Jupp, det finns som på fullaste allvar tror att jorden snurrar tack vare dem. Utan deras magiska inblandning i allting skulle ingenting fungera. Enligt dem.

Eller kan det vara så att:

Läste om Linda Skugge som anser att det är helt ok att föräldrar pushar sina barn till att ha en massa fritidsaktiviteter. Hon har inget emot att skjutsa runt barnen till de aktiviteter, som hon valt åt dem. "De ska pushas till max", anser hon. Hennes argument är att barnen ska bli starka och aktiva, om de skulle mobbas i skolan så finns det kamrater på annat håll, hon led av att inte ha kompisar i skolan och att hon inte aktivera sig, eller snarare att mamma inte tvingade henne till aktiviteter. Hon hade en känsla av att inte duga till någonting. Jaja, visst kan vi alla hitta någonting att skylla på från våra barndomstider, som kan förklara våra känslor av misslyckande, ensamhet, blyghet, fetma, anorexi, att vi är halta och lytta...jaa-a you name it. Skugge skyller på mamma och pappa för att hon kände sig ensam och svag i musklerna, vilket ledde till att hon inte kände att hon dög till någonting. Inte förrän måånga år efteråt insåg hon att hon faktiskt var duktig på att skriva och att hennes kropp var atletisk. Suck. Tänk att hennes föräldrar inte upplyste henne om det!

Vems drömmar och mål ska hennes barn uppnå? Jo, hon har rätt i att det är föräldrarna som bestämmer över barnen, men det innebär inte tvång till en massa "intressen" som man egentligen inte ens är intresserad av. Uppfostran med innehåll av vett och etiket och moral är en sak, men tvång till att fylla mammas drömmar och mål vet jag inte om jag tycker tillhör uppfostran.

Det intressanta i det hon skriver är att en av barnen hade blivit mobbad, inte i skolan, utan på gymnastiken (om jag inte minns fel på aktivitet) där hon gick och hade väl tydligen avancerat inom gruppen. Varför jag skriver intressant är för att Skugge använder en eventuell kommande mobbning i skolan, som argument till denna hysteriska tvång av aktiviteter. Det hon flyr i från, det finner hon i de aktiviteter hon flyr till.(Hon=barnen)

Hon klankar ner på "elitmammorna", men är samtidigt jävligt besviken på sin 5-åriga dotter som inte vill fortsätta med gymnastiken efter trakasserierna/mobbningen. Enligt Skugge har hon talang och kan gå hur långt som helst. Å andra sidan, det tycker väl de flesta mammor om sina aktiverade barn? Nåja, mås å vara att tjejen har talang, men faktum är att hon inte vill fortsätta, vilket medför en enorm besvikelse hos mamma Skugge.

Någonting annat som jag också reagerar mot är, att hon anser barnen behöva anpassa sig till en ett liv med ett högt tempo.

Jag kan inte mer än tycka synd om dessa barn. Hur ska de kunna njuta av lugnet och ha tid till eftertanke, när de har en mamma som projicerar sina egna drömmar på dem? Där Skugge känner sig misslyckad och lider av någon form av komplex, där ska barnen bevisa att hon åtminstone som mamma inte är misslyckad och komplexfylld. Eller det kanske visar sig att det är det hon är, som mamma också. Nåja, då har hon ju ett nytt projekt att ta sig an så småningom. Barnbarnen.

Nä, tack och lov att jag inte har/haft en Skugge-mamma!

Jaha, då har man ordnat så att VFUn är fixad. Jag ska till min partnerskola, där jag även vikarierat och givetvis varit tidigare som student. Jag trivs och gillar personalen. Kruxet är att jag känner själv att jag hamnar i en mellanposition, så jag å ena sidan ska vara lärarstudent men å andra sidan redan är lärare. Så när frågan om att vikariera uppstår, blir det  givetvis i egenskap av lärare som jag ställer upp. Eller ska jag ställa upp utan att begära lön för det?

