Kommer ni ihåg första gången ni skulle säga "Jag älskar dig" till den man/kvinna ni älskar/älskade? Hur kommer det sig att dessa ord kan vara svåra att säga första gången till den man faktiskt håller kär? Är det för att vi är rädda att inte få samma respons tillbaka? Att det känns då som ett misslyckande att ha sagt dessa magiska ord?

Skulle det egentligen vara fel att säga Jag älskar dig till någon, utan att få samma fras tillbaka, för vi säger väl orden för att vi menar dem och för att jag älskar. Inte för att han eller hon älskar.

Om jag förväntar mig ett "Jag älskar dig" tillbaka. Hur mycket kärlek är det egentligen jag talar om från min sida? Säger jag orden i så fall för att få en bekräftelse på mitt eget behov av kärlek, eller för att jag faktiskt älskar den andra personen utan att förvänta mig lika stark eller djup kärlek tillbaka. Kan vi älska någon, utan att kräva samma kärlek tillbaka?

Kan vi älska för att det är så jävla skönt att älska, eller måste kärleken bekräftas av den andre för att den ska kännas bra och äkta? Är det annars en misslyckad kärlek?