Jag undrar hur det kommer sig att människor har svårt att "hitta" någon att passa ihop med, att få livet att fungera tillsammans? Vad är det vi människor söker när vi längtar efter en partner? Och kanske framför allt, är det det viktigaste i livet, att finna någon att dela sitt liv med?

Många singlar skräms av att de eventuellt blir ensamma livet ut, utan att hitta den rätte. Men vad/vem är den rätte? Och kan man verkligen hitta honom /henne?

Idag finns det hur många singelsiter som helst. "Hitta kärleken!" "Hitta den rätte partnern för dig!" osv. Hitta...ja, var ska man hitta denne frände som vill, kan och ska(eller bör) dela ens liv?

Kan det vara så att vi har så himla stora förväntningar på varandra och kärleken, att vi inte räcker till att uppfylla dessa? Därmed har vi också svårt att lära känna någon och börja älska?

Personligen har jag inte haft behov av att hitta någon. Min filosofi är att det finns någon,eller t o m några, för alla. Dock tror jag inte att vi kan leta efter den personen. Vi träffar någon vi tillåter oss att älska. Den kärleken kanske tar slut. Vi upptäcker att vi står i ett skede i livet som innebär att gå skilda vägar. Sedan? Vi träffar någon annan som vi tillåter oss att älska. Och möjligheten är att inte ens den kärleken är till för att vara livet ut.

Nu låter det som att jag förväntar mig att kärleken till min nuvarande ska ta slut, vilket jag absolut inte alls gör. Går jag in i ett förhållande, gör jag det givetvis helhjärtat. Däremot vet jag också att det är så mycket som ska fungera tillsammans. Kärleken kan ta till flykten, när det krånglar för mycket. Handlar det om att vi inte vill kämpa för den eller att vi inte tar kärleken riktigt på allvar och använder den som en förbrukningsvara? Tja, det finns väl de människor som tar lättvindigt på förhållanden och kärleken, men de flesta vill nog att de band man knyter till varandra ska vara hållbara. Möjligtvis töjbara, men hållbara. Att kärleken ska vara så stark att banden förblir intakta. Varför ska man annars överhuvudtaget inleda ett seriöst förhållande?

Jag vårdar och njuter.

Jag har aldrig haft behov av att ha någon. Självklart har det funnits en längtan, men inte ett behov. Ett behov gör att man trampar snett och upptäcker att skon inte passar. Den gör ont och klämmer. Längtan, hoppet och tron att eventuellt ha lyckan att få träffa någon någongång, gör att man vandrar i bekväma skor och tar det lugnt.

Det finns en tid för alla. Därmed inte sagt att man inte ska dejta. Det ska man absolut. Om inte annat så möter man kanske vänner för livet.

Drömkillen/-tjejen är vad du gör denne till och den personen kommer att stå framför dig den dag du är redo att se honom/henne.

Men du kommer aldrig att hitta kärleken. Den kommer till dig när du är redo. Det är i alla fall jag övertygad om.

De jag älskat och den jag älskar har jag träffat på ställen som jag absolut inte trodde jag skulle träffa dem på. Och inte har jag förväntat mig att träffa någon heller, men ödet ville annorlunda.

Är det slumpen eller det som står skrivet i stjärnorna?