Jaha, nu ska jag ha en massa åsikter igen. Denna gång handlar det om hollywoodstorleken, dvs den obefintliga storleken du ska ha på din kropp för att få en roll, eller överhuvudtaget duga som människa, kvinna, over there.

Micha Barton har, enligt nyhetsrapportering, inte mått så bra och därför varit inlagd på hospitalet som botar de själsliga såren. Hon har med andra ord inte mått bra, vilket hon nu gör. Allt enligt rapportering from the USA. Jag tycker att det är jättebra och önskar henne lycka till.

Jaja. Ni ska ju inte tro att hon kommer ut till ett lugnt och harmoniskt liv. Nej. Hon ska tydligen vara med i en tv-serie och nu kräver producenterna att hon ska gå ner i vikt om hon vill behålla rollen. Till saken hör att M. Barton inte är stor. Människan ser hälsosam ut i jämförelse med vad vi fick se i våras, ett vandrande skelett, men det duger inte åt herrarna. Hon måste svälta sig själv. Förlåt, det heter träna hårt och gå på diet...jag menar äta häslosamt...

Bilderna nedan visar Barton före och efter hospitalvistelsen. Vilket är vackrast? Enligt mig är det den översta, där hon faktiskt fått ett hälsosamt utseende. Hon är ju fortfarande smal! Och vad producenterna då eftersträvar är den obefintliga Micha Barton på den nedersta bilden. Fruktansvärt. I våras var hon anorektisk. (Bilderna visa skillnaderna bättre på http://starlounge.msn.se/index.cfm?objectid=60554)

Stackars jävla sate. Och stackars våra barn som får uppleva denna utseendefixering och vikthets. Förstå vilka demoner vi föräldrar egentligen får strida mot. Om ni visste hur många tjejer jag arbetat med på skolan som har en sjukligt skev bild av sig själva. Vissa har en period i sitt liv då de ifrågasätter sin egen vikt och sitt eget utseende, men de kommer förbi den värsta ångesten utan att få men. Andra tampas med "tjockisbilden" av sig själva och har betydligt svårare att gå vidare och se sig själva så som de i verkligheten ser ut.  Dessa får man arbeta betydligt mer med och i vissa fall måste de ha hjälp utifrån.

Var kommer all denna viktångest? Utseendeångest? Det kan vara en enkel förklaring jag kommer med nu, men jag kastar den största skugga på vår media, på världens media. Filmvärlden. Modevärlden.

Den sagovärld av glitter och flärd som visas, där ingen får glömma bort att lägga på sig den lyckliga och bekymmerslösa masken så fort de går utanför dörren. (Med botox försvinner bekymren...i alla fall, bekymmersrynkorna)

Ja, ibland är det faktiskt synd om människan.

Jag sitter och läser och läser. Jag håller på och ska skriva en inlämningsuppgift och ämnet är Mellanöstern. Så förbaskat intressant måste jag säga.

Jag vet att i media utmålar man palestinierna som satans avkommor, terrorister, människor bortom all mänsklighet osv. Israelerna däremot ses som offer hela tiden. Jo, jag vet också att det är tabu att överhuvudtaget kritisera den israeliska politiken gentemot palestinierna. Då är man antisemit med politiska idéer som härstammar från nationalsocialismen. Kritisera en ockupationsmakt, som Israel faktiskt är, är fy, fy, fy och åter fy. För inte är de någon ockupationsmakt...i alla fall enligt dem själva och den stora nationen, USA, som håller dem om ryggen i allt de tar sig för att göra.

Det vi, vanliga dödliga, får information om när det gäller den, mycket orättvisa och ojämna, konflikten är att palestinierna, dvs terrororganisationerna inte den gemene mannen/kvinnan, skickar sina självmordbombare på oskyldiga civila människor. Visst är det sant och jag stöder absolut inte den aktionen, men det ingen någonsin, förutom några väldigt få, ifrågasätter är den ockupation, bosättning av israeler på arabisk/palestinsk mark som pågår och den massaker av oskyldiga, civila palestinier som israeliska soldater gör sig skyldiga till. Ofta. Ständigt. Och offren är många fler än de israeliska. Men det handlar inte om siffror.

Ja, just, förlåt, de letar ju efter terrorister och förmodligen hittar de också potentiella terrorister i barn som är från några månader till några år, eller gamlingar som kanske sitter i rullstol eller på annat sätt har svårt att ta sig fram. Sorry, glömde det. Självklart har den israeliska övermakten rätt att hejdlöst skjuta och lemlästa palestinier. Självklart har de rätt att skicka sina enorma pansarvagnar till områden, de få som palestinierna fortfarande bosätter, för att krossa satans största avkommor - muslimerna. Självklart har de rätt att attackera med flyg de eventuella gömmor palestinierna har för terroristerna, vilket oftast är civila hem för gamla, kvinnor och barn. Glömde. Självklart får de använda andra världskrigets alla avskyrdvärdheter, gentemot judarna, som ursäkt för de illdåd de själva utför mot palestinier. De för ju en kamp mot terrorismen. Och Israel är deras land. Att palestinierna bodde där när FN beslutade att ge Palestina/Israel åt israelerna i slutet av 1940-talet, skiter de flesta fullständigt fan i.

