra. Det var kanske därför jag somnade till. Det är mycket monolog och dialog i den och det känns som att den aldrig kommer framåt. Jag förstår budskapet. "Får man göra precis allt bara för man kan göra det?" Typ.
Raskolnikov, huvudkaraktären begår ett brott, bara för att. Därefter får man följa hans oerhörda samvetskval. Vet alla? Hur kan de ana att det var han? Osv. Människan, i alla fall de flesta, är skapta till att ha någon form av moral och ett samvete, som talar om när fel begåtts. Då människan är en komplex varelse, som är skapt med vissa egenskaper, så kan hon, eller snarare borde hon inte kunna utföra vilka handlingar som helst utan att moralen och samvetet säger stop.
En väldigt kort sammanfattning av hur jag tolkar boken. Läser man mellan raderna så har den ett budskap, men då jag tycker att den är tråkig och för övrigt innehåller en massa rader, så varken orkar eller vill jag läsa speciellt mycket mellan den bokens rader och göra någon djupare analys. Men har jag börjat läsa den, så ska jag också av sluta den.
Väl mött!
Tatuering
Jag får ofta frågan vad jag egentligen menar med det. Svaret kan tydas vara enkel, eller så väljer man att tänka djupare. För mig har den en religiös/filosofisk betydelse. Vad den eventuellt skulle betyda för någon annan, vet jag inte. För mig är citatet en påminnelse om vart jag är på väg. Vad jag vill. Mina drömmar och förhoppningar. För är det inte den frågan vi, i alla fall någongång i livet, ställer oss: "Vart är jag på väg?" eller " Vad vill jag?" Dessa funderingar börjar i tonåren, men tar de någonsin slut? Kanske om man har gett upp drömmar och mål?
Jag är fyllda 40 och känner att det är nu min tid börjar. Nu kan jag börja, på allvar, koncentrera mer på mig själv och mina drömmar. I alla fall i större utsträckning än tidigare. Självklart behöver mina barn mig, även om de vuxit upp och blivit mer eller mindre självgående individer. De är bara inte lika beroende av mig idag, som de var när de var små.
Just nu studerar jag och jobbar extra, så mycket det går och finns möjlighet, på Stålforsskolan och hemvården i Torshälla. När jag blir färdig med studierna sätter jag upp nya mål, vilka jag redan idag är medveten om och vill infria. Svårigheten är bara att veta vilken ände jag ska börja på. Några av drömmarna är större och några mindre, men ack så betydelsefulla och viktiga för mig.
Så, för mig har min tatuering en djupare innebörd än bara frasen. "Vart går du?" (Till affären)
Så till min andra, kommande, tatuering. Jag har en förkärlek för latinska citat. Jag tycker att det är vackert och det känns som att betydelsen av citatet blir djupare och mer insiktsfullt än en svensk översättning. På min rygg, mellan mina skulderblad, ska jag ha den tatueringen. Så... givetvis kommer det att bli ett latinskt citat och en bild. Citatet vet jag redan och bilden har jag i huvudet. Jag måste bara få någon att rita den, eller så får jag leta i tatueringstidningar och nätet.
Timo, min systers man, kommer att få tatuera den. Han är otroligt duktig.
När jag planerat den klar, kommer ni att få se den. Fint som fasen kommer det att vara och ännu en symbol för vem och vad jag är. Jag vill inte ha en tatuering enbart som en utsmyckning. Den ska tala för vem jag är, min personlighet.
Faran med att jag älskar latinska citat är att jag skulle kunna använda min kropp som en vandrande graffittitavla med olika insiktsfulla citat. Jag vet inte om det skulle vara så snyggt, så jag får väl hejda mig. Kanske.
Dimidium facti qui coepit habet. (Den som har börjat har gjort hälften)
Väl mött!
De liknar kärlek, bannemej!
Han som lyckas få blodflödet i hjärtat att öka. Pulsen att öka. Dagen att bli klarare.
Och han som lyckas få mig att vilja klämma och krama hans hals lite hårdare emellanåt.
Är det inte kärlek, så säg. ;)
Som syster uttryckte det så fint. "Ni e som gjorda för varandra."
Jag och Patrick.
Mamma - blogg
Bloggen är min elektroniska klotterbok. Här skriver jag mina funderingar för stunden, för dagen och för framtiden. Korta som långa. Små som stora.
Det ska bli ett nöje att följa mammas kloka ord. För klok är hon, den gumman. Och hon har mycket att förtälja.
Spännande!
Kram!
