Jo, det är sant. Även om jag emellanåt kan spy galla över det också.

Jag undrar hur det kommer sig att människor har svårt att "hitta" någon att passa ihop med, att få livet att fungera tillsammans? Vad är det vi människor söker när vi längtar efter en partner? Och kanske framför allt, är det det viktigaste i livet, att finna någon att dela sitt liv med?

Många singlar skräms av att de eventuellt blir ensamma livet ut, utan att hitta den rätte. Men vad/vem är den rätte? Och kan man verkligen hitta honom /henne?

Idag finns det hur många singelsiter som helst. "Hitta kärleken!" "Hitta den rätte partnern för dig!" osv. Hitta...ja, var ska man hitta denne frände som vill, kan och ska(eller bör) dela ens liv?

Kan det vara så att vi har så himla stora förväntningar på varandra och kärleken, att vi inte räcker till att uppfylla dessa? Därmed har vi också svårt att lära känna någon och börja älska?

Personligen har jag inte haft behov av att hitta någon. Min filosofi är att det finns någon,eller t o m några, för alla. Dock tror jag inte att vi kan leta efter den personen. Vi träffar någon vi tillåter oss att älska. Den kärleken kanske tar slut. Vi upptäcker att vi står i ett skede i livet som innebär att gå skilda vägar. Sedan? Vi träffar någon annan som vi tillåter oss att älska. Och möjligheten är att inte ens den kärleken är till för att vara livet ut.

Nu låter det som att jag förväntar mig att kärleken till min nuvarande ska ta slut, vilket jag absolut inte alls gör. Går jag in i ett förhållande, gör jag det givetvis helhjärtat. Däremot vet jag också att det är så mycket som ska fungera tillsammans. Kärleken kan ta till flykten, när det krånglar för mycket. Handlar det om att vi inte vill kämpa för den eller att vi inte tar kärleken riktigt på allvar och använder den som en förbrukningsvara? Tja, det finns väl de människor som tar lättvindigt på förhållanden och kärleken, men de flesta vill nog att de band man knyter till varandra ska vara hållbara. Möjligtvis töjbara, men hållbara. Att kärleken ska vara så stark att banden förblir intakta. Varför ska man annars överhuvudtaget inleda ett seriöst förhållande?

Jag vårdar och njuter.

Jag har aldrig haft behov av att ha någon. Självklart har det funnits en längtan, men inte ett behov. Ett behov gör att man trampar snett och upptäcker att skon inte passar. Den gör ont och klämmer. Längtan, hoppet och tron att eventuellt ha lyckan att få träffa någon någongång, gör att man vandrar i bekväma skor och tar det lugnt.

Det finns en tid för alla. Därmed inte sagt att man inte ska dejta. Det ska man absolut. Om inte annat så möter man kanske vänner för livet.

Drömkillen/-tjejen är vad du gör denne till och den personen kommer att stå framför dig den dag du är redo att se honom/henne.

Men du kommer aldrig att hitta kärleken. Den kommer till dig när du är redo. Det är i alla fall jag övertygad om.

De jag älskat och den jag älskar har jag träffat på ställen som jag absolut inte trodde jag skulle träffa dem på. Och inte har jag förväntat mig att träffa någon heller, men ödet ville annorlunda.

Är det slumpen eller det som står skrivet i stjärnorna?

Bilden är tagen då Isabella var i Gambia 2008. Bild tagen från hotellrummet.


Föreställning med dans och trummor. Underbar syn och underbara takter.

Då var man tillbaka till den verklighet jag så gärna velat undvika. Högskolan.

Dagen:

1. 9.15-ca10.10 lyssna/genomgång och "diskutera" en hållbar utveckling. Bla, bla, bla, världen når sin höjdpunkt med vår konsumtion... Vi måste bli medvetna. Hur blir vi medvetna...? Inte köpa nytt hela tiden?

"Har aldrig diskuterat detta förut???"

"Ja, jag är medveten om att vi måste tänka på vår miljö här borta och där borta"

2. 10.10-10.30 Rast

3. 10.30- 11.45 fortsatte diskussionen/genomgången och då får man ju också lyssna till mycket som man helst av allt skulle vilja slippa.

