Då var det en underbar fredag.

Jag har jobbat min sista dag för denna gång. Det har ju inte varit nådigt varmt och springa runt. Herre-min-guud! Jag lät som en vandrande vattenpöl när jag kom fram till vårdtagarna. Underbart. Nu vet jag att mina svettlökar fungerar som de ska...

Jag kommer att sakna arbetskamraterna. Vissa är så föbannat roliga att jobba med. Skön, galen och morbid humor. Vad mer kan man begära? Nu kommer jag bara att hoppa in och jobba lite då och då. Måste ju få ekonomin att gå ihop under studietiden.

Tror ni jag längtar efter att börja jobba?? Jeezuz, vad jag längtar! Jag är sååå trött på att plugga just nu, att jag inte finner ord för att beskriva min leda. Jag har ungefär lika mycket energi som en sömngångare, när det kommer till skolan, så nu gäller det att jag peppar mig inför slutspurten. Hualigen!



Den här tänkvärda bilden har man ju fått se ett antal gånger,som blivande lärare. Vi ska komma ihåg att alla elever har olika resurser och möjligheter. Inget nytt under denna himmel! Det intressanta är att lärarutbildningen anammar inte själva den filosofi de förmedlar. Jag, med många andra erfarna, många år inom läraryrket, buntas ihop med nybörjare och får göra precis samma uppgifter som de. Ingen hänsyn tas till att vi jobbat i många år som lärare. Stimulerande? Inte ett jävla dugg. Jag kan ju säga att jag skulle kunnat kapa av den här utbildningen ytterligare ett år för min del, då en del kurser är en parodi på det jag jobbat med i verkligheten. Jag har fått lära mig mycket in real life, men det är inget värt på lärarutbildningen. Suck! Så den brist på inspiration jag lider av har sina skäl.

Yeah, yeah! Så é dé me dé!

Idag följde jag med mamma och tittade på ett hus i Ärla. På bilderna, vi tittat på, var det så otroligt fint och ljust, men när vi väl kom dit var det lite av en besvikelse. Tomten var ojämn och skulle behövas planas till, vilket kräver tid och resurser. Men huset (och tomten trots ojämnheten) var ju fint ändock,  även om mamma nu kanske inte är så sugen på att köpa det längre. Tänk vad mycket pengar hon sparade...;) Nä, jakten fortsätter.


Huset fotat från tomten.


Matplatsen och hallen i bakgrunden.


Köksavdelningen.


Trappan fotad från övervåningen där det finns tre sovrum (två mindre och ett större) och ett allrum. Inte stort, men tillräckligt för att få plats med det väsentligaste.

Som sagt, det var otroligt mysigt och fint. Ljust. Köket var det som stack ut med sina svart/grå tapeter. Lite i min stil måste jag erkänna. Jag är mycket för murriga, mörka färger, även om jag kan tycka att vitt och andra ljusa färger är jättefint och fräscht. Det här huset fick mig att vilja köpa det. ;) Jag är egentligen ingen villamänniska, men jag skulle kunna tänka mig att bo här. Sött, gulligt, charmigt.

Bilderna är hämtade från http://www2.skandiamaklarna.se/beskrivning.aspx?guid=3LPJKLH9Q1BE8OGB&typ=CMVilla

Väl mött!

Jag kom hem till en vårdtagare idag som egentligen skulle ha hjälp med att duscha, men det hade hon gjort redan kvällen innan. Skönare och duscha på kvällen. Av förklarliga skäl...

Jaja, i alla fall. Jag hjälpte henne med diverse göromål och sen tog jag mig tid att sitta och prata med henne. När jag skulle gå frågade hon om jag inte ville sitta en stund till. Jag tittade på klockan och konstaterade att jag skulle hinna med det jag hade att göra, gott och väl, även om jag satt en stund till. Så blidde det. Tanten var så tacksam. Och vad hade jag gjort som egentligen var så märkvärdig? Ingenting egentligen, jag hade bara gett henne lite av min tid. Istället för att ruscha iväg, som man ibland måste göra (beroende på hur mycket vi har att göra) så stannade jag och gav henne själavård. För henne var det en bra start på dagen att få äta sin frukost i sällskap med någon, då hon på morgnarna brukar hon känna sig lite nere.

Tänk. Så lite gav en människa så mycket.

Det kanske biståndshandläggarna ska tänka på när de planerar åtgärder för vårdtagarna. Planera in tid för social samvaro med dem. Hur viktigt är inte det? Och det kanske våra kära politiker borde tänka på i besparingens tidsanda. Det behövs personal. Hemvård handlar väl inte bara om att ge dem medicin, tvätta, städa, ducsha, leverera mat osv. Vård är även att samtala och lyssna, dvs social samvaro.