De vackra tre
Isabella och Evelina. (Kryssning ht - 08)
Josefin och Isabella. (Kryssning ht - 08)
Josefin är idag mörk och har lugg. Den här ljusa färgen är hennes egen hårfärg, men jag ska förtälja att den mörka färgen hon har idag passar henne minst lika bra. Säg mig, vad passar inte en skönhet?
Att hitta foton på Josefin och Evelina är lite svårt då de har en tendens att hålla sig undan kameran. Tjaa, plojfoton hittar jag hur mycket som helst, den ena galnare än den andra, men de vill de inte sätta ut...än.
Och Isabella, min skönhet, hon fastnar på alla foton. ;)
Kramia!
Life is
Fa Kin Su Pah!
Ska ni till Kina? Läs och lär...
Kärlek
Dikt: Edith Södergran
Angående tidigare inlägget om gåtan/kvinnan
God gärning
Det är att göra en god gärning utan att tänka på att det är en god gärning.
Nalle Puh
Den eviga gåtan - Kvinnan
Redan några århundraden f. Kr. funderade våra stora filosofer över kvinnans varat eller inte varat. Platon och Aristoteles gjorde en skön liten jämförelse med djuren och menade också på att kvinnan var en feg man som blivit återfödd.
Många av de fornstora tänkarna hänvisar många gånger till, bristerna i det kvinnliga könsorganet och storleken på hjärnan. Enligt dessa är det kvinnliga könsorganet bara en missbildning av det manliga och hjärnan är inte lika utvecklad som mannens. Den har jämförts med gorillas storlek och kapacitet, dvs vi var närmare de vilda än de civiliserade.
Hjärnan har också kopplats ihop med höftstorleken, äggstockarna osv. Då vi var skapta till att ta hand om hem, barn och man skulle vi inte anstränga oss med intellektuell verksamhet. Det skulle kunna skada barnen under graviditeten. Och de breda höfterna var till för att vi skulle sitta mycket. (Det sistnämnda vet jag inte hur de tänkte med, då kvinnan knappast hade tid att sitta och glo hela dagarna...)
Inga sexuella behov, penisavund, önskan att vara en man (risken att bli en man om vi utförde manliga arbetsuppgifter). Nu blir jag ju lite orolig över Therese, Isabellas kompis, som faktiskt är plattsättare. Får nog diskutera valet av yrke med henne.
Dessa tankar är inte speciellt gamla. Vi får inte glömma hur vi i Sverige har tänkt kvinnor och deras roller låångt in på 1900-talet.
Nazisterna ansåg att kvinnan skulle vara vacker, föda starka barn, dvs behaga mannen och producera avkommor.
Och som alla vet, så kan ju kvinnan aldrig tänka förnuftigt och logiskt. Vi tänker med våra känslor.
Men som sagt. Det är fascinerande hur mycket huvudbry vi skapat mannen. Och sällan, eller aldrig, har kvinna blivit tillfrågad om vad/vem hon är eller vad hon vill. Fast...med en gorillas hjärna är det ju svårt att veta...
Nu ska jag sitta och fundera, så gott det går, på om jag eventuellt kan föda fler barn, vilken ände jag ska börja på i hushållsarbetet och sätta in en kontaktannons för mina barns räkning, så att jag kan gifta bort dem till någon bättre vetande.
Väl mött!
Morgonkaffet
Jag måste få säga (gör i vilket fall som helst) att morgonkaffet är det godaste kaffet på hela dagen. Ingen kopp blir, den koppen, lik under resten av dagen.
Helt outstanding!
Nu ska jag njuta vidare.
Min kära syster och hennes underbare man
Min syster och min vän. Jag är lyckligt lottad människa som har berikats med en så underbar syster. Hon och hennes man är två av de ödmjukaste människor jag känner. Och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag har lyckan att få ha dem i mitt liv.
Tack!
- av Siv Andersson
En vän kan bejaka
och skärpa alla sinnen.
Hon delar gärna tankar,
drömmar och minnen.
Hon lyssnar och besvarar
och vågar alltid fråga.
Och när du är rädd
kan hon få dig att våga.
Hon står vid din sida
när livet är hårt.
Och hon får dig att skratta
åt det som varit svårt.
En vän bryr sig om dig
för hon har dig kär.
Och hon älskar att se dig
precis som du är.
Thåström * 3
Ebba Grön - Die mauer
Imperiet - Saker som hon gör
Nästa Halloween
Hahaha!
/Ja, vad säger man? Den pumpan skrämmer nog de flesta, och inte behöver den kompletteras med något ljus...(hmm, var man nu skulle placera den? Där ljuset ska placeras...det blir nog svårt, ...i alla fall ha det tänt..)
