Det är lite intressant hur vissa människor söker sympatier från omgivningen. De blir som offer för sitt eget jag, sitt eget sökande efter en plats i tillvaron. De vet inte bättre än att sända ut signaler om hur jobbigt och hårt liv de levt och lever, för att på så sätt tala om för omvärlden hur starka de är i sin egen misär.

De verkligt starka människorna har inte behov av att ständigt påminna omgivningen om alla de besvär de påstår sig lida av eller faktiskt lider av.

Nåja, alla är vi ju trots allt olika. Vissa behöver den där bekräftelsen av allt och alla, ständigt och hela tiden. Andra är trygga med sig själva, har en bra självkänsla och vet att det duger och behov av att söka mening i tillvaron hos andra människor är inte det viktigaste. Det viktigaste är i slutändan att vara nöjd med sig själv. Det låter klyschéartat, men är så sant som det är sagt.

Självklart har vi alla behov av att få bekräftelse för den vi är och det vi gör, men inte hela tiden och ständigt. Inte om man i grund och botten är nöjd med sig själv och sin tillvaro. Att längta och sukta efter andras "hurrarop" tyder på en inre osäkerhet och oro, enligt mig. Komplex? Jag vill vara mer, bättre, roligare, tuffare mm, än vad du är? Om du har gjort någonting som jag kan avundas, måste jag vara sjufaldigt bättre/värre för att kunna mäta mig med dig eller andra?

Det är tragsikt och synd att människor måste skapa sig en tillvaro där den enda rättmätiga existensen för dem är att framhäva sina krämpor, som inte ens alltid finns. Eller kanske t o m sällan.

Lite funderingar från Läkargatan (hehe!).