4. 11.45- 13.15 Lunch - bästa tiden på dagen

5. 13.15 15.45 Diskussion utifrån ett par frågeställningar t ex "Vad är hållbar utveckling?", "Vad är hållbar utveckling för dig?" "Hur kan du få in hållbar utveckling i din undervisning?" osv

Och så hade vi "rollspel", dvs vi skulle föreställa en familj där var och en, utifrån de ideal och drömmar man hade om hur samhället osv ska se ut, skulle handla ingredienser till spagetti och köttfärssås. Hur tänkte vi? Och varför var mitt sätt och handla bäst/sämst?

Vad lärde jag mig idag? Ingenting.

Jag klagar inte på läraren. Han är jävligt bra, men jag lärde mig fortfarande ingenting. Med hållbar utveckling har jag arbetat med på min arbetsplats.

Jag är medveten om vad jag kan som privatperson göra för miljön. Jag är medveten om att ekonomin styr i den globala utvecklingen, eller underutvecklingen, av vår miljö. Jag vet att den social aspekten inte får glömmas. Vi lever tillsammans här på jorden och har både ett enskilt och gemensamt ansvar för moder jord. Jag vet att vi konsumerar för mycket. Behöver vi verkligen den femte svarta tröjan, då vi redan har fyra sådana i garderoben? Den senaste mobilen?

Ja, jag är medveten, men jag gör inte så mycket. Knappt sopsorterar. Jag jobbar dock stenhårt på mitt eget sorteringsansvar. Och så är jag medlem i Greenpeace.

Ja, jag försöker medvetandegöra  mina elever också så att de förstår sitt ansvar, men hur ska jag trolla bort behovet av t ex kopiering? I dagens skolor finns det inte skolböcker till varje elev och för att kuna arbeta med områden måste man ibland kopiera någe så jävulskt. Hur bortser jag ifrån det faktum att skolan inte har råd att tillhandaha material? Hur ska jag trolla bort det faktum att vi har en sorteringsstation, men inte möjlighet att sortera hemma i köket?

Ja, jag är medveten, men det känns som att jag jobbar i motvind. Både mig själv och möjligheterna som vinden.

Ja, jag är medveten, men ändå inte riktigt medveten.

Jag lärde mig fortfarande ingenting.

Vi måste börja vårda den jord vi ärvt och våra kommande generationer ska ärva.

Hur kommer det sig att det är så svårt att skriva ett personligt brev när man ska söka jobb? Jag har inte svårt att skriva eller formulera mig, men när det ska knåpas ihop ett brev så blir det plötsligt stiltje i hjärnkontoret. Jag vet vad jag är, vad jag gjort och jag vet vad jag klarar av, och detta ska skrivas på ett lagom skrytsamt och övertygande sätt. Det kanske skulle vara en idé att skicka in ett inspelat brev, där man kan få in känsla och presonlighet på ett annat sätt? Det skulle då inte förvåna mig om det kommer den dagen då arbetssökande får spela in ett video-personligt brev, på gott och ont kanske.

Just nu har jag en herre hemma hos mig som ska laga balkongen. Det är handtaget och därmed låsanordningen som inte funkar som den ska. Ändå har den blivit utbytt en gång tidigare. Vi får väl se hur länge den här fungerar. Gamla lägenheter, allt rasar förr eller senare.

Jag har kikat lite på lägenheter. Nästa lägenhet som jag flyttar in i, ska ha stort badrum, separat toalett och stort kök och en jävla massa garderober. Det sistnämnda brukar det vara bristvara av. Jag förstår inte varför. I vår nuvarande lägenhet finns det bara två garderober och en klädkammare - i en fyrarummare. Korkat. Hur hade de tänkt? Hur ska man få plats med allt? För även om jag inte hade alla de kläder jag har, så skulle platsbristen ändå vara jävligt tydlig. För det är ju inte bara kläder som ska förvaras. Det kan man ju faktiskt se tydligt i reklamen nedan...



Garderober kan ju ha olika funktioner, som sagt. Kläder eller öl, kläder eller öl...?

Försöker min dotter, Evelina säga:

- Mamma, jag önskar du kunde se dig med mina ögon?



Är det så jag ska tolka detta konstverk? Får nog ta ett snack med henne, kanske...