Me as a blondie
Johoo, sörru. Blond har man ju varit så det räcker och blir över.
Väl mött!
Good old 80´s - Del 1
Rick Astley - Never gonna give you up
Wham - Careless whisper
Sade - Smooth operator
Grace - Ingen kan älska som vi
Noice - Du lever bara en gång
Tone Norum/Tommy Nilsson - Allt som jag känner
Tone Norum - Can´t you stay
Samantha Fox - Touch me
Sabrina - Boys, boys, boys
Kajagoogoo - Too shy
Howard Jones - Like to get to know you well
Nik Kershaw - The Riddle
Culture Club - Do you really want to hurt me
Everything but the girl - I don´t want to talk about it
Rod Stewart - I don´t want to talk about it
Wet Wet Wet - I feel it in my fingers
Eurythmics - Miracle of love
Cindy Lauper - True colors
Phil Collons - Against all odds
Duran Duran - Wild boys
Belinda Carlile - Heaven is a place on earth
Gårdagen
Det var lördag igår ja. Tänk vad tiden flyger iväg. Någon klok människa har sagt:
"Just när jag vant mig vid gårdagen, så kommer idag."
Så sant som det är sagt. Dygnet har alldeles för få timmar för att jag ska vara nöjd. Gårdagen flöt på, dagen flyter på och klockan har hunnit bli kväller. Jag ska villigt erkänna att idag har det inte blivit mycket vettigt gjort, förutom matlagning. Nu ska jag sätta mig och korrigera ett arbete som ska in. Och som jag tidigare sagt så är jag inte speciellt motiverad. Jag får köra ett litet motivationspass, för att få energi och ett positivt tänkande när det gäller skolan. Nä, jag ska inte gnälla mer om det, även om det känns som en maginfluensa som inte vill ta slut. Man vill bara spy hela tiden...;)
Ja, och så saknar jag Patrick. Han åkte med sin yngsta till Luleå i fredags. Hans kusin har fått smått och den lille döptes igår. Just nu skulle jag vilja rusa hem till honom och kasta mig i hans armar. Nä, man kan inte få allt... Det är bara att snällt vänta tills han kommer hem på tisdag.
Igår satt jag här hemma och drack lite i gott sällskap. Vi drog en kortis ner på stan för att kika lite, men blev inte så tillfredsställda. Vi kom överens om att det blir nya tag nästa lördag, då Å festens grand finale går av stapeln. Jag misstänker att det kommer att vara betydligt mer folk i omlopp då och intressantare artister som spelar. För vem fan kan tycka att Thorleifs är något att slösa pengar på. Sorry. De spelade igår. Dansbandsmusik är inte riktigt min grej. Jag kan t o m tycka att finsk dansband är bättre än svensk.
Så gårdagen flöt på i lugnets tecken, men icke trots det i tråkighetens tecken. Trevligt sällskap livar alltid upp stämningen.
Kram banan!
Snäll och beskedlig katt...
Men ibland orkar man kanske inte...;)
Ännu en ny dag
Jag ska bara vakna till liv, strecha lite (så att likstelheten försvinner), badda mina 125-liters säckar under ögonen, ta en kopp kaffe och en macka, ta en dusch ,strecha lite (lika bra att göra det två gånger så att man smidigt kan ta sig fram idag)...tja, sen är jag väl redo för dagens utmaningar.
Härligt!
Refrängen
Fantastiskt. Det är fredag. Har jag somnat någon kväll/natt innan 24.00 under hela veckan? Nope. Jag har varit pigg och gått upp för att jobba dagen efter. Och nu är det fredag. Jag är trött... Amazing grace.
Fast...är det inte helt underbart skönt att glida ner i sängen och njuta av sömnen när den väl kommer? Mr Blund lär ju inte dröja med sin ankomst ikväll.
Dröm söta, underbara..., eller...dröm de drömmar ni helst av allt vill drömma!
Kram!
Fredag
Jag har jobbat min sista dag för denna gång. Det har ju inte varit nådigt varmt och springa runt. Herre-min-guud! Jag lät som en vandrande vattenpöl när jag kom fram till vårdtagarna. Underbart. Nu vet jag att mina svettlökar fungerar som de ska...
Jag kommer att sakna arbetskamraterna. Vissa är så föbannat roliga att jobba med. Skön, galen och morbid humor. Vad mer kan man begära? Nu kommer jag bara att hoppa in och jobba lite då och då. Måste ju få ekonomin att gå ihop under studietiden.
