Blogga på finska?
Jag har funderat och funderat. Tänk om jag skulle skaffa mig en blogg till? En finsk blogg. Där skulle jag skriva ner mina finska tankar på finska. ;)
Igår, på finskakursen, satt vi och diskuterade svårigheterna med att skriva på finska. I alla fall för mig. Att tala och skriva är två skilda saker och så enkelt som det är, för mig, att få ner text på svenska är det inte att skriva på finska. Då kom jag på den briljanda idén att jag skulle kunna blogga på finska, också.
Att skriva, skriva och åter skriva är ju ett ypperligt sätt att övervinna motståndet mot att skriva och tron på att jag inte behärskar det finska skriftspråket alls( eller åtminstone förbaskat lite). Jag vet ju redan nu att mina fingrar inte kommer att dansa på tangentbordet, då mina finska tankar flyter på lite trögt. Det är lite sirapaktigt i flödet av textskapandet, men som sagt...övning, övning och åter övning, så kommer nog det också så småningom. Jag har ju faktiskt varit duktig i mitt modersmål en gång i tiden och jag vägrar att tro att det har försvunnit helt.
Frågan är ju bara vad jag ska heta. Känner jag mina barn väl, så lär det ju komma ett och annat i förslag från dem. Allt kanske inte kommer att vara så användbara...om jag känner dem rätt.
För övrigt så måste jag bara lite snabbt nämna, att jag tycker det är så himla mysigt att gå på finskaträffarna. De som är där är trevliga och gemytliga. Lärarna är kanon och har en förmåga att lyfta fram det som är positivt och bra, även om de använt röda pennan flitigt vid rättningar. Nåja, nu har jag inte hunnit lämna in min insändare, vilket jag ska göra alldeles strax. Insändare, by the way, heter yleisönosastokirjoitus på finska. Nu vet ni det.
Det andra språket jag vill lära mig är italienska och så skulle jag vilja ta upp mina gamla studier i franska.
Jaja, jag ska avsluta mina studier på högskolan först.
Väl mött!
Finsk disco
Cornelis Vreeswijk
Hur kommer det sig att jag kom att tänka på den här låter efter förra inlägget?
Somliga går med trasiga skor
säg vad beror det på
gud fader som i himmelen bor
kanske vill ha det så.
Gud fader som i himmelen bor,
blundar och sover sött.
Vem bryr sig om ett par trasiga skor,
när man är gammal och trött
Vem bryr sig om hur dagarna går
de vandrar som dem vill.
Medborgare om etthundra år,
finns du ej längre till.
Då har nån annan tagit din stol
det vet du inte av
du känner varken regn eller sol
ner' i din mörka grav
Vem bryr sig om hur nätterna far
jag bryr mig inte ett spår
Bara jag får ha mitt ansikte kvar
Dolt i min älsklings hår.
Jag är en tvivelaktig figur.
Duger ej mycket till.
Bakom ett hörn står döden på lur.
Han tar mig när han vill.
Somliga går med trasiga skor,
tills de har slutat gå.
Djävulen som i helvetet bor
får sig ett gott skratt då.
Om jag vann 140 miljoner
Jag har funderat på vad jag skulle göra om jag vann 140 miljoner kronor. (Jo, jag vet...man måste ju spela för att ha chansen att vinna.) Men tänk dig 140 miljoner. Vilken enorm summa att ha på banken. Vad skulle jag göra? Skulle jag ändra på mitt levnadssätt? Nej, förmodligen inte. Däremot har jag ju möjlighet att unna mig sånt som jag idag inte har. Vad det nu egentligen är. Vad är det jag behöver idag, som jag faktiskt inte har? Egentligen ingenting.
Det jag däremot vet är att jag skulle bli skuldfri, vilket i och för sig skulle vara skönt. Mina studieskulder skulle försvinna i ett nafs och det skulle ju vara befriande. Jag skulle aldrig någonsin mer behöva tänka på om pengarna räcker till det de ska räcka. Jag kan lugnt skicka iväg alla räkningar varje månad med ett litet leende på läpparna, men skulle jag köpa mer prylar? Förmodligen inte. För mig är faktiskt inte saker det viktigaste. För mig betyder inte den senaste modellen av mobiler ett jädraste dugg. Eller tv, eller stereo, eller...ja, you name it.
Jag skulle ge min familj pengar. Jag skulle faktiskt köpa en lägenhet i Stockholm och så skulle jag unna mig resor vart i världen jag ville. Upplevelseresor. Inte ligga på stranden hela dagarna och supa på kvällen -resor, utan resor som ger mig någonting själsligt. Givetvis i varmare länder. Det är ju ett krav.
Men för övrigt. Skulle jag ändra på mitt liv? Sluta jobba och sitta hemma? Nej, absolut inte. För mig fyller jobbet en viktig funktion. Det är utvecklande och så har jag ett socialt behov, vilket jag får via jobbet. Jag skulle aldrig klara av att vara hemma hela dagarna och...och..göra vad? Blogga? Jag kanske skulle satsa på att bli professionell bloggare? Heh! Näää, det skulle jag tröttna på ganska så fort.
Nä, jag kan konstatera att jag förmodligen inte skulle ändra på så mycket, men livet skulle bli betydligt enklare med 140 miljoner på banken. Eller kanske inte. För när det kommer till kritan så är pengar inte allt, det är mycket, men inte allt. Vad gör jag med en mobil jag betalat tusenlappar för,som kan kissa på kommando, om jag inte är tillfreds med mig själv? Eller om jag inte får vara frisk?
Om jag skulle tacka nej till dessa pengar? Absolut inte. Dum är jag ju trots allt inte. Och det skulle ju vara jävligt skönt att få ösa pengar på dem jag älskar och uppskattar mest. Min familj.
Kanske blivande miljonär...om jag spelade. ;)
Bara så där
Hyi, va fult de ser ut.
