Jag kom hem till en vårdtagare idag som egentligen skulle ha hjälp med att duscha, men det hade hon gjort redan kvällen innan. Skönare och duscha på kvällen. Av förklarliga skäl...

Jaja, i alla fall. Jag hjälpte henne med diverse göromål och sen tog jag mig tid att sitta och prata med henne. När jag skulle gå frågade hon om jag inte ville sitta en stund till. Jag tittade på klockan och konstaterade att jag skulle hinna med det jag hade att göra, gott och väl, även om jag satt en stund till. Så blidde det. Tanten var så tacksam. Och vad hade jag gjort som egentligen var så märkvärdig? Ingenting egentligen, jag hade bara gett henne lite av min tid. Istället för att ruscha iväg, som man ibland måste göra (beroende på hur mycket vi har att göra) så stannade jag och gav henne själavård. För henne var det en bra start på dagen att få äta sin frukost i sällskap med någon, då hon på morgnarna brukar hon känna sig lite nere.

Tänk. Så lite gav en människa så mycket.

Det kanske biståndshandläggarna ska tänka på när de planerar åtgärder för vårdtagarna. Planera in tid för social samvaro med dem. Hur viktigt är inte det? Och det kanske våra kära politiker borde tänka på i besparingens tidsanda. Det behövs personal. Hemvård handlar väl inte bara om att ge dem medicin, tvätta, städa, ducsha, leverera mat osv. Vård är även att samtala och lyssna, dvs social samvaro.

Och, som sagt, det behövs så lite...

Kramia!