Läste om Linda Skugge som anser att det är helt ok att föräldrar pushar sina barn till att ha en massa fritidsaktiviteter. Hon har inget emot att skjutsa runt barnen till de aktiviteter, som hon valt åt dem. "De ska pushas till max", anser hon. Hennes argument är att barnen ska bli starka och aktiva, om de skulle mobbas i skolan så finns det kamrater på annat håll, hon led av att inte ha kompisar i skolan och att hon inte aktivera sig, eller snarare att mamma inte tvingade henne till aktiviteter. Hon hade en känsla av att inte duga till någonting. Jaja, visst kan vi alla hitta någonting att skylla på från våra barndomstider, som kan förklara våra känslor av misslyckande, ensamhet, blyghet, fetma, anorexi, att vi är halta och lytta...jaa-a you name it. Skugge skyller på mamma och pappa för att hon kände sig ensam och svag i musklerna, vilket ledde till att hon inte kände att hon dög till någonting. Inte förrän måånga år efteråt insåg hon att hon faktiskt var duktig på att skriva och att hennes kropp var atletisk. Suck. Tänk att hennes föräldrar inte upplyste henne om det!

Vems drömmar och mål ska hennes barn uppnå? Jo, hon har rätt i att det är föräldrarna som bestämmer över barnen, men det innebär inte tvång till en massa "intressen" som man egentligen inte ens är intresserad av. Uppfostran med innehåll av vett och etiket och moral är en sak, men tvång till att fylla mammas drömmar och mål vet jag inte om jag tycker tillhör uppfostran.

Det intressanta i det hon skriver är att en av barnen hade blivit mobbad, inte i skolan, utan på gymnastiken (om jag inte minns fel på aktivitet) där hon gick och hade väl tydligen avancerat inom gruppen. Varför jag skriver intressant är för att Skugge använder en eventuell kommande mobbning i skolan, som argument till denna hysteriska tvång av aktiviteter. Det hon flyr i från, det finner hon i de aktiviteter hon flyr till.(Hon=barnen)

Hon klankar ner på "elitmammorna", men är samtidigt jävligt besviken på sin 5-åriga dotter som inte vill fortsätta med gymnastiken efter trakasserierna/mobbningen. Enligt Skugge har hon talang och kan gå hur långt som helst. Å andra sidan, det tycker väl de flesta mammor om sina aktiverade barn? Nåja, mås å vara att tjejen har talang, men faktum är att hon inte vill fortsätta, vilket medför en enorm besvikelse hos mamma Skugge.

Någonting annat som jag också reagerar mot är, att hon anser barnen behöva anpassa sig till en ett liv med ett högt tempo.

Jag kan inte mer än tycka synd om dessa barn. Hur ska de kunna njuta av lugnet och ha tid till eftertanke, när de har en mamma som projicerar sina egna drömmar på dem? Där Skugge känner sig misslyckad och lider av någon form av komplex, där ska barnen bevisa att hon åtminstone som mamma inte är misslyckad och komplexfylld. Eller det kanske visar sig att det är det hon är, som mamma också. Nåja, då har hon ju ett nytt projekt att ta sig an så småningom. Barnbarnen.

Nä, tack och lov att jag inte har/haft en Skugge-mamma!