När ja jobbar som lärare e ja hård me de tal språkliga. ja vill att de elever ja har ska lära sig skillnaden mellan tal språk och skrift språk. dom ska veta att de e viktigt me ett korrekt skrift språk. tänk om dom blir tvugna att skriva till en myndighet o inte tänker på hur dom skriver o skriver då tal språklit. tror ni att dom blir seriöst mot tagna? ja tror inte de. eller snarare ja vet att dom inte blir de.
nä, ja må vara hård, men dom lär sig mycke av dom kraven ja ställer.
o, nä, ja e inte omänsklig. fel får man göra, men man måste bli medveten om hur man skriver. sära på hur man skriver när man messar eller meilar till en kompis och hur man meilar, skriver brev till nån du inte känner eller till o me nån släkting eller mindre nära kompis osv.
så rolit de va.
inte alls.
Say hello to my little friend...
Det kallas att variera sig
Idag har jag
jobbat med finskan. Är före med uppgifterna, vilket känns bra.
Jag har varit till min partnerskola och fått Vfu-häftet ifyllt. Fick bra vitsord, vilket jag tackar ödmjukt för.
Jag har lämnat och hämtat böcker.
Jag har hämtat en hemtenta, vilken jag lika gärna hade kunnat skippa. Den hemtentan ger jag inte mycket för och rättningen gjordes av en lärare som knappt kan svenska. Känns ju trovärdigt och tryggt. Nåja, den är godkänd. Får duga.
Jag ska skicka ett brev till Försäkringskassan. Måste bara köpa ett frimärke.
Jag har lämnat in Vfu-häftet. Duktig jag är.
Nu sitter jag och skriver en massa skit, bara för att jag kan göra det.
Jag sitter och lyssnar på Josefin och Isabella som sjunger något helt meningslöst crap. Texter som: "...jag har smittat min kniv med hiv..." "Zlatan och Ulf Lundell skulle på ett Ku Klux -möte..." Tydligen har de hittat dessa inspirerande låtar med dessa djupa texter i Juhos dator. Tjejerna har ockuperat Patricks lägenhet.
Nu vet ni. Helt ointressant.
Men jag ville bara informera er om hur livet ser ut idag. Nu ska jag hem och fortsätta med pluggandet och eventuellt ta och städa igenom badrummet. Måste rensa i avloppet. Kanske skulle det behövas lite stambyten i de gamla hus vi bor i. Jaja, jag hinner väl flytta därifrån innan.
Så, nu får det räcka med viktig samhällelig information för denna gång.
Lite klämkäckt säger jag:
"Tack och hej, leverpastej!"
Högskoleprovet
Hur mycket visar högskoleprovet vad jag kan? Vilka kunskaper är det som kommer fram? Tar man hänsyn till dagsmåendet? Har jag samma förutsättningar som min bänkgranne? Skulle jag kunna prestera bättre om jag satt ensam i ett rum, utan alla de andra som suckar, pustar och stönar över provet? Skulle jag prestera bättre om jag fick muntligen svara på frågorna? Fick mer tid. Tror du att jag läser lika snabbt/sakta som du?
För vem och efter vilken mall är proven gjorda?
Jag bara undrar...
Trötter
Jag ser nästan dubbelt och längtar efter att få krypa ner under mitt varma täcke.
Godnatt!
Kramia!
Såpaträsket
Den andra såpan var Bonde söker fru. Ja, inga kommentarer. Och tredje såpan jag såg idag var Mammas pojkar. Ja, vad säger man?
Med andra ord inser jag att jag inte missar något i tv-väg under veckorna. Det är nämligen sällan jag tittar på tv, om det inte är några av mina favoritprogram som kommer. De är ju inte många heller och, ärligt talat, så är det inte alltid jag tittar på dem heller.
Jag förstår samtidigt att man fastnar vid dessa såpor. De är ju underhållande på ett bisarrt sätt. Inte är det för att man beundrar människorna som är med, tvärtom, så frågar jag mig ofta hur det kommer sig att man överhuvudtaget ställer upp. Är det dessa 15 minuter i rampljuset som lockar människor till vad som helst? Blir man någon endast om man blir känd?
Jag syns och hörs, alltså finns jag. Är det det vi har behov av?
Jag kanske ska skriva en uppsats om människans enorma och sjukliga behov av bekräftelse i dagens samhälle? (Det fascinerar mig.) Det kan visa sig via dessa oändligt antal såpor som produceras på löpande band, eller i en människas vardag genom den fantasivärld denne bygger upp och lever genom. Nätet är ju ett sätt att söka bekräftelse. Bloggning.
Hur mycket kan inte ljugas genom datorn? Det är ju ett ypperligt verktyg att använda sig av om man vill vara någon annan än sig själv. Vem kan kontrollera det man skriver? Du som läsare måste ju "tro" på vederbörandes ord. Och så godtrogna som vi i Sverige är så gör vi ju oftast det, eller?
Hur många bloggare finns det inte där ute som bara längtar efter att ha alla dessa tusen och åter tusentals läsare, så att skrivandet (oavsett vilket skit det än må vara) kan generera i pengar?
Varför jag bloggar? För att jag älskar att skriva, kort och gott. När jag läser andras bloggar och eventuellt ska kommentera så lämnar jag sällan, eller aldrig, min bloggadress. Varför? Enkelt, jag är inte kåt på att få tusen och åter tusentals läsare. De som läser min blogg gör det, och de som hittar till min blogg gör det. Så som jag hittar till andras bloggar.
De bloggar som är mest intressanta är de som är välskrivna. De som har någonting innanför pannbenet, vilket också märks av den text de lyckas knåpa ihop.
Jaja, så är det med oss människor.
Väl mött!
Sedan förra inlägget
Igår gjorde Isabella högskoleprovet. Spännande att få veta resultatet så småningom.
