Men seriöst, allvarligt talat, på riktigt. Blir man inte kär? Herregud, min skapare vilka söta, underbara, kramgoa små ullbollar. Rasen är Finsk lapphund.

Mitt hjärta smälter bara av dessas åsyn. Jag är kär. Och jag vill ha.

Mamma har funderingar på att köpa en hund. Hmm...kanske övertala henne?

Men seriöst (ja, jag tjatar!) visst är de så förbaskat söta! Mjuka hårbollar.

Vi har haft hund tidigare. Då jag fortfarande bodde hemma. Första hunden, en labrador, hette Rudi. Och den andra, som egentligen köptes åt syrran, hette Nero. Båda snälla och goa, men så är ju labradorrasen en bra ras. De står ut med mycket, men samtidigt så vet man att de står upp även för en annan om hot finns med i bilden. Den erfarenheten fick jag en gång när jag och min kompis varit ute och sprungit på spåret och satt och tog igen oss efteråt. Vi hade Rudi med oss.

I området, där vi bodde, fanns det två killar (bröder) som var jävligt läskiga och kända för att ha gjort både det ena och det andra (bla våldtäkt). En av dessa kom gåendes mot oss och ville väl klappa hunden. Jag sa lite stöddigt att han skulle akta sig för vår hund då han var lite argsint, men killen trodde inte på mig, utan forsatte lite smygande komma emot oss. Förmodligen kände Rudi vår rädsla för han började morra och visa tänderna och resa ragg. Hade jag släppt honom hade han attackerat killen.

Döm om MIN förvåning. Att jag hotat med att Rudi var argsint var bara ett försök att hindra äcklet att komma till oss. Inte kunde jag i min vildaste fantasi tro att världens snällaste och mesigaste hund skulle gå i försvar och verkligen ställa sig i kommando, redo att försvara oss mot honom.

Ja, ni förstår att killen försvann som en avlöning. Kakkade förmodligen på sig. Jag skrek efter honom:"Nästa gång släpper jag honom på dig om du kommer i närheten av oss igen...!"

Jojo, då var man kaxig. Men framför allt var jag jävligt stolt över vår hund!