Nej. Men ett litet dilemma blir det ju, då jag inte får vikariera enligt alla formens regler. Jag är ju student där. Nåja, nu har de inte frågat och jag har inte börjat min vfu där än. Hold your horses, kanske.

På eftermiddagen ska jag ha lite kvalitetstid på Mdh. Not. Men dit ska jag och få lite föreläsning om Skolan som moralisk arena. Hoppas att föreläsaren är bra och det hon säger givande. Om inte annat så blir det kul att få träffa kurskamraterna. I alla fall några av dem.

Kanske går vi alla på sparlåga?

Nog om det.

Jag ringde om mina vitvaror idag. Jag har länge tyckt att spisen är skit och fick det bekräftat idag varför. Den är bara 22 år gammal. Konstigt att jag nästan fått elda på under spisplattan för att det ska hända något. Och konstigt att min elräkning är några hundringar mer än de som faktiskt har både diskmaskin och tvättmaskin hemma. Inte för att jag vet om den påverkar så himla mycket, men självklart måste den dra mer el för att värmas på. Ska jag laga mat får jag sätta på plattan på morgonen. Den hinner värmas på till eftermiddagen. Utan överdrifter...

Kyl och frys är från 1997. Inte gammalt enligt hyresvärden. Tja, jag vet inte hur länge de håller. Har liksom aldrig behövt bekymra mig över sånt, men inte är de evighetsmaskiner. Önskedröm.

Nä, nu ska jag hoppa in i duschen och slösa på vatten.

Ha de så länge!

Kramia!

Jag har funderat kring sagofigurerna Astrid Lindgren skapat. Visst är hon, eller var, en underbar berätterska. Hon fångade och fångar fortfarande barn och vuxna världen över med sina böcker. Hon har ju blivit en ikon bland barnförfattarna. Vågar man röra denna ikon?

Har ni tänkt på Karlsson på taket? Hur jävla elak och dum är inte han? En stor egoistbsom inte drar sig för att göra allt för att få som han vill. Utnyttja andras empati för att få sin vilja igenom. Han får barn (lillkillen, kommer inte ihåg vad han heter) att känna sig dumma och elaka utan anledning. Nä, inte fasen är han mysig och rolig för fem öre. Elak och vidrig, rent ut sagt.

Ett barn som agerar som Karlsson på taket, vem vill vara kompis med en sådan? En som tjurar och ger en dåligt samvete för att han/hon inte får som han/hon vill.

Emil i Lönneberga. Är det inte synd om Emil? Han är en pojke som är väldigt nyfiken och han gör faktiskt inte elakheter med flit. Han hittar inte på hyss med flit. Emil är i en storhjärtad liten pojke som vill upptäcka världen, men som ständigt får springa till den där snickeboan för att pappa av olika anledningar börjar skrika "Eeeeeemiiil!" och jaga honom. Han blir luggad rejält av pappa, då pappan anser att Emil varit elak och dum.

Pippi Långstrump gillar jag. Det är en tjej med skinn på näsan.Hon vågar ifrågasätta auktoriteter, myndigheter, familjestrukturen, vad man får och inte får göra osv. Påhittig, fantasifull, sig själv, energisk, varmhjärtad osv Jo, hon har en karaktär som många i verkligheten skulle behöva, men som få har. Inte är hon svenskens motsvarighet, tvärtom.

Jaja, några få av Lindgrens karaktärer. Alla är inte gulliga och bra, enligt mig, och jag vet att det är lite som att svära i kyrkan när man inte tycker att allt är så himla gulligt i hennes böcker, men så är det. Och det kanske också har varit en av tanken bakom hennes skapande av figurer - att alla inte ska vara så himla gulliga och slätstrukna och de flesta typer av karaktärer ska rymmas i hennes värld av berättelser. Bra som dåliga.