Tror ni jag längtar efter att börja jobba?? Jeezuz, vad jag längtar! Jag är sååå trött på att plugga just nu, att jag inte finner ord för att beskriva min leda. Jag har ungefär lika mycket energi som en sömngångare, när det kommer till skolan, så nu gäller det att jag peppar mig inför slutspurten. Hualigen!
Den här tänkvärda bilden har man ju fått se ett antal gånger,som blivande lärare. Vi ska komma ihåg att alla elever har olika resurser och möjligheter. Inget nytt under denna himmel! Det intressanta är att lärarutbildningen anammar inte själva den filosofi de förmedlar. Jag, med många andra erfarna, många år inom läraryrket, buntas ihop med nybörjare och får göra precis samma uppgifter som de. Ingen hänsyn tas till att vi jobbat i många år som lärare. Stimulerande? Inte ett jävla dugg. Jag kan ju säga att jag skulle kunnat kapa av den här utbildningen ytterligare ett år för min del, då en del kurser är en parodi på det jag jobbat med i verkligheten. Jag har fått lära mig mycket in real life, men det är inget värt på lärarutbildningen. Suck! Så den brist på inspiration jag lider av har sina skäl.
Yeah, yeah! Så é dé me dé!
Idag följde jag med mamma och tittade på ett hus i Ärla. På bilderna, vi tittat på, var det så otroligt fint och ljust, men när vi väl kom dit var det lite av en besvikelse. Tomten var ojämn och skulle behövas planas till, vilket kräver tid och resurser. Men huset (och tomten trots ojämnheten) var ju fint ändock, även om mamma nu kanske inte är så sugen på att köpa det längre. Tänk vad mycket pengar hon sparade...;) Nä, jakten fortsätter.
Huset fotat från tomten.
Matplatsen och hallen i bakgrunden.
Köksavdelningen.
Trappan fotad från övervåningen där det finns tre sovrum (två mindre och ett större) och ett allrum. Inte stort, men tillräckligt för att få plats med det väsentligaste.
Som sagt, det var otroligt mysigt och fint. Ljust. Köket var det som stack ut med sina svart/grå tapeter. Lite i min stil måste jag erkänna. Jag är mycket för murriga, mörka färger, även om jag kan tycka att vitt och andra ljusa färger är jättefint och fräscht. Det här huset fick mig att vilja köpa det. ;) Jag är egentligen ingen villamänniska, men jag skulle kunna tänka mig att bo här. Sött, gulligt, charmigt.
Bilderna är hämtade från http://www2.skandiamaklarna.se/beskrivning.aspx?guid=3LPJKLH9Q1BE8OGB&typ=CMVilla
Väl mött!
Snygg hud på tre dagar
En ny mirakelkur "kan göra livlös hud skimrande, spänstigare och slätare på bara tre dagar. " Skönhetskuren går ut på att äta mycket antioxidantrik föda. Helt ok. Kan funka. Om inte Madonna nämndes, i samma artikel, som en av de frälsta. Hmm, jag trodde det var kniven som slätat ut hennes hud. My mistake. Hon har ätit mycket lax...
Kändisar försäkrar sina kroppar
JLo har försäkrat sin rumpa för, hmm, någonstans mella 200 miljoner och 6 miljarder. (Hey Isabella! Du har en minst lika nice ass. Nu vet du värdet på den.)
Rihanna har försäkrat sina ben för 7,7 miljoner, Heidi Klum har försäkrat det högra för 9,5 och det vänstra för 7,9 miljoner (pga ett litet ärr...), Mariah Carey för 7 miljarder...( Evelina, nu vet du raring, dina spiror går inte av för hackor...)
Tom Jones har försäkrat sitt brösthår för 56 miljoner (Där ser man, även jag skulle kunna få en schysst försäkring...)
Så lite betyder så mycket
Jaja, i alla fall. Jag hjälpte henne med diverse göromål och sen tog jag mig tid att sitta och prata med henne. När jag skulle gå frågade hon om jag inte ville sitta en stund till. Jag tittade på klockan och konstaterade att jag skulle hinna med det jag hade att göra, gott och väl, även om jag satt en stund till. Så blidde det. Tanten var så tacksam. Och vad hade jag gjort som egentligen var så märkvärdig? Ingenting egentligen, jag hade bara gett henne lite av min tid. Istället för att ruscha iväg, som man ibland måste göra (beroende på hur mycket vi har att göra) så stannade jag och gav henne själavård. För henne var det en bra start på dagen att få äta sin frukost i sällskap med någon, då hon på morgnarna brukar hon känna sig lite nere.
Tänk. Så lite gav en människa så mycket.