Jag hörde på radion att killar är smartare än tjejer, om man går efter högskoleprovsresultaten. Där får killarna bättre resultat än tjejer. Hur kommer det sig att det hittills varit fler tjejer som pluggat på universitet och högskola och inte killar?
Jag tror det finns flera faktorer som spelar in på den biten, men jag tänker inte snöa in mig på någon diskussion om det. Jag kan bara lite försiktigt säga, att inte handlar det om huruvida killarna är smartare än tjejerna i alla fall. Så jävla lätt hittas inte svaret. Sen att Aftonbladet är snabba på att basunera ut något så idiotiskt som kan uppfattas som en idiotförklaring av Sveriges halva befolkning är ju en annan femma.
Jaja, shit the same.
No, jaa, nyt on aika kirjoittaa jotain tehtäviä huomiseksi. Huomenna on taas jälleen suomenkurssi korkeakoululla.
Yes, and that´s all, folks, for this time. I´ll be back...
En oerhört vacker bild
myspace.com
Och nu vill jag
Kramia!
Edith Piaf
Det man söker
Jag är kär
Mitt hjärta smälter bara av dessas åsyn. Jag är kär. Och jag vill ha.
Mamma har funderingar på att köpa en hund. Hmm...kanske övertala henne?
Men seriöst (ja, jag tjatar!) visst är de så förbaskat söta! Mjuka hårbollar.
Vi har haft hund tidigare. Då jag fortfarande bodde hemma. Första hunden, en labrador, hette Rudi. Och den andra, som egentligen köptes åt syrran, hette Nero. Båda snälla och goa, men så är ju labradorrasen en bra ras. De står ut med mycket, men samtidigt så vet man att de står upp även för en annan om hot finns med i bilden. Den erfarenheten fick jag en gång när jag och min kompis varit ute och sprungit på spåret och satt och tog igen oss efteråt. Vi hade Rudi med oss.
I området, där vi bodde, fanns det två killar (bröder) som var jävligt läskiga och kända för att ha gjort både det ena och det andra (bla våldtäkt). En av dessa kom gåendes mot oss och ville väl klappa hunden. Jag sa lite stöddigt att han skulle akta sig för vår hund då han var lite argsint, men killen trodde inte på mig, utan forsatte lite smygande komma emot oss. Förmodligen kände Rudi vår rädsla för han började morra och visa tänderna och resa ragg. Hade jag släppt honom hade han attackerat killen.
Döm om MIN förvåning. Att jag hotat med att Rudi var argsint var bara ett försök att hindra äcklet att komma till oss. Inte kunde jag i min vildaste fantasi tro att världens snällaste och mesigaste hund skulle gå i försvar och verkligen ställa sig i kommando, redo att försvara oss mot honom.
Ja, ni förstår att killen försvann som en avlöning. Kakkade förmodligen på sig. Jag skrek efter honom:"Nästa gång släpper jag honom på dig om du kommer i närheten av oss igen...!"
Jojo, då var man kaxig. Men framför allt var jag jävligt stolt över vår hund!
Vilken etnisk grupp tillhör jag?
Idag fick vi i uppgift att till nästa gång fundera på vilken etnisk grupp vi anser oss tillhöra.
Är jag finsk? Svensk? Sverigefinne?
Jag tror att jag, när jag var yngre, hade svårare med det att definiera mig. Här i Sverige har varit/ är jag en finne, men när jag besökt Finland har släkt och vänner sett mig som "svenskan som är på besök". Inte har de sett mig som finlandsfinsk, givetvis av förklarliga skäl, då jag faktiskt inte bott där, men jag är ju trots allt född i Finland och har starka släktband kvar i detta land. (De menade givetvis inget illa.)
Det var svårt för mig att ta till mig deras sätt att se på mig. Kanske mer svensk är finsk, även om jag, själv, kände mig precis lika finsk som mina släktingar.
Under tonåren hade jag nog en identitetskris. Vilken grupp tillhör jag egentligen? Både och, eller varken den ena eller den andra gruppen? Omgivningen var väldigt snabb på att kategorisera mig. Här i Sverige var jag givetvis finne. No doubt about it. Inte frågade de mig vad jag tyckte, utan det var lika solklart som att natt och dag växlar med varandra. När jag åkte till Finland var jag svensk.
Vad tyckte jag?
Jag älskade och älskar Finland, men inte basunerade jag ut att jag var finska. Det hade delvis att göra med det faktum att jag fått, tidigare, känna på det inneboende, förakt är kanske ett starkt ord, men överlägsenhet från många svenskar jag mött. Tonfallet i det de sa avslöjade vad de också tyckte. Bara den som varit med om detta kan förstå. Ibland är det inte orden, utan attityden och tonfallet, som säger mer än ord. Attityd och tonfall är svåra att bemöta, om de inte är väldigt tydliga.
Jag måste understryka det faktum att inställningen till finnar har ändrats, i alla fall lite grann. Att sedan gamla fördomar ibland sitter som berg hos vissa mindre bildade människor är en annan sak, men generellt sett så har finnarna fått bättre status och respekt hos den svenska befolkningen. Och visst är det ett erkännande att det finska språket fått minoritetsstatus i Sverige.
Vad tycker jag idag?
Jag är Tanja. En kvinna som bott i Sverige i så gott som hela mitt liv. Rötterna har jag kvar i Finland, men stammen har växt och växer i Sverige.
Frågar någon mig var jag kommer ifrån så är det det vackra landet i öst. Jag är sverigefinne. Jag bestämmer min etnicitet. Inte de människor jag möter. Vill jag vara finsk i vissa situationer och tillfällen så är jag det. Vill jag vara svensk vid andra tillfällen, så är jag det. Bara för att jag har möjlighet att välja. Jag besitter en rikedom, vilket är att min uppväxt har bestått av två kulturer. Jag talar två språk.