Pippi ifrågasätter, genom att leva det liv hon lever, alla samhälleliga normer och konventioner. Det som anses vara "normalt" och riktigt. Emil straffas for sin nyfikenhet, som ibland ge lite fel utslag. Är aga, eller hot om aga, rätt sätt att vägleda barn? Karlsson, tja vad säger man - ingen vill vara som han om man vill ha vänner och kompisar.

Nä, det var lite morgonfunderingar.

Kramia!

  

Nu har storken äntligen kommit till Dick och Helena. Ett litet flickebarn var det som valde att komma till världen och förgylla deras liv. En liten Ester. Grattis även till Isabella, Evelina och Tyra som blivit storasystrar!

Gode Gud, bevara mamma och pappa och syskonen och morfar och mormor....

 Amen

Natthimmelen

Lite fascinerande att den nye sångaren låter exakt som den gamle. Och det härligaste är att de hittade honom på youtube.

Musiker från Work of Art, Eclipse och Talisman. Jeff Scott Soto, sång. En helkönis, för att uttrycka det lite fint.

Enjoy your ride!

Den här förlossningscoachen kallas för Doula.

Så hette det.

Doula. Förlossningscoach.

Ok.

Jösses, vad jag varit trött. Igår morse vaknade jag till och visste faktiskt inte var jag var. Innan mina tankar klarnat så hade jag hunnit varit inne på att det är lördag, samtidigt som jag trodde jag somnat hos Patrick och jag hade känslan av att jag faktiskt hade något viktigt inbokat för den dagen. Något jag inte fick missa. En mixmatch av tankar som inte ville struktureras.

Något viktigt inbokat? Ja, förutom att jag skulle jobba och plugga så var det väl inge annat...

Samma känsla av att hjärnan befann sig i en dimma fick jag när jag jobbade. Det var en av klasserna som undrade om de inte fick ha sin sista lektion på håltimmen efter lunch och jag tyckte att det var ok, även om jag hade en annan klass samtidigt. Klassrummen ligger så nära varandra så det var ju bara att kliva mellan dem. Plötsligt när jag stod i ena klassrummet så blev jag tvungen att koncentrera mig på att tänka på vilket av klassrummen jag var i och om det var A eller B-klassen som satt där.

Alienation, så det heter duga. Skrämmande. Och resten av dagen var kroppen pigg och rastlös, men knoppen trött och håglös. Det vara fan inte igår jag var så trött och bortkopplad i huvudet som igår.

Idag är jag bara trött. Det går an när jag jobbar. Det är ett visst tempo. Jag hinner inte sätta mig ner, men när jag från ca 14.30 - 15.45 sitter på en föreläsning håller jag på och somnar. Bokstavligen. Det var inte för att den var tråkig.

Nä, ikväll blir det en tidig kväll.

Kunde ha varit jag.

När Isabella var till Gambia med mamma, blev Isabella erbjuden att köpas för ca 50 kameler. Det är så typiskt för barn att vara egoister. Tänkte hon på mamma då? Nej. Inte ens min mamma tänkte på mig.

Så nu väntar jag på att hon ska utbilda sig och börja försörja mig. Jag hade nämligen också förhoppningar om, när hon var liten och spelade tennis, att hon skulle bli tennisproffs. Men nej. Inte det heller.

Barn är bra egoistiska.

Inga kameler. Inget proffs. För att hon inte ville?

Jag då?

Jo, det är sant. Även om jag emellanåt kan spy galla över det också.

Jag undrar hur det kommer sig att människor har svårt att "hitta" någon att passa ihop med, att få livet att fungera tillsammans? Vad är det vi människor söker när vi längtar efter en partner? Och kanske framför allt, är det det viktigaste i livet, att finna någon att dela sitt liv med?

Många singlar skräms av att de eventuellt blir ensamma livet ut, utan att hitta den rätte. Men vad/vem är den rätte? Och kan man verkligen hitta honom /henne?

