Min lilla Walther finns inte mer. Eller han var ju faktiskt inte min, utan min mammas, men jag kom att älska den hunden otroligt mycket.

Det är fantastiskt hur ett litet, lurvigt djur kan sätta så djupa spår i ens hjärta.

Jag minns varje gång jag träffade honom hur han med viftande svans kom springades och puffade och knuffade med huvudet mot en och sprang runt benen i en glädjeyra. Och dessa chokladbruna ögon som tittade på en. Ibland var de så osäkra och rädda. Vad hade du egentligen varit med om?

Bland det bästa han visste var när man klappade och smekte hans mage lite försiktigt. Då slöt han ögonen och njöt.

Och bollen. Hans bästa leksak, bollen.

Den korta stund jag fick lära känna dig, Walther, kom att betyda enormt mycket. Jag önskar bara att det funnits något mer jag kunnat göra för dig. Svek jag dig?


Den underbart håriga varianten av våran Walther.


Kortklippt och hälften så stor, men ack så söt.

Grattis, min underbara tös på 20-årsdagen!

För 20 år sedan låg jag på BB med dig bredvid mig. Du var för jädrans envis med att absolut inte vilja komma ut. Jag fick bära dig i två extra veckor och när jag fått tid den 20 augusti klockan 08.00 på BB, för att äntligen tvinga ut dig med hjälp av diverse igångsättningsmediciner, så valde du att titta ut på kvällen den 19:e klockan 21.57.

Kanske var det för att du insåg att mamma tröttnat på att vänta. Hon hade tröttnat på värkarna och hon ansåg dig  mogen nog att se världen utanför magen. Att du sedan tyckte om att bli omhuldad och omkringburen i mammas mage, är en annan sak.

Det jag kände när du lades i min famn kan inga ord i världen beskriva. Herregud! Detta mjuka, sköra, lilla knyte, som låg bredvid mig, hade jag lyckats krysta fram. Hon har levt och funnits i mig och nu ligger hon bredvid mig. Hur kan det vara möjligt? Ett mirakel var det. Ett ljuvligt, knubbigt litet mirakel.

Jag är så oerhört tacksam för att du ville att jag skulle bli din mamma. Att du valde mig.

Jag är oerhört tacksam för alla våra år tillsammans, och jag inser att du är vuxen och tids nog flyttar till ditt eget boende. Det jag önskar är att du fortsätter vara den fina och goa tjej som du är och att jag får privilegiet att vara en del av ditt liv fortsättningsvis också.

Jag tror inte jag någonsin kommer att kunna beskriva min kärlek till dig med ord, men jag hoppas att du upplever den dagligen. Även de dagar då leendet har en vilostund.

Jag älskar dig, nu och för evigt!

Puss, min kära tösa!

/Din mamma

Hå-hå-ja-jaaa. Nu är det valtider och det märks. Politikerna jagar väljare och tävlar om vem som ska framstå som folkets riddare i de samhälleliga frågorna.

Igår visade nyheterna hur Reinfeldt och co besökte olika arbetsplatser. Detta, givetvis, för att visa att de är till för arbetstagarna (f´låt arbetsgivarna...) och bryr sig och intresserar sig verkligen för hur arbetsplatser kan se ut. (Vilket osökt får mig att fundera på om de någonsin överhuvudtaget jobbat på en "vanlig, hederlig och samhällsbärande" arbetsplats?) Moderaterna, det nya arbetarpariet... Hualigen!

Det enda intressanta med deras besök och en intervjuv med kebabföretagets (ett av företagen de besökte) chef var att chefen för företaget konstaterade att ungdomar av idag är lata. Svenska ungdomar.

Han hade haft några anställda, vilka slutat och föredragit att sitta hemma vid datorn och spela. (Enligt honom)

Det går inte att generalisera. Alla svenska ungdomar är inte lata. Det finns oerhört många som vill och kan, men inte får möjlighet. Men självklart finns det alldeles för många ungdomar som är lata. Dessa föredrar att sitta och spela och leva på bidrag från kommun. Jag förvånas över hur arbetsförmedlingen inte ställer större krav. Eller är det så godtyckligt att din handläggare spelar en stor roll i detta?

Jag vet en kille som varit hemma i över 2 år, utan att behövt lyfta sitt feta arsel speciellt mycket. Han har setat hemma och fått sitt bidrag. Eventuellt att han fick gå en menlös kurs på några få veckor för att visa "framfötterna", men ingenting mer.

Lyssnar man till alltför många ungdomar, så är drömmen om ett högt betalt, glassigt jobb nummer ett. Och nu ska nämnas att de helst inte heller ska behöva studera nämnvärt mycket för att "hitta" detta jobb. (Om nu jobbet inte råkar dimpa ner i brevlådan, vilket inte ska vara omöjligt, enligt dem... Ska man jobba för att hitta ett jobb???)

Är våra ungdomar bortskämda? Ja, alltför bortskämda. Så mycket som de har fått serverat på silverfat, har inte vi fått, trots att det är våra föräldrar och mor-/farföräldrar som byggt upp landet och välfärden. Men det har varit lättare för oss att komma in i arbetsmarknaden.