Jag är sverigefinne och väljer efter eget behag, om jag måste, och jag glömmer aldrig någonsin mitt ursprung. Hur skulle jag kunna? Det är en del av mitt jag.
Förresten... varför skulle jag behöva välja? Jag vill ha båda.
Finsk mat
Igår blev jag så glad, då jag hörde av eleverna att vi skulle bli bjudna på finsk mat. Då vattnades det rejält i munnen på mig och min fantasi skenade iväg. Jag såg alla soppor, grytor osv som anses vara "typiskt" finskt och sprang till matlistan för att stilla min nyfikenhet.
Döm om min finska förvåning när jag läser att den finska mat som erbjöds var; finsk korv och potatismos.
Summan av kardemumman var att inte ens korven var finsk. Det vara vanlig varmkorv. (Undrar om de hade fraktat pulvermoset från Finland...?)
Vilken gourmélunch. Smaklökarna dansade...inte alls. Och mitt finska hjärta blödde.
Finsk korv och potatismos. Så jävla kulturellt.
Och vilken fantasi surtanterna har. Fast, jag får väl vara glad att det inte var barkbröd de hade bakat.
Så typiskt finskt? Jag förstår att svenskarna avundas den finska matkulturen...Adam, snart tonåring
Han är så himla god, känslig och ödmjuk. Vi pratade om tjejer och kärlek. Det som glädjer mig att han har så sund inställning. Och så är han respektfull. Inga machofasoner där inte.
Vad jag förstod så är han omtyckt bland tjejerna, vilket givetvis har att göra med hans sätt (och givetvis har han utseendet som en bonus ;) ). Han är genuint ärlig och snäll.
Å andra sidan så har han en bra mamma och pappa, vilka aldrig skulle acceptera ett stöddigt beteende. Skulle han visa såna tendenser, skulle de arbetas bort på en gång. Det är betryggande, då man alltför oftast accepterar fler klavertramp och ett mer respektlöst beteende av killar än tjejer med motiveringen att: "Jaja, såna är pojkar...". Så fel, så fel.
Nåväl, jag har en underbar brorson. Han och Isabella ska på bio nästa helg. Trevligt och mysigt.
Väl mött!
Att ha ovanför diskbänken på jobbet?
Det är alltid lika intressant att följa dessa diskningsdiskussioner. Alla dricker eller äter någonting på jobbet, med det är aldrig någon som glömt diska sina grejer. Och trots detta kan det finnas en underbar hög med diverse koppar, bestick, glas, plastbunkar osv i diskhon.
Men alla har diskat upp sin del av disken...
Jag gör det enkelt för mig. Min kaffekopp har jag ståendes på mitt bord och om jag eventuellt äter i lärarrummet och inte hinner diska lägger jag, även det, på mitt skrivbord. Där ser jag, och blir påmind om, att jag måste diska tallriken, plastbunken osv. Kaffekoppen behöver inte diskas efter varje slurk kaffe. Och så är den svart, så skiten syns inte.
Hur andra gör skiter jag faktiskt i. Ibland kan jag ställa mig och diska upp det som finns i diskhon, men jag ska villigt erkänna att det är sällan. Vuxna kan lära sig att ta bort efter sig. Det är de ju faktiskt jävligt snabba på att påpeka för ungdomar...
A brand new day!
Och det är en ny dag med nya möjligheter! ;)
Paus
Det blidde lite spel.
En kort resumé av dagen
Vad har jag gjort? Jobbat, sprungit som en huvudlös höna och försökt fixa och dona med eleverna. Jag har setat på en jätteintressant föreläsning, hållen av Janina Orlov, om finsk barn- och ungdomslitteratur, för att sedan ha finska igen. Dock var det inte grammatik denna gång, utan tala- och skrivkurs på finska. Lätt? Ja, när jag kommer in i det finska språket.
Jag hade bestämt mig, efter den finska deckarkursen jag läste för 2 år sedan, att jag skulle läsa fler böcker på finska. Hur har det gått? Dåligt. När ska jag har tid? Det här är en av anledningarna varför jag tycker att det kommer att blir skönt att slippa studera. Jag kommer att få mer tid till min underbara bokvärld. Jag älskar ju att läsa böcker av alla dess slag. Det är både harmoniserande, lugnande och utvecklande. Och så kan man ju få lite kunskaper på köpet. Jag tycker ju om att skriva, så det plussar på att jag tycker om att läsa.
Nu är det inte lika mycket gapande här hemma (tänkte på gårdagens fotbollsmatch och tjejerna). Tjejerna är hemma hos Dick, Helena och Ester. Och vad jag förstår så är även Tyra hemma hos dem. Hela härligt söta tjejgänget är där.
Nä, nu ska jag ta tillfället i akt och plugga lite.
Väl mött!
Kort om dagen
På kvällen hade jag lite finsk grammatik. Lätt med grammatiken? Jodå, när jag väl börjar få kläm på den.
Nu ska jag skriva ihop lite basicfrågor till eleverna om Första världskriget. Jag ska också knåpa ihop lite reflektionsfrågor till de unga, goa individerna. Fick jag styra och ställa skulle det finnas diskussionslektioner inplanerade i undervisningen. Jag är övertygad om att det är det bästa sättet att förankra de kunskaper man inhämtar från böcker, filmer osv. Sätta ord på det du vet och lyssna till vad andra vet.
Just nu sitter jag bara och lyssnar till mina tjejer som blivit fotbollsfantaster. De skriker och gormar i vardagsrummet. Rop som:
"Yeah, you bitches!!" när Sverige gjorde mål.
"Ja!Ja!Ja! Jaaaa!! 3-0!!!! Hahahahaha!" när då Sverige gjorde ännu ett mål. Skrattet lät lite hånfullt...
"Kom igen då!!!!" med skrämmande basig röst.
Eller är det de snygga fotbollsspelarna de fluktar in?
