Jag tänkte på en sak. Hur kommer det sig att det blivit så komplicerat att föda barn idag? Jag läste i veckan om en kvinna som coachar blivande mammor och pappor då barnet ska födas. Nu kommer jag inte ihåg vad hon kallade sig, men det handlade om peppning, uppmuntran och coaching, om jag inte minns fel.

Vad är det som blivit annorlunda idag med att föda barn? Kvinnor har burit barn och fött fram dem så länge kvinnan och mannen funnits. Idag är barnadödligheten inte ens i närheten av det det en gång var. Vi har en sjukvård som klarar, om inte allt, men i alla fall det mesta. Och ändå behöver vi personliga coacher när barnet ska ut.

Nä, jag fattar inte riktigt vad det handlar om.

Idag kan vi kvinnor inte ans föda våra barn utan att vi har en "personlig tränare" vid vår sida.

Jo, det gör ont när hon/han ska ut ur det trånga, men töjbara, lilla hålet. Jävligt ont, men det är en kortvarit smärta och den smärtan har man glömt när barnet väl ligger i ens famn. Worth waiting for (nu tänker jag inte på ölen..även om den också är worth waiting for..).

Det finns inga ord som kan beskriva den känslan när det llla knytet ligger i famnen och gnyr och suktar efter bröstet. Inga ord alls. Det är en så mäktig känsla.

Jag måste säga att jag än idag är fascinerad över mina barn. Jag har fött fram dem. I min kropp har de frodats och blivit små människor, sedan har de utvecklats till egna individer. Och lika stolt och förundrad är jag idag. Mina barn.

När barnet säger mamma första gången är det så att tårarna kommer. Det går en varm våg av stolthet och kärlek inombords. För mig innebär begreppet mamma villkorslös kärlek, trygghet och omsorg. Det har jag fått och det har jag försökt överföra till mina barn.

Förutom att min bror Petri försökte lära Isabella att säga pitt, haha! Jävla knasboll! Tack och lov så var ju Isabella en klok liten unge redan då...  

Ja, lite kort om mina tankar kring att coacha fram barn.

Väl mött!