Jag har precis pratat i telefon med en ledsen individ. Hon har haft det tufft i livet, vilket hon givetvis delvis har skuld till själv, men hon har alltid gjort sitt bästa för barnen. Det har blivit lite försummelse tidigare, men ingenting som inte går att reparera. Och det försöker hon. Verkligen.

Hon har aldrig någonsin slagit barnen, eller på annat sätt varit förödmjukande eller kränkande mot dem.

Nu till saken. Hon har en släkting som läser till socionom och som hon haft mycket kontakt med, då min väns äldsta son haft problem och har således haft mycket att göra med socialtjänsten. Den här släktingen har funnits till hands, hjälpt och stöttat, så som familj och släkt ska göra. Min vän har en syster som hon inte har så mycket kontakt med då de inte bor i samma stad och delvis inte lever likvärdiga liv. Systern anser sig tillhöra en annan klass. Nåväl.

I höstas blev min vän anmäld till socialtjänsten för att hon inte, enligt anmälaren, tog hand om sitt yngsta barn (5år). Detta kom som en chock för henne och hon undrade vem som gjort anmälan. Skulden la hon på sitt ex, som förmodligen ville jävlas (vilket inte hade varit första gången), samtidigt som hon i magen kände att det kanske var någon annan. Socialtjänsten sa att det var hennes syster som hade gjort anmälan, vilket min vän inte ville tro på. Hon konfronterade sin syster, även den andra släktingen, men båda var totalt ovetande om den anmälan som gjorts.

Igår, ca 6 månader efter anmälan, kom det fram att det var systern och den andra släktingen som gjort sig skyldiga till denna anmälan. Och även om det bevisligen kommit fram att de var de två, så vågar de inte stå för den.

Varför de överhuvudtaget gjorde anmälan? Ingen aning. Min vän tar hand om sina barn. Ingen försummas. De får kärlek, mat och har kläder. Ibland behöver de bara peka så får de. Inte går det någon nöd på dem. Och nu när livet äntligen börjar komma på rätt köl, dras mattan under fötterna på henne. Det största sveket av alla är att det är människor hon trott och litat på, som tryckt kniven långt in i ryggen på henne. Och de vågar inte ens står för det. Släktingen, kommande socionomen, var så mån om henne. Fanns till hands och lyssnade och ringde flera gånger. Hon visste vilket helvete min vän gått igenom och att hon äntligen började få lugn och ro i sitt liv. Och istället för att glädjas tar hon kniven och tvekar inte att hamra in den i ryggen på min vän. Utan någon som helst jävla anledning. Jag vet då jag faktiskt umgås mycket med henne.

Om jag jämför med min familj. Hade de tyckt att jag på något vis försummade mina barn, att mina barn led av att bo med mig, så skulle de ta en diskussion med mig. De skulle visa mig vad de tyckte och tänkte och ställa krav på att jag skulle skärpa mig. OM jag fortfarande efter åtskilliga diskussioner och försök från deras sida, att tom låta barnen bo och vara hos dem, skulle försumma mina barn, DÅ skulle de säkert vidta andra åtgärder. Men ärligt talat, jag är övertygad om att inte ens då skulle de anmäla mig till socialtjänsten. De skulle tillsammans hitta andra vägar att nå mig, hjälpa mig och barnen. De skulle dock inte vara så mesiga att de inte vågade stå för vad de tycker och tänker.

Nu hör det till saken att min vän inte försummat sina barn, allra minst det minsta barnet som enligt mig är fruktansvärt bortskämd istället, vilket inte innebär att hon inte får kärek, för det får hon. Min vän har gjort misstag tidigare i sitt liv. Valt fel partner, jobbat för mycket för att komma hemifrån osv, men idag, sedan några år tillbaka, har hon kommit ifrån det livet och lever ett "normalt" och lugnt familjeliv med sina barn.

Vad sa socialtjänsten då? De hade inget att säga. De visste att hon skötte sina åtaganden, men måste ändå ta en anmälan på allvar och kolla upp situationen. (Dagis, kolla med pappan osv)

Gör familjen så? Går man bakom ryggen? Jag anser det här vara det grövsta sveket av alla och detta svek vill systern och släktingen inte ens erkänna fullt ut eller stå för. Jag kallar detta för förräderi på högsta och grövsta nivå.

De du ska lita på och som enligt alla regler och normer ska älska dig, de sviker dig på detta vidriga sätt. Inte nog med att hon har mått fruktansvärt dåligt av det här, barnen har också drabbats. Vad tänkte systen och släktingen på? Av vilken jävla anledning gjorde de detta. Det är det jag inte förstår!

Jag har ofta fått höra att min familj är unik i vårt sätt att behandla och uppskatta varandra. Jag har alltid sagt att: "Det är väl så familjer är?" Nej, tydligen inte. Och det är inte bara min väns situation som visar det. Det finns fler exempel. Tyvärr, då familjen är naven i ditt liv.

Patrick brukar säga:"Du har vunnit högsta vinsten." och så syftar han på min familj (han har inte heller den bästa relationen till hela sin familj). Ja, tänker jag. Jag är fan fattig som en kyrkråtta, men jag är välsignad med den finaste av familjer. Hur rik är inte jag, egentligen?



Tack!