Nåväl. Nu ska jag skriva ihop lite uppgifter.
Väl mött!
En man med många funderingar
undrar Klarry
"Om jag cyklade med en tandemcykel...från vilket håll skulle det blåsa då?"
fortsätter Klarry att undra
Nä nu är det
Sov gott och dröm sött!
Tillägnas Evelina, en nybliven Beatlesfan.
Lyssna och njut, du sköna böna!
Sist men dock absolut inte minst: John Lennon
Särskrivningar
Vet ni hur vanligt det egentligen är med särskrivningar? Ruskigt vanligt. Vad beror det på? Engelskan? Men äldre har ju inte engelskan på samma sätt som dagens unga har. Hur kommer det sig att den äldre generationen också är ruskigt dålig på att skriva ihop ord som faktiskt hör ihop. Utan bindestreck!
Bindestreck använder man möjligtvis i första klass. Varför vet jag inte, då jag anser att barn lär sig se och höra när två ord blir ett och när de ska vara isär.
Vilken uppmaning tror ni att Landstinget har i sina lokaler? Är det:
Rök fritt
eller
Rökfritt?
Och så har vi lite tvättråd...
Jodå. Jag fattar. Jag ska sträcka plagget när det är vått och jag måste ha stånd när jag gör det. Med andra ord kan jag omöjligt sträcka detta plagg då jag faktiskt inte är av det manliga könet. Så dessa plagg kan endast sträckas av en karl...så länge han har stånd...
Den brandsläckaren vet jag inte riktigt om det går att lita på...
Ja, och sedan är det ju dessa brandsläckare som man kan bli lite misstänksam mot. Ni ser ju att skylten redan varnar för att brandsläckaren är skum, speciellt om man använder den mot brand i trä, papper, vätskor... Kolla om ni hittar en bättre och säkrare...
Red Baron
Nästa film jag vill se, oavsett om det är en typisk hollywoodproduktion eller inte. Red Baron (öknamn), en tysk pilot som gjorde sig ökänd för sina flygningar under Första världskriget.
Fly Boys
Fly Boys är ännu en film som jag rekommenderar. Den skildrar flygarna under första världskriget.
Den är ca 2h lång, men värd varenda minut.
I den här filmsekvensen ser vi rookiesarna som är ute på flygtur för första gången och de möter de tyska planen. Filmen handlar om några amerikanska ungdomar som frivilligt sökt sig till det franska flygvapnet.
Första väldskriget skildras
Jag har, då jag jobbat, uppmanat och även tvingat mina elever läsa eller se filmen av en enkel anledning. Den förskönar inte kriget på något sätt. Blir man sprängd i bitar, står det tydligt, mycket väl och detaljerat beskrivet att man har blivit sprängd i bitar.
Krig är ingenting att glorifiera och det gör inte E. M. Remarque. När boken kom ut, såg man den absolut inte med blida ögon. Detta skamliga, förlorarkrig är ingenting att vara stolt över. Miljontals soldater dog, inte bara av själva sammandrabbningarna, utan även av de sjukdomar som gärna spred sig i bl a skyttegravarna. Det var inte bara soldater som fick sätta livet till i detta miserabla krig, även civila drabbades givetvis.
Lyckliga och förväntansfulla marscherade unga män ut i kriget. Det skulle vara över i ett nafs. Fyra veckor sa höghästarna att kriget skulle ta - maximalt. Vad de inte hade räknat med var båda sidors överlevnadsinstinkt och jävlar anamma.
Fyra hela år tog det för detta krig att lyckas hålla sig vid liv. Soldaterna tappade hoppet och tron om ett civiliserat liv. Ett liv utan fruktan. Den oskuldsfullhet de bar med sig då de glada i hågen till en början stövlade in i kriget, förlorades ganska så omedelbart.
En hel generation gick förlorad. För vad?
Nä, boken och filmen rekommenderas starkt.
Natten är här
Men den skiner och lyser starkt även då.
Väl mött!
Könsrollers vara eller inte vara
Vi har våra könsroller djupt rotade i oss, att vi inte alltid tänker på hur stereotypt vi egentligen tänker.
Kärleken är blind
Kärleken ser inte till kön. Kärleken ser till människor.
Hur skulle det kännas att inte våga visa sin kärlek, för sin partner, öppet? Eller att inte få?
För de heterosexuella finns det inga hinder eller tabun, men är man homosexuell spelar man på en helt annan spelplan med andra regler gällande och man anses vara fel. Fortfarande än idag. Fortfarande hos både unga som gamla.
Kyrkan gjorde, för länge sedan, homosexualitet till något fult och oacceptabelt. Än idag refererar icke kristna till Bibeln då de vill ha en ursäkt till varför inte homosexuella ska ha samma rättigheter och möjligheter i samhället som de heterosexuella har.
Vad är det egentligen som är så förbaskat provocerande med att två kvinnor eller män som öppet visar att de tillhör varandra?
Jag förstår inte riktigt. Och faktum är att det oftast är män som inte kan acceptera homosexuella män. Av någon bisarr, konstig anledning tror de att alla homosexuella män bara är ute efter sex och då är alla män deras potentiella offer.
Med andra ord menar dessa karlar att de går omkring och är kåta på varenda fruntimmer de träffar på. För är det inte det de säger? Att killar/män är ständigt kåta och sätter på allt som kommer i deras väg?
Jaja, när nu ska jag inte gå mer in på det. Börjar svida i ögonen och jag ska upp om några timmar. Återkommer till ämnet.
Väl mött!
På tal om
Jag har anmält mig till vikariepoolen och för att få vara med på listan måste man genomgå en intervju. Well, helt i sin ordning, tycker jag. Vad jag däremot reagerar mot är de frågor som ställdes.