Det kanske biståndshandläggarna ska tänka på när de planerar åtgärder för vårdtagarna. Planera in tid för social samvaro med dem. Hur viktigt är inte det? Och det kanske våra kära politiker borde tänka på i besparingens tidsanda. Det behövs personal. Hemvård handlar väl inte bara om att ge dem medicin, tvätta, städa, ducsha, leverera mat osv. Vård är även att samtala och lyssna, dvs social samvaro.
Och, som sagt, det behövs så lite...
Kramia!
Första iprenreklamen jag gillar...
http://img59.imageshack.us/img59/2520/ipren2zb.jpg
Man får vad man tager...?
En ny underbar arbetsdag
Slutar aldrig att förvånas
Även jag har gjort det. Lett, lyssnat och till slut stängt av. Ja, jag vet att det egentligen inte är schysst. Det bästa vore att tala om att "jag vet att allt du säger är långt i från sanning...". Men fan vad svårt det är. Det är en jädrans skillnad att ertappa ett barn med lögner. Då tar man itu med det på en gång och talar om för detta barn hur fel det är att ljuga, men vuxna...? Vuxna som lever av en härva av lögner är det svårare med, tycker jag. Kanske har det och göra med att som vuxen borde man förstå felet, men gör det ändå? Jag vet inte. Måste fundera på det där.
Jag vet, av erfarenhet, att man inte vill försätta personen i fråga i en pinsam situation genom att ifrågasätta och uttryckligen tala om för denne att det hon säger är lögn, eller det hon säger är ett vilt uttryck för fantasin... Det är så fruktansvärt pinsamt. Och så vill man ju tro att det hon säger är sanningen, även då man vet att det inte är sanningen.
Fel, kanske, men vad ska man egentligen säga då människan säger att hon mer eller mindre bestigit Mount Everest i bara bikini när hon var 5 år (Obs! överdrift, men ni hajar andemeningen!)? Lite försiktigt frågar man om hur det varit möjligt osv, men då människan är en fullfjädrad mytoman så finns det alltid färdiga förklaringar till allt. Det gör ont inom mig. Hur ensam, i grund och botten, måste man kanske inte vara? Har man någon självkänsla? Självrespekt?
Samtidigt som jag förvånas över den kallsinnighet personen besitter, genom att utstuderat leva mycket på lögner, så kan jag inte mer än tycka synd om vederbörande. Vilket tomt och tragiskt liv man måste leva när man måste skapa relationer genom att leverera en falsk människa, istället för den riktiga, ärliga människan.
Jag försöker förstå vilka drivkrafter som styr.
I slutändan så är det ju jävligt synd om dessa människor.
Är de överhuvutaget medvetna om det skruvade liv de lever? Om man lever tillräckligt länge i lögner, måste ju lögnerna bli sanning? Och hur länge har de inte levt i den fantasifulla värld de skapat åt sig själva?
Jag känner två kvinnor som lever i en värld som präglas av påhittade historier. Den ena kvinnan skapar bara ett liv åt sig själv och skadar ingen annan med det hon hittar på, men det är lika tråkigt och tragiskt i alla fall. Den andra kvinnan drar in familjen och andra människor i sina lögner, vilket jag tycker är lite mer skrämmande. Den här människan har tyvärr inga skrupler, ingen skam i kroppen, utan projicerar sitt eget misslyckade liv på andra. (Här ska jag tillägga att jag, personligen, inte tycker att hon har ett misslyckat liv, men jag misstänker att hon själv någonstans måste tycka det, då hon lever på att göra sitt liv mer intressant genom lögner.)
Det kommer en dag när dessa vilsna själar får ro och hittar sin plats i tillvaron. Jag håller i alla fall tummarna på att det blir så. För hur det än är så handlar äkta glädje och harmoni om att vara tillfreds med sig själv, oavsett om du för andra anses vara intressant person, eller inte.
Din coolhet och häftighet sitter inte i de saker du säger dig göra eller den person du säger dig vara upprepade gånger (vem som ska övertygas kan man fråga sig), utan i de saker du faktiskt gör och den person du faktiskt är.
Det finns de som orkar lyssna och vara i närheten av dessa personer (mer eller mindre frivilligt), sen finns det de som inte orkar eller vill och väljer att gå sin väg, utan att för den skull vända dem ryggen. Man väljer bara att inte beblanda sig med tragiken och bli en ofrivillig bundsförvant med dessa människor.
Ta väl hand om er!
Söööööt! (?)
Herre-min-guuud! Jag kanske ska fundera en gång till om det här med att eventuellt skaffa oss en katt till...;)
Eller...?
