Allvarligt talat, seriöst, på riktigt... Jag slutar då inte att förvånas över mänskligheten. Det finns människor som far med rena rama lögner om sitt liv och sin tillvaro (och andras) och detta gör de med ett evigt leende på läpparna och en övertygelse om att det de säger i lögn är sant. Ingen ifrågasätter, inte ens familjen som vet att det är mycket lögner och fantasi (viljan av att ha ett liv som man tydligen inte har?) som kommer i uttryck från vederbörande. Alla ler och håller käften. Kanske tycker man att det är harmlöst? Eller så är man så van så att man inte bryr sig? I don´t know.

Även jag har gjort det. Lett, lyssnat och till slut stängt av. Ja, jag vet att det egentligen inte är schysst. Det bästa vore att tala om att "jag vet att allt du säger är långt i från sanning...". Men fan vad svårt det är. Det är en jädrans skillnad att ertappa ett barn med lögner. Då tar man itu med det på en gång och talar om för detta barn hur fel det är att ljuga, men vuxna...? Vuxna som lever av en härva av lögner är det svårare med, tycker jag. Kanske har det och göra med att som vuxen borde man förstå felet, men gör det ändå? Jag vet inte. Måste fundera på det där.

Jag vet, av erfarenhet, att man inte vill försätta personen i fråga i en pinsam situation genom att ifrågasätta och uttryckligen tala om för denne att det hon säger är lögn, eller det hon säger är ett vilt uttryck för fantasin... Det är så fruktansvärt pinsamt. Och så vill man ju tro att det hon säger är sanningen, även då man vet att det inte är sanningen.

Fel, kanske, men vad ska man egentligen säga då människan säger att hon mer eller mindre bestigit Mount Everest i bara bikini när hon var 5 år (Obs! överdrift, men ni hajar andemeningen!)? Lite försiktigt frågar man om hur det varit möjligt osv, men då människan är en fullfjädrad mytoman så finns det alltid färdiga förklaringar till allt. Det gör ont inom mig. Hur ensam, i grund och botten, måste man kanske inte vara? Har man någon självkänsla? Självrespekt?

Samtidigt som jag förvånas över den kallsinnighet personen besitter, genom att utstuderat leva mycket på lögner, så kan jag inte mer än tycka synd om vederbörande. Vilket tomt och tragiskt liv man måste leva när man måste skapa relationer genom att leverera en falsk människa, istället för den riktiga, ärliga människan.

Jag försöker förstå vilka drivkrafter som styr.

I slutändan så är det ju jävligt synd om dessa människor.

Är de överhuvutaget medvetna om det skruvade liv de lever? Om man lever tillräckligt länge i lögner, måste ju lögnerna bli sanning? Och hur länge har de inte levt i den fantasifulla värld de skapat åt sig själva?

Jag känner två kvinnor som lever i en värld som präglas av påhittade historier. Den ena kvinnan skapar bara ett liv åt sig själv och skadar ingen annan med det hon hittar på, men det är lika tråkigt och tragiskt i alla fall. Den andra kvinnan drar in familjen och andra människor i sina lögner, vilket jag tycker är lite mer skrämmande. Den här människan har tyvärr inga skrupler, ingen skam i kroppen, utan projicerar sitt eget misslyckade liv på andra. (Här ska jag tillägga att jag, personligen, inte tycker att hon har ett misslyckat liv, men jag misstänker att hon själv någonstans måste tycka det, då hon lever på att göra sitt liv mer intressant genom lögner.)

Det kommer en dag när dessa vilsna själar får ro och hittar sin plats i tillvaron. Jag håller i alla fall tummarna på att det blir så. För hur det än är så handlar äkta glädje och harmoni om att vara tillfreds med sig själv, oavsett om du för andra anses vara intressant person, eller inte.

Din coolhet och häftighet sitter inte i de saker du säger dig göra eller den person du säger dig vara upprepade gånger (vem som ska övertygas kan man fråga sig), utan i de saker du faktiskt gör och den person du faktiskt är.

Det finns de som orkar lyssna och vara i närheten av dessa personer (mer eller mindre frivilligt), sen finns det de som inte orkar eller vill och väljer att gå sin väg, utan att för den skull vända dem ryggen. Man väljer bara att inte beblanda sig med tragiken och bli en ofrivillig bundsförvant med dessa människor.

Ta väl hand om er!