En av frågorna var om jag kommer ihåg en, eller kanske flera, specifik(-) händelse(-r), lektion eller annan situation som jag känt att:"Wow, det här lyckades jag verkligen med!"
Vad svarar man på det? Läraryrket är ett långsiktigt arbete. Det är ju med människor man arbetar.
Det finns flera och läraryrket går mycket ut på att arbeta med att få individerna trygga i den arbetsmiljö de kommer att vistas i ett antal år framöver. När de är trygga i den grupp de tillhör, finns det inga hinder för några som helst ämnesområden och eleverna vågar och vill ifrågasätta, vågar säga sin mening, vill lyssna till varandra och framför allt respekterar de varandra oavsett åsikter osv. När jag som lärare lyckats jobba ihop klassen såpass, så är det en jävla kick. Och det är väl dessa situationer man kommer bäst ihåg.
Det måste finnas en öppen kommunikation mellan lärare-elever, elever-elever.
Att lyssna och vara lyhörd är också något som är oerhört viktigt. Och saken är ju den att det är egentligen inte förrän efteråt som man vet om man lyckats varit någon bra lyssnare eller ett bra stöd.
Jag försöker och misslyckas säkert ibland, men jag gör mitt yttersta för att eleverna ska våga komma till mig. Jag blandar ödmjukhet med raka puckar och ärlighet. Jag har en trygg famn att luta sig mot, men jag är inte blåögd och tror på alla oskyldiga förklaringar. Däremot så tar jag emot alla, oavsett om de är "skyldiga" eller inte.
Och vad som också är viktigt. Kritisera aldrig barn/ungdomar för deras personlighet, utan enbart för det de gjort, deras handlingar. Det är trots allt ett klassiskt uttryck bland barn och ungdomar:"Du tycker inte om mig", då man ger dem kritik för något dumt de sagt eller gjort. Då är det oerhört viktigt att poängtera att det är inte personen som man tycker illa om, det är handlingen.
Jaja, nog om det.
Det var flera andra frågor jag reagerade på. Frågor jag inte tycker ska ställas bara så där rakt av, utan att respondenten får och har möjlighet till reflektion.
Nåväl.
Nästa gång får man väl svara på frågan:"Vad finns det bortom universum?" på 2 minuter.
Ha det gott!
Dagens garv
Jag och min arbetskamrat satt och garvade läppen av oss efter jobbet till det här. Är det klockrent, eller klockrent? Underbart!
Clintan - the man
Clintan spelar en bitter, fördomsfull, gammal man (Walt Kowalski), som absolut inte ger mycket för sin egen familj, vilken i sin tur gärna vill ha bort honom från det hus han bor i. Clintans karaktär känner att familjen inte helst vill ha så mycket med honom att göra och familjen känner att de bara är i vägen och allt de gör för honom bemöts med otacksamhet.
Clintans karaktär har aldrig, som en "riktig man" sig bör, visat känslor gentemot sina barn. Han vill bara bli lämnad i fred. Och hans dyrbaraste ägodel är just en Gran Torino, en bil.
Det är kring denna bil som händelserna utspelar sig och ur den fördomsfulla, eller rent ut sagt rasistiska, gamle mannen växer det fram en varm och kärleksfull man, tack vare de grannar han har lyckan att ha...trots allt.
Jag skulle vilja påstå att den här filmen är en av hans absoluta bästa. Clintans enorma charm som hårding består, men den hårdheten är inte omänsklig. Bara missuppfattad.
Se och njut!
Fuskare
Mamma och jag hade en diskussion idag om de människor som utnyttjar det svenska systemet, trots att de tammefan inte gjort sig ens förtjänta av att få göra det.
Jag vet ett par förtidspensionärer som faktiskt inte jobbat ett dugg, eller gjort så lite som möjligt i arbetsväg, trots detta har de lyckats med bedriften att bli förtidspensionärer p g a någon form av åkomma de påstår/påstått sig ha. De orkar och vill härja runt med diverse grejande i sin vardag. Inte syns det då att de skulle ha besvär av någonting. Ja, förutom då de själva är snabba på att faktiskt påtala sina sk onda besvär.
Hur kommer det sig att dessa aldrig, eller åtminstone jävligt sällan åker fast för bedrägeri, för det är vad det är enligt mig, bedrägeri. Hur kommer det sig? Staten väljer att ta till hårdhandskarna gentemot fuskarna, men de lyckas ju alltid lura systemet på ett eller annat sätt och på så sätt komma undan.
Så fortfarande är frågan. Hur kommer man åt fuskarna? Det är ju trots allt i slutändan de som verkligen har en anledning till att de blivit förtidspensionärer som drabbas av dessa hårhandskar. De måste strida och bevisa, medan fuskarna sitter och gnider händerna av förtjusning av att än en gång kommit undan nätet på ett eller annat sätt.
Om jag är bitter? Nej, men jävligt irriterad på fuskare av denna grad. Speciellt då jag vet att de inte gjort sig förtjänta av någon form av ersättning pga "skador". De har lyckats prata till sig dessa förmåner och lever gott på det och jobbar lite extra vid sidan om.
Andra sliter sitt anletes svett för att få ekonomin att gå ihop och har inte samma möjligheter som dessa parasiter.
Och jag vill bara poäntera att det är de falska förtidspensionärerna jag talar om, inte de som verkligen har jobbat och slitit så att kroppen tagit stryk till slut. De som verkligen skadat sig och inte kan arbeta. De som verkligen har en anledning att få ersättningen.
Jag anser att man har rätt till de svenska sociala förmånerna om man gjort rätt för sig. Inte då man faktiskt inte ens gjort några hedervärda försök till att göra rätt för sig.
Så e de!
Amazing cats
Det här kunde ha varit Igor en fredagkväll, efter en hård arbetsvecka med många musjakter, hjulningar på bara fyra klor, lek med barbiedockorna, dammsugit, diskat..you name it. Vilken fantastisk katt, skulle man kunna säga. Och här sitter han och tar sig en välbehövlig biiiiira.
