En vecka kvar på jobbet, sen ska jag invänta högskolans underbara värld. (Tja, det var nog lite ironiskt det där...).

Det är kul och intressant och gästspela på hemvården lite då och då. Jag tycker att det jobbet är otroligt underskattat. Fy fasen, vad de flesta sliter och står i, men får inte cred för det. Det är sällan vårdtagarna som är griniga och gnälliga, tvärtom. De är ofta tacksamma för den hjälp de får. För om sanningen ska fram så får de oftast mer hjälp av personalen än de är beviljade. Det är anhöriga som är missnöjda över att just deras mamma/pappa, far- eller morföräldrar inte får det och det och det och det...och..! Anhöriga låter gamlingarna bo hemma, även om de inte bevisligen klarar av det och är i behov av mycket mer hjälp än vi kan erbjuda. Varför? Är det humant att till vilket pris som  helst låta gamla, svaga, orkeslösa, ensamma pensionärer bo hemma? Jag tycker inte det. Många uppfattar sin tillvaro som en pina. De sitter i sin ensamhet och kan inte alltid ta sig från A till B, då benen inte riktigt orkar bära dem. De blir sittandes i flera timmar tills vi kommer och tittar till dem igen. Och anhöriga vill ju helst att vi ska vara hos just deras gamling hela dagen, vilket givetvis inte fungerar i verkligheten.

Hemvårdpersonalen får utstå en arbetsmiljö som innebär att kliva in i lägenheter där cigarettröken ligger så tät att det är svårt att hitta fram till vårdtagaren. De får hjälpa, lyfta, stötta osv i trånga utrymmen. Det är inte tu tal om att ha möjlighet att böja knäna, vara rak i ryggen m m då det ska lyftas, bäras eller eskorteras. Du kan få göra skruv på dig själv då du hjälper någon in på deras trånga toalett. När alla dessa bäddar ska bäddas måste du stå krökt då du inte på något sätt kan höja sängen. De har ju sina egna. Under matleveransen vill alla ha sin mat samtidigt, vilket givetvis är en matematisk omöjlighet, då man bara kan leverera en åt gången. Detta förstår inte alltid vare sig anhöriga eller vårdtagare och följden kan bli att man får ett gnälltack, eller i värsta fall skäll, då maten lämnas till vårdtagaren. Ja, jag skulle kunna lista upp massor, men det behövs nog inte.

Sedan undrar jag ju ibland på vilka grunder man beviljar bistånd åt vissa klienter. Då menar jag de som inte är gamla, handikappade eller de som på annat sätt faktiskt är i verklig behov av hjälp, utan de som utnyttjar systemet och vet hur slipstenen ska dras. Jag kan inte göra mat, men jag kan rasta flera hundar...(!) Typ...

Som sagt. De flesta är nöjda och vet vilket jobb personalen gör, men så finns det ju de människor som inte nöjer sig även om man plockade ner månen åt dem. Dessa avarter skulle man vilja plocka in några veckor och låta dem få uppleva arbetssituationen på hemvården. För min åsikt är att de flesta av hemvårdpersonalen är otroligt ödmjuka, duktiga och tillmötesgående, som gör det de ska och mycket därtill. Att det finns skitstövlar bland personalen är ju lika klart som att det finns den sortens personal överallt.

Nä, jag tycker att det är beundransvärt att det finns folk som vill jobba inom hemvården, med tanke på att det yrket är underskattat. Jävligt mycket tyvärr!

Underbemannade och underskattade med skitlön. En eloge till er som orkar och vill!

Varma kramar!