Blåbärspaj
http://www.recepten.se/recept/blaabaerspaj.html
Dagens små funderingar
Igår lyckades vi locka ut tre småvampyrer ur Juhos (Patricks son) rum en kortis. De sitter ju och lanar hela dagarna/nätterna. När de sover? Jo, när ljuset börjar göra sitt intåg och den svenska befolkningen i vanliga fall går upp. Heh!
Patrick gjorde i ordning en sen middag igår och ungdomarna var hungriga de också, visade det sig. Istället för att äta vid datorn fick de komma och sätta sig vid matbordet för att umgås lite. Det intressanta var att de inte lämnade matbordet då de ätit färdigt, utan gärna stannade kvar en lång stund för att prata. Det gillar jag och så ska det vara. Jag har alltid tyckt att matstunden ska vara ett tillfälle då man umgås och diskuterar dagens, gårdagens och framtidens händelser. Maten ska inte tysta mun, så som det gamla talesättet säger, utan den ska låta familjen tala och säga sin mening. Ta sig tid att njuta, tala och vara tillsammans, i en annars ganska fullspäckad vardag, är så förbaskat viktigt.
Undersökningar visar att föräldrar inte har tid med sina barn och någonstans har jag läst att de ger sina barn/ungdomar ca 10 minuter/dag av sin tid. Varför? Jag tror inte på det faktum att båda måste jobba heltid för att klara sin ekonomi. Allt handlar i slutändan om vad man anser vara viktigt i livet och tillvaron. Är det viktigt att ha det senaste i teknikens värld? Ja, då måste jag givetvis jobba för att få det. Till priset av..? Jo, till priset av att, den tiden jag lägger på att få några 100-lappar extra i månaden, försakar jag mina barn och den kvalitetstid jag istället skulle kunna ge dem.
Hur viktigt är det att få åka utomlands varje år? 50 veckor jobbas det stenhårt och 2 veckor ligger man och slappar på en strand någonstans. Visst är det skönt att göra det med, men tror inte du att barnen skulle tycka att det vore roligare om mamma och pappa tog sig tid för dem under dessa övriga 50 veckorna? Jag tror det, eller jag är övertygad om att det är så. Och vem säger att man måste hitta på en massa jämt när man är ledig? Människor (barn och vuxna) måste lära sig att njuta av fritiden och ledigheten, man måste faktiskt inte hinna med allt hela tiden. Och du är inte en sämre människa bara för att du inte speedar från morgon till kväll.
Jag gillar att ha mycket omkring mig och ibland skapar jag omöjliga situationer för mig själv. Samtidigt som jag har en latmask inneboende i mig. Paradoxalt, jag vet, men guuud, vad jag älskar att njuta av en god bok och inte göra så jädrans mycket hela tiden, samtidigt som jag gillar att ha häcken full med diverse göromål. Jag försöker alltid ta mig tid till både mig själv och mina barn/familj. Barnen har jag alltid prioriterat högst. De vet det också.
Jag skriker inte i tid och otid JAG ÄLSKAR DIG!! till min familj. Jag säger det ibland och försöker visa det med handling, uppskattning och även andra ord. De vet hur mycket de betyder för mig. När jag behöver en famn att luta mig emot så vet jag att den alltid finns där. När jag behöver den brutala sanningen levererad till mig så vet jag att den finns där. För är det inte det äkta kärlek handlar om? Att få alla bitar serverad på ett fat?
Jag har lärt mina barn att vara sanningsenliga, även mot mig. Min filosofi är att barnen inte behöver vara dödslojala mot sina föräldrar och ta vilken skit som helst. Har jag gjort fel, agerat fel, sagt fel saker osv så har de rätt att tala om det för mig. Den rätten har jag, som förälder, inte ensamrätt på. Och tro mig, inte hymlar mina barn när de anser att jag klampat i klaveret. Ibland svider det, då jag vet att de självklart har rätt. ;) (Och då kan jag banna mig själv för att jag uppfostrat dem till att vara så jävla raka och jag är liksom lite inne på att hitta en egen lägenhet åt dem, ajaj!...haha!) Å andra sidan, så vet de ju att jag inte håller inne med vad jag tycker, så det är ömsesidigt...
Usch, tänk om jag hade barn som alltid mjäka med mig i allt jag gjorde och sa, oavsett om det var bra eller dåliga saker. Nä, fy fan, inte vill jag ha några mähän till barn. Nope!
Nu blidde det ett långt inlägg...
Kramelikram på er alla! Hoppas dagen blivit (och blir) så som ni önskat(-r) er!