Idag finns det hur många singelsiter som helst. "Hitta kärleken!" "Hitta den rätte partnern för dig!" osv. Hitta...ja, var ska man hitta denne frände som vill, kan och ska(eller bör) dela ens liv?

Kan det vara så att vi har så himla stora förväntningar på varandra och kärleken, att vi inte räcker till att uppfylla dessa? Därmed har vi också svårt att lära känna någon och börja älska?

Personligen har jag inte haft behov av att hitta någon. Min filosofi är att det finns någon,eller t o m några, för alla. Dock tror jag inte att vi kan leta efter den personen. Vi träffar någon vi tillåter oss att älska. Den kärleken kanske tar slut. Vi upptäcker att vi står i ett skede i livet som innebär att gå skilda vägar. Sedan? Vi träffar någon annan som vi tillåter oss att älska. Och möjligheten är att inte ens den kärleken är till för att vara livet ut.

Nu låter det som att jag förväntar mig att kärleken till min nuvarande ska ta slut, vilket jag absolut inte alls gör. Går jag in i ett förhållande, gör jag det givetvis helhjärtat. Däremot vet jag också att det är så mycket som ska fungera tillsammans. Kärleken kan ta till flykten, när det krånglar för mycket. Handlar det om att vi inte vill kämpa för den eller att vi inte tar kärleken riktigt på allvar och använder den som en förbrukningsvara? Tja, det finns väl de människor som tar lättvindigt på förhållanden och kärleken, men de flesta vill nog att de band man knyter till varandra ska vara hållbara. Möjligtvis töjbara, men hållbara. Att kärleken ska vara så stark att banden förblir intakta. Varför ska man annars överhuvudtaget inleda ett seriöst förhållande?

Jag vårdar och njuter.

Jag har aldrig haft behov av att ha någon. Självklart har det funnits en längtan, men inte ett behov. Ett behov gör att man trampar snett och upptäcker att skon inte passar. Den gör ont och klämmer. Längtan, hoppet och tron att eventuellt ha lyckan att få träffa någon någongång, gör att man vandrar i bekväma skor och tar det lugnt.

Det finns en tid för alla. Därmed inte sagt att man inte ska dejta. Det ska man absolut. Om inte annat så möter man kanske vänner för livet.

Drömkillen/-tjejen är vad du gör denne till och den personen kommer att stå framför dig den dag du är redo att se honom/henne.

Men du kommer aldrig att hitta kärleken. Den kommer till dig när du är redo. Det är i alla fall jag övertygad om.

De jag älskat och den jag älskar har jag träffat på ställen som jag absolut inte trodde jag skulle träffa dem på. Och inte har jag förväntat mig att träffa någon heller, men ödet ville annorlunda.

Är det slumpen eller det som står skrivet i stjärnorna?

Bilden är tagen då Isabella var i Gambia 2008. Bild tagen från hotellrummet.


Föreställning med dans och trummor. Underbar syn och underbara takter.

Då var man tillbaka till den verklighet jag så gärna velat undvika. Högskolan.

Dagen:

1. 9.15-ca10.10 lyssna/genomgång och "diskutera" en hållbar utveckling. Bla, bla, bla, världen når sin höjdpunkt med vår konsumtion... Vi måste bli medvetna. Hur blir vi medvetna...? Inte köpa nytt hela tiden?

"Har aldrig diskuterat detta förut???"

"Ja, jag är medveten om att vi måste tänka på vår miljö här borta och där borta"

2. 10.10-10.30 Rast

3. 10.30- 11.45 fortsatte diskussionen/genomgången och då får man ju också lyssna till mycket som man helst av allt skulle vilja slippa.

