I de klasser där jag praktiserar har eleverna jobbat med första världskriget. Jag kan inte låta bli att tänka på en bok jag läste för många herrans år sedan. Nyligen såg jag den filmatiserad. Boken, och filmen som är gjord efter boken, heter På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque. En ung man som själv upplevt Första världskrigets fasor.

Jag har, då jag jobbat, uppmanat och även tvingat mina elever läsa eller se filmen av en enkel anledning. Den förskönar inte kriget på något sätt. Blir man sprängd i bitar, står det tydligt, mycket väl och detaljerat beskrivet att man har blivit sprängd i bitar.  

Krig är ingenting att glorifiera och det gör inte E. M. Remarque. När boken kom ut, såg man den absolut inte med blida ögon. Detta skamliga, förlorarkrig är ingenting att vara stolt över. Miljontals soldater dog, inte bara av själva sammandrabbningarna, utan även av de sjukdomar som gärna spred sig i bl a skyttegravarna. Det var inte bara soldater som fick sätta livet till i detta miserabla krig, även civila drabbades givetvis.

Lyckliga och förväntansfulla marscherade unga män ut i kriget. Det skulle vara över i ett nafs. Fyra veckor sa höghästarna att kriget skulle ta - maximalt. Vad de inte hade räknat med var båda sidors överlevnadsinstinkt och jävlar anamma.

Fyra hela år tog det för detta krig att lyckas hålla sig vid liv. Soldaterna tappade hoppet och tron om ett civiliserat liv. Ett liv utan fruktan. Den oskuldsfullhet de bar med sig då de glada i hågen till en början stövlade in i kriget, förlorades ganska så omedelbart.

En hel generation gick förlorad. För vad?

Nä, boken och filmen rekommenderas starkt.