Idag fick vi i uppgift att till nästa gång fundera på vilken etnisk grupp vi anser oss tillhöra.

Är jag finsk? Svensk? Sverigefinne?

Jag tror att jag, när jag var yngre, hade svårare med det att definiera mig. Här i Sverige har varit/ är jag en finne, men när jag besökt Finland har släkt och vänner sett mig som "svenskan som är på besök". Inte har de sett mig som finlandsfinsk, givetvis av förklarliga skäl, då jag faktiskt inte bott där, men jag är ju trots allt född i Finland och har starka släktband kvar i detta land. (De menade givetvis inget illa.)

Det var svårt för mig att ta till mig deras sätt att se på mig. Kanske mer svensk är finsk, även om jag, själv, kände mig precis lika finsk som mina släktingar.

Under tonåren hade jag nog en identitetskris. Vilken grupp tillhör jag egentligen? Både och, eller varken den ena eller den andra gruppen? Omgivningen var väldigt snabb på att kategorisera mig. Här i Sverige var jag givetvis finne. No doubt about it. Inte frågade de mig vad jag tyckte, utan det var lika solklart som att natt och dag växlar med varandra. När jag åkte till Finland var jag svensk.

Vad tyckte jag?

Jag älskade och älskar Finland, men inte basunerade jag ut att jag var finska. Det hade delvis att göra med det faktum att jag fått, tidigare, känna på det inneboende, förakt är kanske ett starkt ord, men överlägsenhet från många svenskar jag mött. Tonfallet i det de sa avslöjade vad de också tyckte. Bara den som varit med om detta kan förstå. Ibland är det inte orden, utan attityden och tonfallet, som säger mer än ord. Attityd och tonfall är svåra att bemöta, om de inte är väldigt tydliga.

Jag måste understryka det faktum att inställningen till finnar har ändrats, i alla fall lite grann. Att sedan gamla fördomar ibland sitter som berg hos vissa mindre bildade människor är en annan sak, men generellt sett så har finnarna fått bättre status och respekt hos den svenska befolkningen. Och visst är det ett erkännande att det finska språket fått minoritetsstatus i Sverige.

Vad tycker jag idag?

Jag är Tanja. En kvinna som bott i Sverige i så gott som hela mitt liv. Rötterna har jag kvar i Finland, men stammen har växt och växer i Sverige.

Frågar någon mig var jag kommer ifrån så är det det vackra landet i öst. Jag är sverigefinne. Jag bestämmer min etnicitet. Inte de människor jag möter. Vill jag vara finsk i vissa situationer och tillfällen så är jag det. Vill jag vara svensk vid andra tillfällen, så är jag det. Bara för att jag har möjlighet att välja. Jag besitter en rikedom, vilket är att min uppväxt har bestått av två kulturer. Jag talar två språk.

Jag är sverigefinne och väljer efter eget behag, om jag måste, och jag glömmer aldrig någonsin mitt ursprung. Hur skulle jag kunna? Det är en del av mitt jag. 

Förresten... varför skulle jag behöva välja? Jag vill ha båda.