Sverige vs Gambia
Jag har funderat på det här med hur tacksamma vi är över det vi har, egentligen. Här i Sverige har vi lyckan att ha tak över huvudet och mat på bordet, vilket inte alls är en självklarthet i många andra länder.
Jag hade privilegiet att få följa med min mamma och min styvfar till Gambia för många år sedan. Den resan etsade sig fast i mitt minne. Det var två fantastiska veckor jag fick tillbringa där och njuta av den glädje och värme, som omger i egenskap av de människor som bor där. Inte bara glädjen att få åka till ett varmt land och få njuta av solen.
Trots att de inte alltid får gå och lägga sig med mätt mage, så var de idel leenden som mötte en dagligen. Den ödmjukhet inför livet de spred omkring sig, skulle behövas importeras till Sverige. (Jo, jag vet att det finns de som gärna utnyttjar turister, men skulle inte du göra det om du var i samma situation som de?)
Något som symboliserar den godhet, värme och givmildhet är den händelse jag fick vittna om då vi besökte en familj. Då mamma och min styvfar rest till Gambia sedan i början av 1990-talet, har de hunnit med att bekanta sig med människor, som blivit deras vänner. Nåväl, den här familjen vi skulle besöka bodde en bit ifrån där vi bodde, vilket gjorde att vi blev tvugna att få skjuts dit.
Med öppna armar blev vi mottagna. Värme och vänlighet. När vi skulle åka därifrån, vad får vi med oss? En höna! Levande höna! Varför? Jo, för att vi inte hann äta där, då det är becksvart redan vid sju och vi hade en lång väg hem på vägar som inte alls är körvänliga. Familjen väljer då att skicka med en höna som vi ska nacka själva och göra middag av. Heh! Både roligt och så minnesvärt.
Hur hårt håller inte vi i våra grejer. Och helst av allt vill vi ju inte dela med oss av det vi har, vi vill bara ha mer. Nytt, modernare, det senaste. Hela tiden.
I Gambia har de ingenting, men de ger en massa.
Det var lite funderingar om fördelningen av jordens resurser och tacksamheten över att trots allt få leva i ett land där vi får gå i skolan, mat för dagen och barnen inte behöver börja leta jobb för att försörja sina familjer. De har rätt att vara barn.
Klyftorna mellan de som har och de som inte har blir faktiskt större.
Nä, ibland kanske man ska påminna sig om att det finns de som inte är lika lyckligt lottade som vi. Och ibland kanske man ska fundera på om man verkligen behöver den senaste modellen på mobilen. Bara för att. Har man råd att köpa nya grejer hela tiden, kanske man också har råd att skänka lite till någon bättre behövande?
Jag hade privilegiet att få följa med min mamma och min styvfar till Gambia för många år sedan. Den resan etsade sig fast i mitt minne. Det var två fantastiska veckor jag fick tillbringa där och njuta av den glädje och värme, som omger i egenskap av de människor som bor där. Inte bara glädjen att få åka till ett varmt land och få njuta av solen.
Trots att de inte alltid får gå och lägga sig med mätt mage, så var de idel leenden som mötte en dagligen. Den ödmjukhet inför livet de spred omkring sig, skulle behövas importeras till Sverige. (Jo, jag vet att det finns de som gärna utnyttjar turister, men skulle inte du göra det om du var i samma situation som de?)
Något som symboliserar den godhet, värme och givmildhet är den händelse jag fick vittna om då vi besökte en familj. Då mamma och min styvfar rest till Gambia sedan i början av 1990-talet, har de hunnit med att bekanta sig med människor, som blivit deras vänner. Nåväl, den här familjen vi skulle besöka bodde en bit ifrån där vi bodde, vilket gjorde att vi blev tvugna att få skjuts dit.
Med öppna armar blev vi mottagna. Värme och vänlighet. När vi skulle åka därifrån, vad får vi med oss? En höna! Levande höna! Varför? Jo, för att vi inte hann äta där, då det är becksvart redan vid sju och vi hade en lång väg hem på vägar som inte alls är körvänliga. Familjen väljer då att skicka med en höna som vi ska nacka själva och göra middag av. Heh! Både roligt och så minnesvärt.
Hur hårt håller inte vi i våra grejer. Och helst av allt vill vi ju inte dela med oss av det vi har, vi vill bara ha mer. Nytt, modernare, det senaste. Hela tiden.
I Gambia har de ingenting, men de ger en massa.
Det var lite funderingar om fördelningen av jordens resurser och tacksamheten över att trots allt få leva i ett land där vi får gå i skolan, mat för dagen och barnen inte behöver börja leta jobb för att försörja sina familjer. De har rätt att vara barn.
Klyftorna mellan de som har och de som inte har blir faktiskt större.
Nä, ibland kanske man ska påminna sig om att det finns de som inte är lika lyckligt lottade som vi. Och ibland kanske man ska fundera på om man verkligen behöver den senaste modellen på mobilen. Bara för att. Har man råd att köpa nya grejer hela tiden, kanske man också har råd att skänka lite till någon bättre behövande?
Bilden är tagen då Isabella var i Gambia 2008. Bild tagen från hotellrummet.
Föreställning med dans och trummor. Underbar syn och underbara takter.
Kommentarer
Trackback