Bara lite rappakalja
Vår äldsta katt, som hunnit bli 7 år är en riktig knäkatt. Eller, han är ju överhuvudtaget en katt som tycker om att kela och ligga nära en, eller på en. Trots det en självständig filur. Så nu har han hittat till min famn och ligger och sover så sött. Och hårar...
Den andre lille hårbollen, nu fyllda 1 år, är en matglad, gråhårig retsticka. Även han otroligt kelig. Sover gärna bredvid, så att näsan fylls med hans långa, gråa hår varje gång man drar in luft. Har ju undrat några gånger över hur det kommer sig att jag vissa morgnar hostar upp hårbollar.
Jaja, dessa små djur. Frasse och Prins Igor heter de. Det är otroligt hur mycket dessa små figurer har kommit att betyda för både mig och barnen. Nu finns en liten önskan från yngsta tjejen att vi ska skaffa oss en katt till. Hmm, nä, jag tror nog inte det. Att ha en mindre variant av kattfarm här i vår lägenhet lockar inte speciellt mycket, ska jag väl villigt erkänna.
Syrran och co har en honkatt. Jodå, den lilla prinsessan är familjens mittpunkt. Bortskämd som få. Svart och primadonnaaktig är hon. Timo har lärt henne att gå fot och sitta på kommando. Haha! Helt underbart! Allt är möjligt kom jag underfund med...;)
Det var lite om katterna som förgyller vår, annars hårlösa, tillvaro.
Jag sitter och funderar på att plocka ihop mina pinaler och cykla hem till den där mannen jag faktiskt är kär i. Ja, och han är liksom kär i mig. Fantastiska grejer det där måste jag få säga. Kärlek. Smakar helt klart bra i munnen att säga ordet kärlek, då det faktiskt fylls med sköna, riktiga känslor. Och det är minst lika fantastiskt att få känna och uppleva det också.
Jag har aldrig varit en sådan som kastar mig in i förhållanden. Jag har inte varit i behov av att fylla något tomrum. Jag har varit nöjd och belåten med mitt liv och det har jag fyllt med allehanda saker, efter mina egna önskemål och behov. Singellivet har aldrig skrämt mig och dejting hit och dit har aldrig lockat. Att man sedan har lyckan att träffa någon som man faktiskt kan och vill älska är ju bonus i livet. Inget förväntat eller efterlängtat, men plötsligt omsluter kärlekens varma aura dig och du känner att dina steg är lätta som fjädrar. Att älska någon och bli älskad tillbaka är bättre än alla hälsokurer, i världen, för din kropp och själ.
Det var stundens funderingar som nu blivit nedskrivna.
Ha en njutningsfull kväll!
Varma kramar!
Ljuva kvinnliga stämmor blandat med tuffhet, kan bara bli bra...
Sångerska: Tarja Turunen
Sångerska: Anette Olzon
Njutbar musik
Eskilstunas stolthet, enligt mig.
En vecka kvar
Det är kul och intressant och gästspela på hemvården lite då och då. Jag tycker att det jobbet är otroligt underskattat. Fy fasen, vad de flesta sliter och står i, men får inte cred för det. Det är sällan vårdtagarna som är griniga och gnälliga, tvärtom. De är ofta tacksamma för den hjälp de får. För om sanningen ska fram så får de oftast mer hjälp av personalen än de är beviljade. Det är anhöriga som är missnöjda över att just deras mamma/pappa, far- eller morföräldrar inte får det och det och det och det...och..! Anhöriga låter gamlingarna bo hemma, även om de inte bevisligen klarar av det och är i behov av mycket mer hjälp än vi kan erbjuda. Varför? Är det humant att till vilket pris som helst låta gamla, svaga, orkeslösa, ensamma pensionärer bo hemma? Jag tycker inte det. Många uppfattar sin tillvaro som en pina. De sitter i sin ensamhet och kan inte alltid ta sig från A till B, då benen inte riktigt orkar bära dem. De blir sittandes i flera timmar tills vi kommer och tittar till dem igen. Och anhöriga vill ju helst att vi ska vara hos just deras gamling hela dagen, vilket givetvis inte fungerar i verkligheten.
