Grattis, min underbara tös på 20-årsdagen!

För 20 år sedan låg jag på BB med dig bredvid mig. Du var för jädrans envis med att absolut inte vilja komma ut. Jag fick bära dig i två extra veckor och när jag fått tid den 20 augusti klockan 08.00 på BB, för att äntligen tvinga ut dig med hjälp av diverse igångsättningsmediciner, så valde du att titta ut på kvällen den 19:e klockan 21.57.

Kanske var det för att du insåg att mamma tröttnat på att vänta. Hon hade tröttnat på värkarna och hon ansåg dig  mogen nog att se världen utanför magen. Att du sedan tyckte om att bli omhuldad och omkringburen i mammas mage, är en annan sak.

Det jag kände när du lades i min famn kan inga ord i världen beskriva. Herregud! Detta mjuka, sköra, lilla knyte, som låg bredvid mig, hade jag lyckats krysta fram. Hon har levt och funnits i mig och nu ligger hon bredvid mig. Hur kan det vara möjligt? Ett mirakel var det. Ett ljuvligt, knubbigt litet mirakel.

Jag är så oerhört tacksam för att du ville att jag skulle bli din mamma. Att du valde mig.

Jag är oerhört tacksam för alla våra år tillsammans, och jag inser att du är vuxen och tids nog flyttar till ditt eget boende. Det jag önskar är att du fortsätter vara den fina och goa tjej som du är och att jag får privilegiet att vara en del av ditt liv fortsättningsvis också.

Jag tror inte jag någonsin kommer att kunna beskriva min kärlek till dig med ord, men jag hoppas att du upplever den dagligen. Även de dagar då leendet har en vilostund.

Jag älskar dig, nu och för evigt!

Puss, min kära tösa!

/Din mamma