Och, som sagt, det behövs så lite...

Kramia!

Allvarligt talat, seriöst, på riktigt... Jag slutar då inte att förvånas över mänskligheten. Det finns människor som far med rena rama lögner om sitt liv och sin tillvaro (och andras) och detta gör de med ett evigt leende på läpparna och en övertygelse om att det de säger i lögn är sant. Ingen ifrågasätter, inte ens familjen som vet att det är mycket lögner och fantasi (viljan av att ha ett liv som man tydligen inte har?) som kommer i uttryck från vederbörande. Alla ler och håller käften. Kanske tycker man att det är harmlöst? Eller så är man så van så att man inte bryr sig? I don´t know.

Även jag har gjort det. Lett, lyssnat och till slut stängt av. Ja, jag vet att det egentligen inte är schysst. Det bästa vore att tala om att "jag vet att allt du säger är långt i från sanning...". Men fan vad svårt det är. Det är en jädrans skillnad att ertappa ett barn med lögner. Då tar man itu med det på en gång och talar om för detta barn hur fel det är att ljuga, men vuxna...? Vuxna som lever av en härva av lögner är det svårare med, tycker jag. Kanske har det och göra med att som vuxen borde man förstå felet, men gör det ändå? Jag vet inte. Måste fundera på det där.

Jag vet, av erfarenhet, att man inte vill försätta personen i fråga i en pinsam situation genom att ifrågasätta och uttryckligen tala om för denne att det hon säger är lögn, eller det hon säger är ett vilt uttryck för fantasin... Det är så fruktansvärt pinsamt. Och så vill man ju tro att det hon säger är sanningen, även då man vet att det inte är sanningen.

Fel, kanske, men vad ska man egentligen säga då människan säger att hon mer eller mindre bestigit Mount Everest i bara bikini när hon var 5 år (Obs! överdrift, men ni hajar andemeningen!)? Lite försiktigt frågar man om hur det varit möjligt osv, men då människan är en fullfjädrad mytoman så finns det alltid färdiga förklaringar till allt. Det gör ont inom mig. Hur ensam, i grund och botten, måste man kanske inte vara? Har man någon självkänsla? Självrespekt?

Samtidigt som jag förvånas över den kallsinnighet personen besitter, genom att utstuderat leva mycket på lögner, så kan jag inte mer än tycka synd om vederbörande. Vilket tomt och tragiskt liv man måste leva när man måste skapa relationer genom att leverera en falsk människa, istället för den riktiga, ärliga människan.

Jag försöker förstå vilka drivkrafter som styr.

I slutändan så är det ju jävligt synd om dessa människor.

Är de överhuvutaget medvetna om det skruvade liv de lever? Om man lever tillräckligt länge i lögner, måste ju lögnerna bli sanning? Och hur länge har de inte levt i den fantasifulla värld de skapat åt sig själva?

Jag känner två kvinnor som lever i en värld som präglas av påhittade historier. Den ena kvinnan skapar bara ett liv åt sig själv och skadar ingen annan med det hon hittar på, men det är lika tråkigt och tragiskt i alla fall. Den andra kvinnan drar in familjen och andra människor i sina lögner, vilket jag tycker är lite mer skrämmande. Den här människan har tyvärr inga skrupler, ingen skam i kroppen, utan projicerar sitt eget misslyckade liv på andra. (Här ska jag tillägga att jag, personligen, inte tycker att hon har ett misslyckat liv, men jag misstänker att hon själv någonstans måste tycka det, då hon lever på att göra sitt liv mer intressant genom lögner.)

Det kommer en dag när dessa vilsna själar får ro och hittar sin plats i tillvaron. Jag håller i alla fall tummarna på att det blir så. För hur det än är så handlar äkta glädje och harmoni om att vara tillfreds med sig själv, oavsett om du för andra anses vara intressant person, eller inte.

Din coolhet och häftighet sitter inte i de saker du säger dig göra eller den person du säger dig vara upprepade gånger (vem som ska övertygas kan man fråga sig), utan i de saker du faktiskt gör och den person du faktiskt är.

Det finns de som orkar lyssna och vara i närheten av dessa personer (mer eller mindre frivilligt), sen finns det de som inte orkar eller vill och väljer att gå sin väg, utan att för den skull vända dem ryggen. Man väljer bara att inte beblanda sig med tragiken och bli en ofrivillig bundsförvant med dessa människor.

Ta väl hand om er!

En ny dag har redan hunnit bli en ny eftermiddag. Jag har varit ledig idag och låg och sov ganska länge idag. Guschan så gott!

