Idag har jag varit fast i såpaträsket. Tidigare visades alla veckans värdelösa, men ack så tvångsfulla och fastklistrande såpor. Vilka var det nu igen? Hmm, Dansbands-någonting, där ett antal dansband tävlar om att bli Sveriges dansband numero uno, eller något... Jag trodde först att det var ett skämt, men tydligen inte. En av dansbanden hade en sångerska vars röst inte skulle komma igenom Idoljuryns hårda sållning. Hon hade ingen röst. Hon visste inte heller hur hon skulle använda den sk rösten, hon trodde hon hade, utan brölade ut texten, vilket lät fruktansvärt, och trodde på fullaste allvar att hon var en fullfjädrad sångerska. Ok, hon skyllde på en förkylning... Det enda bra var Peter Settman.

Den andra såpan var Bonde söker fru. Ja, inga kommentarer. Och tredje såpan jag såg idag var Mammas pojkar. Ja, vad säger man?

Med andra ord inser jag att jag inte missar något i tv-väg under veckorna. Det är nämligen sällan jag tittar på tv, om det inte är några av mina favoritprogram som kommer. De är ju inte många heller och, ärligt talat, så är det inte alltid jag tittar på dem heller.

Jag förstår samtidigt att man fastnar vid dessa såpor. De är ju underhållande på ett bisarrt sätt. Inte är det för att man beundrar människorna som är med, tvärtom, så frågar jag mig ofta hur det kommer sig att man överhuvudtaget ställer upp. Är det dessa 15 minuter i rampljuset som lockar människor till vad som helst? Blir man någon endast om man blir känd?

Jag syns och hörs, alltså finns jag. Är det det vi har behov av?

Jag kanske ska skriva en uppsats om människans enorma och sjukliga behov av bekräftelse i dagens samhälle? (Det fascinerar mig.) Det kan visa sig via dessa oändligt antal såpor som produceras på löpande band, eller i en människas vardag genom den fantasivärld denne bygger upp och lever genom. Nätet är ju ett sätt att söka bekräftelse. Bloggning.

Hur mycket kan inte ljugas genom datorn? Det är ju ett ypperligt verktyg att använda sig av om man vill vara någon annan än sig själv. Vem kan kontrollera det man skriver? Du som läsare måste ju "tro" på vederbörandes ord. Och så godtrogna som vi i Sverige är så gör vi ju oftast det, eller?

Hur många bloggare finns det inte där ute som bara längtar efter att ha alla dessa tusen och åter tusentals läsare, så att skrivandet (oavsett vilket skit det än må vara) kan generera i pengar?

Varför jag bloggar? För att jag älskar att skriva, kort och gott. När jag läser andras bloggar och eventuellt ska kommentera så lämnar jag sällan, eller aldrig, min bloggadress. Varför? Enkelt, jag är inte kåt på att få tusen och åter tusentals läsare. De som läser min blogg gör det, och de som hittar till min blogg gör det. Så som jag hittar till andras bloggar.

De bloggar som är mest intressanta är de som är välskrivna. De som har någonting innanför pannbenet, vilket också märks av den text de lyckas knåpa ihop.

Jaja, så är det med oss människor.

Väl mött!