Jaa-a, ibland blir man lite extra lite glad. Igår fick jag ett mess från en gammal elev jag haft, vilken jag varit mentor åt. Det är en riktig solstråle. Vi brukar inte messa varandra, då vi faktiskt har en förmåga att råkas på ute på stan ganska ofta. Nåja, igår fick jag i alla fall ett mess av henne där hon undrade vart jag tagit vägen, då vi inte råkat på varandra på länge och hon undrade hur jag hade det. Avslutningsvis skrev hon "/.../Du är väldigt bra!" Guschan, vad säger man. Hur mycket smälter inte denna kvinnas hjärta?

Det här är en tjej som växte otroligt mycket på de tre år jag hade henne. Hon var i och för sig redan en otrolig person när hon kom till sjuan, men utvecklades till att bli en förträfflig sådan under de tre år jag hade privilegiet att få ha henne.

Jag kommer ihåg då hon började, hur osäker hon var på sitt skrivande. Hon hade väldigt svårt att få ner text på papper, inte för att hon hade dyslexi, eller annat handikapp, utan för att hon inte litade på sin förmåga. Så fort hon hade skrivit en rad frågade hon mig om det var bra. Jag gav henne råd och stöttning och framför allt peppade jag henne till att våga. Att våga lita på sin förmåga, att våga skriva ut, dvs ta ut svängarna, att våga leka med orden. Och hon vågade. Från att varit G tog hon sig till MVG i 9:an, för att hon vågade! Vilka analyser hon gjorde! Vilka texter hon skrev! Tror ni att jag var lyrisk? Ja, det var jag. Idag använder jag hennes diktanalyser (några av dem och med hennes tillåtelse) som exempel för de elever som satsar på de högre betygen. Och det här var en tjej som inte trodde att hon hade skrivandet inom sig. Fantastiskt.

Så visst blir jag lite extra så där lite glad när min solstråle kommer ihåg mig.

Värmande!