4. 11.45- 13.15 Lunch - bästa tiden på dagen

5. 13.15 15.45 Diskussion utifrån ett par frågeställningar t ex "Vad är hållbar utveckling?", "Vad är hållbar utveckling för dig?" "Hur kan du få in hållbar utveckling i din undervisning?" osv

Och så hade vi "rollspel", dvs vi skulle föreställa en familj där var och en, utifrån de ideal och drömmar man hade om hur samhället osv ska se ut, skulle handla ingredienser till spagetti och köttfärssås. Hur tänkte vi? Och varför var mitt sätt och handla bäst/sämst?

Vad lärde jag mig idag? Ingenting.

Jag klagar inte på läraren. Han är jävligt bra, men jag lärde mig fortfarande ingenting. Med hållbar utveckling har jag arbetat med på min arbetsplats.

Jag är medveten om vad jag kan som privatperson göra för miljön. Jag är medveten om att ekonomin styr i den globala utvecklingen, eller underutvecklingen, av vår miljö. Jag vet att den social aspekten inte får glömmas. Vi lever tillsammans här på jorden och har både ett enskilt och gemensamt ansvar för moder jord. Jag vet att vi konsumerar för mycket. Behöver vi verkligen den femte svarta tröjan, då vi redan har fyra sådana i garderoben? Den senaste mobilen?

Ja, jag är medveten, men jag gör inte så mycket. Knappt sopsorterar. Jag jobbar dock stenhårt på mitt eget sorteringsansvar. Och så är jag medlem i Greenpeace.

Ja, jag försöker medvetandegöra  mina elever också så att de förstår sitt ansvar, men hur ska jag trolla bort behovet av t ex kopiering? I dagens skolor finns det inte skolböcker till varje elev och för att kuna arbeta med områden måste man ibland kopiera någe så jävulskt. Hur bortser jag ifrån det faktum att skolan inte har råd att tillhandaha material? Hur ska jag trolla bort det faktum att vi har en sorteringsstation, men inte möjlighet att sortera hemma i köket?

Ja, jag är medveten, men det känns som att jag jobbar i motvind. Både mig själv och möjligheterna som vinden.

Ja, jag är medveten, men ändå inte riktigt medveten.

Jag lärde mig fortfarande ingenting.

Vi måste börja vårda den jord vi ärvt och våra kommande generationer ska ärva.

Hur kommer det sig att det är så svårt att skriva ett personligt brev när man ska söka jobb? Jag har inte svårt att skriva eller formulera mig, men när det ska knåpas ihop ett brev så blir det plötsligt stiltje i hjärnkontoret. Jag vet vad jag är, vad jag gjort och jag vet vad jag klarar av, och detta ska skrivas på ett lagom skrytsamt och övertygande sätt. Det kanske skulle vara en idé att skicka in ett inspelat brev, där man kan få in känsla och presonlighet på ett annat sätt? Det skulle då inte förvåna mig om det kommer den dagen då arbetssökande får spela in ett video-personligt brev, på gott och ont kanske.

Just nu har jag en herre hemma hos mig som ska laga balkongen. Det är handtaget och därmed låsanordningen som inte funkar som den ska. Ändå har den blivit utbytt en gång tidigare. Vi får väl se hur länge den här fungerar. Gamla lägenheter, allt rasar förr eller senare.

Jag har kikat lite på lägenheter. Nästa lägenhet som jag flyttar in i, ska ha stort badrum, separat toalett och stort kök och en jävla massa garderober. Det sistnämnda brukar det vara bristvara av. Jag förstår inte varför. I vår nuvarande lägenhet finns det bara två garderober och en klädkammare - i en fyrarummare. Korkat. Hur hade de tänkt? Hur ska man få plats med allt? För även om jag inte hade alla de kläder jag har, så skulle platsbristen ändå vara jävligt tydlig. För det är ju inte bara kläder som ska förvaras. Det kan man ju faktiskt se tydligt i reklamen nedan...



Garderober kan ju ha olika funktioner, som sagt. Kläder eller öl, kläder eller öl...?