Wuawuawuiwaaa!, säger Frasse och tittar alldeles fascinerat på Igors fredagsmys... (Frasse är ju lite finare i kanten och skulle inte för allt i världen sitta och dricka bira hur som helst. Han dricker vin...)
Hade kunnat vara så, men icke sa nicke. Dock ska man väl inte förkasta fantasin av djurens förmågor och icke förmågor...
Köp Colgate...eller välj själv...
Jösses vad jag längtat
Som jag har längtat...
Kvinnokroppar
Artikelskrivaren, Lizzie, poserar naken och hennes lilla mage syns väl och avskräckte tydligen inte alla de läsare som ivrigt köpte numret. Så jävla underbart! Lizzie är en vacker kvinna med en vacker kvinnokropp. Punkt slut!
www.expressen.se/.../vi-gillar-vara-mjuka-magar
Jag önskar att det var mycket mer av sådant i våra underbara blaskor, som mer än gärna visar retuscherade modeller i kreationer, som förmodligen ingen med "normal" kroppsform skulle få på sig.
Personligen anser jag att kvinnokroppen är otroligt vacker, oavsett om man anser sig vara stor, liten eller någonstans mitt i mellan. Det som är så förbaskat tragiskt är att vi är indoktrinerade till att tycka att den typiska modellkroppen är den enda kroppen att sträva efter. Så fel det kan vara.
Och frågar man männen vad de vill ha, så är det faktiskt sällan de refererar till en modell...
Väl mött!
Sympatisökande människor
De verkligt starka människorna har inte behov av att ständigt påminna omgivningen om alla de besvär de påstår sig lida av eller faktiskt lider av.
Nåja, alla är vi ju trots allt olika. Vissa behöver den där bekräftelsen av allt och alla, ständigt och hela tiden. Andra är trygga med sig själva, har en bra självkänsla och vet att det duger och behov av att söka mening i tillvaron hos andra människor är inte det viktigaste. Det viktigaste är i slutändan att vara nöjd med sig själv. Det låter klyschéartat, men är så sant som det är sagt.
Självklart har vi alla behov av att få bekräftelse för den vi är och det vi gör, men inte hela tiden och ständigt. Inte om man i grund och botten är nöjd med sig själv och sin tillvaro. Att längta och sukta efter andras "hurrarop" tyder på en inre osäkerhet och oro, enligt mig. Komplex? Jag vill vara mer, bättre, roligare, tuffare mm, än vad du är? Om du har gjort någonting som jag kan avundas, måste jag vara sjufaldigt bättre/värre för att kunna mäta mig med dig eller andra?
Det är tragsikt och synd att människor måste skapa sig en tillvaro där den enda rättmätiga existensen för dem är att framhäva sina krämpor, som inte ens alltid finns. Eller kanske t o m sällan.
Lite funderingar från Läkargatan (hehe!).
Ödmjukheten lyser med sin frånvaro
Sagt av Anna Anka:
— Jag fick mycket stryk som barn och har inte lidit av det. En dask i rompan är nog bara bra för ett barn. Men jag tycker inte att man ska slå folk i ansiktet. Det är förnedrande och dessutom kan man få skador.
Kommentarer egentligen överflödiga, men en liten sak bara. Hon fick mycket stryk som barn och enligt henne har det inte gett henne några men...hmm, hon kanske skulle behöva gå till en terapeut? För nog fasen har det satt sina spår i henne. Hon verkar vara en kall, cynisk och kärlekslös människa. Jag säger bara stackars hennes barn.
Jo, jag förstår att hon säger saker för att provocera och för att få den publicitet hon i dagsläget får, men jag tycker att hon kan använda sin sk kändisstatus till något vettigare. Hur fan kan det vara ok att gå ut och säga att barnaga är helt i sin ordning?
Jo, och angående hennes kommentar om dödsstraff, att det skulle vara helt ok. USA har dödsstraff. Många oskyldiga och skyldiga har fått en dödlig injektion, fått sätta sig på elektriska stolen osv, men har brottsligheten minskat? Nope. Inte ens hjälper regeln med max tre brott innan du får sitta inne på livstid till att avskräcka människor från att begå brott.
Kanske dags att ställa sig frågan vilka det är som begår brott och varför och utgå från det till att förändra det amerikanska samhället och systemet. Det finns ingen som helst social trygghet om du inte har en massa pengar.
Världens största demokrati är inte mycket till demokrati när man väl börjar skrapa på den fina fasaden...
Och jag tror att lilla Anka är en rädd liten flicka i en storstad, som måste hitta sin plats på något sätt och hon har funnit en, dock är det beklagligt att hon hittar sin plats och gör sig till någon genom hjärtlöshet.
Det är Strindberg och jag som säger:"Det är synd om människan"
Väl mött!
Kommer ni ihåg...
Och så många fler nostalgiska barn- och ungdomsprogram det finns från 1970- och 80-talet. Ack, ja...
Den här listan satt jag och Patrick och knåpade ihop i lördags. Sent.
Väl mött!
Hjulsta/Tensta/Rinkeby
Nä, skämt åsido. Jag älskar faktiskt att åka till pappas nejder. Jag har aldrig tyckt att Hjulsta/Tensta på något sätt skulle vara sämre än andra förorter. Däremot gillar media att frottera sig i allt det negativa och tråkiga som eventuellt händer här. Och nu ska det understrykas att jag har väldigt svårt att tro, att det skulle hända mer i dessa förorter än t ex på söder. Men, som sagt, så har de redan ett dåligt och skamfilat rykte, vilket gör det tacksamt att skriva ner dem ännu mer och verkligen genom skriverierna konstatera att:
"Ja, vad är det vi säger. Det händer bara tråkigheter i dessa förorter...om det beror på att det är för mångkulturellt eller inte, eller vad det beror på...bla, bla, bla...! Vi måste städa upp!!"