Hemvårdpersonalen får utstå en arbetsmiljö som innebär att kliva in i lägenheter där cigarettröken ligger så tät att det är svårt att hitta fram till vårdtagaren. De får hjälpa, lyfta, stötta osv i trånga utrymmen. Det är inte tu tal om att ha möjlighet att böja knäna, vara rak i ryggen m m då det ska lyftas, bäras eller eskorteras. Du kan få göra skruv på dig själv då du hjälper någon in på deras trånga toalett. När alla dessa bäddar ska bäddas måste du stå krökt då du inte på något sätt kan höja sängen. De har ju sina egna. Under matleveransen vill alla ha sin mat samtidigt, vilket givetvis är en matematisk omöjlighet, då man bara kan leverera en åt gången. Detta förstår inte alltid vare sig anhöriga eller vårdtagare och följden kan bli att man får ett gnälltack, eller i värsta fall skäll, då maten lämnas till vårdtagaren. Ja, jag skulle kunna lista upp massor, men det behövs nog inte.
Sedan undrar jag ju ibland på vilka grunder man beviljar bistånd åt vissa klienter. Då menar jag de som inte är gamla, handikappade eller de som på annat sätt faktiskt är i verklig behov av hjälp, utan de som utnyttjar systemet och vet hur slipstenen ska dras. Jag kan inte göra mat, men jag kan rasta flera hundar...(!) Typ...
Som sagt. De flesta är nöjda och vet vilket jobb personalen gör, men så finns det ju de människor som inte nöjer sig även om man plockade ner månen åt dem. Dessa avarter skulle man vilja plocka in några veckor och låta dem få uppleva arbetssituationen på hemvården. För min åsikt är att de flesta av hemvårdpersonalen är otroligt ödmjuka, duktiga och tillmötesgående, som gör det de ska och mycket därtill. Att det finns skitstövlar bland personalen är ju lika klart som att det finns den sortens personal överallt.
Nä, jag tycker att det är beundransvärt att det finns folk som vill jobba inom hemvården, med tanke på att det yrket är underskattat. Jävligt mycket tyvärr!
Underbemannade och underskattade med skitlön. En eloge till er som orkar och vill!
Varma kramar!
Funderingar
Nu våldgästar jag syrran och ska sova över här. Orkade faktiskt inte cykla hem efter jobbet. Lat som man är emellanåt...;)
Här fejas det för fulla muggar. Det förbereds inför morgondagens avresa mot bl a Halmstad. Själv ska jag upp strax innan sex och dra iväg till jobbet. Äh, ärligt så känns det helt ok. Jobba måste jag, för att få lite klirr i kassan. Inte ett dugg synd om mig.
Det blir roligt för syrran och Timo på den här resan. (Kanske inte heeela tiden, heh!) Tjejerna är ruskigt underhållande. De är som de tre musketörerna. Umgås i vått och torrt. Skrattar i vått och torrt. Grälar i vått och torrt. Surar i vått och torrt. Skojar i vått och torrt. Ja, ni hajar. I vått och torrt.
Ja, inte är det mycket lugn när dessa tre sammanstrålar (Josefin, Isabella och Evelina). Tomtar! It´s lööv in the air!
Jag ska krama Patrick hela veckan. That´s my mission. Ska faktiskt bli riktigt nice. Vi bor ju inte ihop och då får man försöka lappa ihop vardagen och vardagsbestyren så gott det går. Han bor med sina barn och jag bor med mina barn. Vi har i och för sig diskuterat ihopflytt, men då båda har barn i ungdoms-/vuxenskarven så blir det att vänta ett tag. Isabella blir ju som sagt 19 och i dagsläget bor hon hemma, men det kan ju ändras radikalt rätt som det är. Patrick har en 18-årig son hemmaboende, som har ett år kvar av gymnasieutbildningen. Då är han färdig och har han tur och får jobb, så kanske han flyttar. Så dilemmat för oss är att vi har barn som är på uttåg och om vi ska flytta ihop i dagsläget måste vi ha en lägenhet på 6-7rok. Hur länge skulle vi behöva ha en så stor lägenhet? Inte länge förmodligen och då det faktiskt inte är såå himla roligt att flytta så föredrar vi att vänta ett tag.
Å andra sidan, så är det ju faktiskt ingenting som säger att man måste flytta ihop, bara för att man är tillsammans. Funkar det att ha separata boenden och vardagen kan pusslas ihop är det ju hur bra som helst. Älskar man varandra så fixar sig det mesta, eller åtminstone ser man till att det fungerar.
Paus...
Nu kom syrrans son hem. Han har varit på fest och som en redig moster frågar man ut honom om allt... Nicke Nyfiken. Hehe! Sammanfattningsvis kan man säga att han haft det trevligt/kul. Det är huvudsaken.
Nä, nu ska jag kanske ta och stänga gluggarna för natten. Snart är det dags för en ny underbar arbetsdag.
Kramar, varma sådana!