Som sagt, det finns ungdomar som vill jobba. De inser värdet i att ställa sig till arbetsmarkandens förfogande. Som till och med skulle kunna tänka sig att diska för att få in en fot och börja tjäna pengar. De inser att pengar inte regnar som manna från himlen, utan dem måste man tjäna ihop själv.

Jag har tre stycken av den varan hemma hos mig. Ge dem en chans att visa vad de går för. Ge dem en chans att visa att de kan och vill!

Det sägs att 40 är dagens 20? Vi pratar ålder. Frågan är bara hur de som påstår detta menar, egentligen. Är det denna strävan efter att vara ung som får 40 åringar att vilja vara 20 igen.

När jag var 20 år var det en evighet till 40. Idag kan jag konstatera att jag var 20 igår och jag kan inte vara 20 i all evighet. Vill inte heller. Det finns en tjusning med att bli äldre, även om det i dagens samhälle är tabu. Den eviga ungdomen är eftersträvansvärd och arbetsmarkanden vill ha 20 åringar som gått ut högskolan, har en flerårig arbetslivserfarenhet bakom sig och inte har tankar på att skaffa sig barn. Hur detta går ihop, vet jag inte och vi kan ju konstatera att denna ekvation är omöjlig.

Då måste det ju vara bättre att vara äldre? Vi har mer erfarenhet och barnen är avverkade. Utbildningen kan det vara si och så med, men den fixar man vid sidan av barn och jobb.

Eller menar de som tjatar om 40/20 att det handlar om skilsmässovuxna? Kvinnor och män som vid 40-årsålder skiljer sig blir som 20-åringar. Detta får man ju ofta höra. Men det kanske bara handlar, i sin enkelhet, om att dessa människor vågar och vill leva ut? Att bli 40 är inte att säga upp sitt liv.

Är det den tidigare tristessens bojor som plockats bort och rädslan för att tiden flyger sin kos, som gör att 40 åringarna vill tillbaka till 20? Kanske har jag missat något då jag var 20, som jag kan ta igen nu när jag är 40? Eller är det så jävla farligt att vara singel vid 40? Är det så jävla farligt och skämmit att vara 40? Och är det så att vi alla fumlar efter den ungdomliga livlinan för att hålla oss vid liv?

Jag läste en bok som heter Tisdagarna med Morris, som handlar om en 70-årig man men en dödlig sjukdom. Morris får frågan om han inte längtar efter att få vara ung igen. Svaret blir att det gör han inte. Han är så ung han själv vill vara. Och fördelen med hans ålder är att han kan välja om han vill vara 20, 30, 35, 40 eller 70 år. Bara han kan välja och med sina egna villkor. Om han vill vara en 3-åring så är han det, men med den livserfarenhet och kunskap han har. Det finns egentligen ingen anledning att sträva efter att vara något som man redan har varit. Sträva efter framtiden och gör den till din. Behåll din nyfikenhet.

En mycket klok man.

Jag kan vara gammal i sinnet. Jag kan vara ung i sinnet. Men jag blir inte 20 längre. Låt mig få vara 40 år, med allt vad det innebär för mig. 

Jag vill inte höra:"Nä, inte kan du...du är ju så gammal...om du hade varit 10-20 år yngre,så..." Livet är till för oss alla. Drömmar är tillför oss alla. Framtiden är till för oss alla. Nuet är till för oss alla. Dessa saker har inte ungdomen patent på!

Mitt liv tillhör mig och jag gör vad fan jag vill med det. Vill jag bestiga Mount Everest vid 50-års ålder, så gör jag det. Vill jag tågluffa vid 45 års ålder, så gör jag det. Vill jag sälja mitt bohag för att kunna leva nomadliv ute i världen, så gör jag det. Det är ju ändå jag som ska rannsaka mig själv vid dödsbädden och ställa frågan:"Är du nöjd med ditt liv?". Inte någon annan.

Det enda negativa med livet är att tiden går så förbannat fort!

"De flesta tror att när man är gammal får man ge upp sina tidigare aktiviteter. Jag för min del tror att man blir gammal därför att man ger upp saker och ting." T.G.

Jag tittar ut genom fönstret och konstaterar att vi ännu en gång är på väg att få nya grannar. Här i huset är det ruljans, eller snarare har varit nu på senare tid. Vi börjar väl bli den familj som bott kvar här längst av alla. Dock har finns det kvar ett äldre par, som säkerligen bott här sedan huset byggdes.

Åtta år. Åtta år är vad vi spenderat av vår tid i denna lägenhet och jag upptäcker att det faktiskt är den längsta tid jag bott någonstans i hela mitt liv. Seriöst. Jag minns inte att jag, varken då jag bodde hemma eller då jag flyttade hemifrån, bott på något ställe lika lång tid. Makalöst.

Kanske dags att dra vidare? Jag trivs, men jag trivs inte. Frågan är ju bara om min sk vantrivsel räcker till att börja packa lådor och förbereda sig inför en hel dags bärande och konkande och därefter flera timmars städningsarbete... Jag är lite ambivalent. Vill, vill inte.

Å andra sidan, lyckas jag stöta på en lägenhet som blir lite av en förälskelse, så tvekar jag nog inte. Den kan även finnas i en annan stad. I Eskilstuna har jag bott och huserat alldeles för länge och känner att det kanske skulle vara lite nice att få uppleva andra städer.

Dags att dra vidare...?

Ja, det är det med all säkerhet.