Visst bor det väl rötägg där likväl som det bor rötägg någon annanstans. Varför skulle det inte göra det? Och hur många gånger frågar/intervjuar man dem som faktiskt bor i dessa områden? Hur intresserad är man av att veta hur de trivs? Hur de skulle vilja utveckla sitt bostadsområde? Hur trygga/otrygga de är? Varför de trivs där? osv
Visst kan jag erkänna att det märks i tunnelbanan att det faktiskt inte bor så många svenskar i dessa områden. Ju längre bort från t-centralen man kommer desto färre svenskar sitter det i t-banan på väg till Hjulsta. Jag ser dock inga problem i det här. Jag har aldrig sett det som något problem eller konstigt. Jag har alltid trivts jättebra när jag varit där och ärligen skulle jag kunna även bo där. Det skulle också vara kul att jobba som lärare i Tensta.
Det är bara fördomar som flödar och det är väl dessa fördomar man gärna skulle vilja tvätta bort. Som sagt, på vilket sätt är det värre att bo i Hjulsta, Tensta eller Rinkeby?
Egentligen handlar väl allt om hur man i media vill vinkla "problem". Och är det inte så att vi gärna vill läsa om alla de "problem" som finns i dessa förorter, istället för den glädje, kreativitet, mångfald osv som faktiskt, som jag i alla fall är övertygad om, finns där och som kanske är mer utvecklande än andra områden. Nä, det finns väl inget positivt med mångfald... Bara eländes elände. Det är bara de mer eller mindre "rena" svenska områdena som är trygga och ordentliga.
Hualigen, vad bra och duktiga vi är...
Eller...?
Tensta centrum
En vårdag i Hjulsta (Bild Ulf Larsson. Klicka på bilden för att se fler fina bilder från bla Hjulsta, Tensta)
Stockholm - alltid lika underbart
Först buss, sedan tunnelba...nej, det blidde det inte, vi fick gå tillbaka en bit och ta bussen till Rådhuset och sen tunnelbana därifrån till Tensta. Mellan T-centralen och Tensta hann vi dock gå till bolaget och äta lite, men dessa två otroligt viktiga aktiviteter tog inte så mycket av resetiden.
Nåja, väl i Tensta gick vi till Helena och hämtade portnyckeln till pappa. Vi blev kvar en stund och pratade lite. Trevligt, och speciellt då jag sällan faktiskt träffar Helena (som är mamma till mina yngre syskon).
Heh! När vi kom hem till Helena blev jag så fascinerad över hennes minimalistiska inredningsstil, tills hon visade flyttkartongerna hon håller på att fylla. Innan det hann jag tänka:"Det var väl fan vad hon kör enkelt och minimalistiskt här hemma...". Haha!
Jaja, jag fick förklaringen. Hon ska flytta.
I lördags när vi var till Tenstas enda restaurang, och åt pizza, kom ägaren och pratade med oss en stund. Vi fick nog veta en hel del och det mest intressanta är kanske hur vi ser på uppfostran och barnen. Nä, jag säger inte att det ena sättet är bättre än det andra. Nåja, jag går inte in i detaljer. Däremot måste jag berätta om en incident i hans liv, som han berättade för oss. Jösses vad jag skrattade.
Hans fru hade väl varit lite missnöjd med tillvaron ett tag och bjudit hem sina föräldrar, vilka skulle sitta med vid diskussionen hon skulle ha med sin man (restaurangägaren). Det handlade om det faktum att hon inte anser honom ha tid för familj, släkt och vänner. Svärmor höll med och tyckte att en skärpning var i sin ordning.
Restaurangägaren funderade och funderade, samtidigt som han var heligt förbannad, då (vilket han också förklarade för både frun och svärmodern) han faktiskt jobbar från tidig morgon till sen natt (kl 6-24). Det här ville varken frun eller svärmodern lyssna på, utan uppmanade honom att ta sig tid med familj och vänner.
Vad restaurangägaren gör är att han säger till sin svärmor att stanna kvar över natten. Han vill ju det så gärna, då de inte hinner träffas så ofta. Sedan skjutsar han hem svärfar. Så långt allt bra.
Morgonen därpå väcker han både frun och svärmodern med orden:
"Jag har tänkt på det ni sagt och ni har alldeles rätt. Jag måste ta mig tid till familj och vänner, så idag hade jag tänkt att ta ledigt från jobbet för att kunna göra dessa saker. Men jag vill att ni två går till restaurangen och öppnar den och ser till att allt fungerar som det ska den här dagen."
Svärmor tittade på honom och sa:
"Du är psykiskt sjuk! Vad har tagit åt dig??"
Klockan var 6 på morgonen och dessa damer sover i vanliga fall till klockan 14.00. Och som restaurangägaren förklarade för oss, så blev de galna om man väckte dem redan klockan 12.00.
Ni kan ju förstå reaktionen klockan 06.00... Tror ni att det blev mycket prat om att inte hinna träffa familj, vänner och övrig släkt efter den väckningen? Haha!
Klockrent!
Väl mött!
Det kalla är på väg...
Fy fasen vad det är kallt ute. Gillar inte alls, ska jag bara upplysa er om. Det var så nice när det var lite lagom kylslaget och solen sken så där underbart värmande, men nu...? Nä, inte alls lockande att trampa iväg på morgnarna.
Jag träffade på en kompis på högskolan, som planerar att dra iväg ca 4 månader till varmare nejder. Detta gör han varje år och oftast hamnar han i Asien, av förståeliga skäl. Om jag är avis? Jupp, så in norden. Han jobbar och sliter, sparar pengar och så unnar han sig en trevlig liten resa. Rätt tänkt, tycker jag.
Men lite avis är jag allt...varmt och skönt. Manana, manana.