Det västerländska dåliga samvetet gjorde sig mycket gällande i den frågan. För vad hade västvärlden gjort för judarna under andra världskriget. Inte ett skit. De var inte ens välkomna som flyktingar. Inte ens till Sverige. Inte förrän kriget började vända och tyskarna inte var så starka längre. Då visade Sverige sina tigertänder, dvs de nedslipade. Nu slapp man ju kyssa röven på tyskarna. Å andra sida så fanns det många, även i Sverige, som kategoriserade judar som en lägre ras och hade nog sett att tyskarna tog hem det vidriga kriget.

Judarna blev deporterade. De blev av med sina tillhörigheter, sin egendom, sin identitet. De var ingenting. Ingenting värda. De blev kallade för jordens avskum. Råttor som livnär sig på andra. Mänsklighetens utsugare. Parasiter som man absolut inte kunde lita på.

Vad kallar israelerna de palestinier som de vill fördriva helt och hållet från Israel? Jo, kackerlackor. Jordens avskum osv. Den syn man hade på judarna, har många judar i Israel på palestinierna.

Och nu tänker många säkert hur i helvete jag kan jämföra judeutrotningen under andra världskriget med det som pågår i Israel. Det gör jag inte och, enkelt, det handlar inte om siffror. Det ska aldrig handla om siffror. Det handlar om människosynen. Hur ser vi på andra människor? Anser vi att vissa har mer rätt att existera än andra? Är min kultur eller religion mer värd än din? Är min Gud mer verklig än din? Är min verklighet mer sann än din? Har jag mer rätt till liv än du?

Israel bryter ständigt mot FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna, mot barnkonventionen. Och världen tiger. Media skriver om de självmordsbombare som med sitt eget liv som vapen väljer att döda oskyldiga civila och israeliska soldater. De benämns som terrorister och mördare. Ingen skriver om de överträdelser som ísraelerna gör sig skyldiga till. När de israeliska soldaterna attackerar palestinier kallas det för en sammandrabbning och inte för mord eller terroraktion. Nej, de vill bara skydda vanliga oskyldiga från terroristerna. Mördarna. Tremånadersbebisar, 5-åriga pojkar och flickor, ungdomar som är på väg från skolan, gamlingar som knappt kan ta sig fram. Det är väl förluster man får räkna med i strävan om att jaga bort alla palestinier. Förlåt, terrorister, heter det ju.

Och världen och media tiger.

Jag är inte antisemit, vilket man riskerar att bli kallad så fort man krititserar Israels politik gentemot palestinierna. Jag anser bara att dagens journalister verkar vara en bunt krakar, i alla fall de flesta, som inte vågar visa den verklighet som egentligen existerar borta i Mellanöstern. Ingen vågar skriva om det faktum att israelerna röstat fram fd terrorister, oj förlåt igen, jag menar frihetskämpar till att leda deras land. Inget annat land i världen, som skrivit på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, vågar ryta till och få till stånd ett riktigt försök till fred där borta.

Nåja, vi vet ju i och för sig att hela den arabiska världen består av terrorister eller åtminstone potentiella sådana och de ska man ju faktiskt inte förhandla med. Inte är det människor vi har att göra med. Det är odjur.

För...inte har dessa människor drömmar om ett hem. Ett eget fridfullt, kärleksfullt hem. Drömmar om ett liv i fred och frihet. Drömmar om att få gå till grannen och hälsa på utan att riskeras att dödas på vägen. Önskan att kunna gå till affären eller till jobbet utan att behöva dö. Inte har mödrar och fäder drömmar för sina barn. Inte älskar de sina barn så som vi älskar våra. Inte har barnen drömmar om ett liv utan fruktan, utan rädsla, att få gå till lekplatsen. Gå till skolan. Nej, inte har de drömmar om ett helt vanligt liv, utan sorg och fruktan.

Vi ser, men väljer att blunda och tro på den sanning som levereras oss, vare sig den är rätt eller inte.



 

Jaha, en uppesittarkväll/-natt blidde det. Å andra sidan så blir det uppesittarnatt ofta. Jag ska tänka på refrängen och lägga mig och läsa min underbara (läs in sarkasm i det här) bok - Brott och straff. Om jag inte somnar innan så är det lite av en garanti att jag kommer att göra det då. När jag väl börjar läsa...

Imorgon (läs:idag) ska jag träffa Sofia, min underbara fd kurskamrat. Hur ska jag palla denna termin utan mina underbara baskamrater från förra terminen? Det var en fröjd att få studera med dem (eller vad vi nu gjorde emellanåt). En timmes arbete lyckades vi dra ut till flera timmar. Men vi utförde det arbetet vi skulle plus lite till. Vi var effektiva även om vi snackade jävligt mycket.

I alla fall. Det ska bli nice och se henne.

Jaja. Alla ni goa människor får kasta er in i drömmarnas värld. Jag hoppas det bara är fina och vackra drömmar som besöker er i natt.

Kramia!