Att sälja sin kropp har tydligen blivit en säker källa till extrainkomst för tjejer som gör av med mer pengar än de får in.

Begreppet "den glada horan" har vi ju hört talas om. Men hur glad är hon egentligen? Visst kan jag tänka mig att det finns män och kvinnor som kan sälja sin kropp, utan att för den skull få grava men för livet. Frågan är ju bara hur många de egentligen är statistiskt. Jag, personligen, har ju trots allt svårt att tänka mig att prostitution inte på något sätt sätter spår i ens själsliga liv. Trots allt är ju våra kroppar heliga tempel som ska respekteras. Det är vad jag tutar i mina elever och det är vad jag har i alla tider tutat i mina barn.

Du ses som ett objekt, utan någon annan funktion än att tillfredsställa kunden. Tro inget annat. När kunden fått det han vill ha, plockar han på sig kläderna och återvänder till fru och barn och skiter fullständigt i hur den prostituerade har det.

Den intressantaste frågan är dock hur det kommer sig att fler unga tjejer väljer idag att sälja sig själv för att dryga ut kassan. Lever vi verkligen i ett så materialiserat samhälle där bara det mest exklusiva och senaste inom mode, elekroniken osv gäller? Jagar vi ett liv i lyx och flärd, oavsett vilka konsekvenser vårt handlande än har?

Och inser dessa unga tjejer vilka konsekvenser prostitutionen har i det långa loppet. Känslor kan stängas av en kort stund, men även de vill komma ut för att vädras. Det finns inget gömställe inom oss som håller i all evighet. Allt registreras. Allt finns kvar.

Jag moraliserar inte över deras val. Jag tycker bara att det är fuktansvärt tragiskt att unga, som gamla, väljer att sälja det dyrbaraste de har. Inte för att de egentligen ens har behov av det, Utan för att de vill leva ett liv i Stureplansanda. So sad, indeed.

Vad har vi egentligen för krav på livet. Vilka kvaliteter i livet värdesätter vi mest?

Hur många är det egentligen som frivilligt väljer prostitution som yrke?

Inte många. Inte många alls.

Ta väl hand om er!