Igår lyckades vi locka ut tre småvampyrer ur Juhos (Patricks son) rum en kortis. De sitter ju och lanar hela dagarna/nätterna. När de sover? Jo, när ljuset börjar göra sitt intåg och den svenska befolkningen i vanliga fall går upp. Heh!

Patrick gjorde i ordning en sen middag igår och ungdomarna var hungriga de också, visade det sig. Istället för att äta vid datorn fick de komma och sätta sig vid matbordet för att umgås lite. Det intressanta var att de inte lämnade matbordet då de ätit färdigt, utan gärna stannade kvar en lång stund för att prata. Det gillar jag och så ska det vara. Jag har alltid tyckt att matstunden ska vara ett tillfälle då man umgås och diskuterar dagens, gårdagens och framtidens händelser. Maten ska inte tysta mun, så som det gamla talesättet säger, utan den ska låta familjen tala och säga sin mening. Ta sig tid att njuta, tala och vara tillsammans, i en annars ganska fullspäckad vardag, är så förbaskat viktigt.

Undersökningar visar att föräldrar inte har tid med sina barn och någonstans har jag läst att de ger sina barn/ungdomar ca 10 minuter/dag av sin tid. Varför? Jag tror inte på det faktum att båda måste jobba heltid för att klara sin ekonomi. Allt handlar i slutändan om vad man anser vara viktigt i livet och tillvaron. Är det viktigt att ha det senaste i teknikens värld? Ja, då måste jag givetvis jobba för att få det. Till priset av..? Jo, till priset av att, den tiden jag lägger på att få några 100-lappar extra i månaden, försakar jag mina barn och den kvalitetstid jag istället skulle kunna ge dem.

Hur viktigt är det att få åka utomlands varje år? 50 veckor jobbas det stenhårt och 2 veckor ligger man och slappar på en strand någonstans. Visst är det skönt att göra det med, men tror inte du att barnen skulle tycka att det vore roligare om mamma och pappa tog sig tid för dem under dessa övriga 50 veckorna? Jag tror det, eller jag är övertygad om att det är så. Och vem säger att man måste hitta på en massa jämt när man är ledig? Människor (barn och vuxna) måste lära sig att njuta av fritiden och ledigheten, man måste faktiskt inte hinna med allt hela tiden. Och du är inte en sämre människa bara för att du inte speedar från morgon till kväll.

Jag gillar att ha mycket omkring mig och ibland skapar jag omöjliga situationer för mig själv. Samtidigt som jag har en latmask inneboende i mig. Paradoxalt, jag vet, men guuud, vad jag älskar att njuta av en god bok och inte göra så jädrans mycket hela tiden, samtidigt som jag gillar att ha häcken full med diverse göromål. Jag försöker alltid ta mig tid till både mig själv och mina barn/familj. Barnen har jag alltid prioriterat högst. De vet det också.

Jag skriker inte i tid och otid JAG ÄLSKAR DIG!! till min familj. Jag säger det ibland och försöker visa det med handling, uppskattning och även andra ord. De vet hur mycket de betyder för mig. När jag behöver en famn att luta mig emot så vet jag att den alltid finns där. När jag behöver den brutala sanningen levererad till mig så vet jag att den finns där. För är det inte det äkta kärlek handlar om? Att få alla bitar serverad på ett fat?

Jag har lärt mina barn att vara sanningsenliga, även mot mig. Min filosofi är att barnen inte behöver vara dödslojala mot sina föräldrar och ta vilken skit som helst. Har jag gjort fel, agerat fel, sagt fel saker osv så har de rätt att tala om det för mig. Den rätten har jag, som förälder, inte ensamrätt på. Och tro mig, inte hymlar mina barn när de anser att jag klampat i klaveret. Ibland svider det, då jag vet att de självklart har rätt. ;) (Och då kan jag banna mig själv för att jag uppfostrat dem till att vara så jävla raka och jag är liksom lite inne på att hitta en egen lägenhet åt dem, ajaj!...haha!) Å andra sidan, så vet de ju att jag inte håller inne med vad jag tycker, så det är ömsesidigt...

Usch, tänk om jag hade barn som alltid mjäka med mig i allt jag gjorde och sa, oavsett om det var bra eller dåliga saker. Nä, fy fan, inte vill jag ha några mähän till barn. Nope!

Nu blidde det ett långt inlägg...

Kramelikram på er alla! Hoppas dagen blivit (och blir) så som ni önskat(-r) er!

Då har man kommit hem en kortis för att krafsa katterna bakom örat och se till att lådan är kakkaklar.

Vår äldsta katt, som hunnit bli 7 år är en riktig knäkatt. Eller, han är ju överhuvudtaget en katt som tycker om att kela och ligga nära en, eller på en. Trots det en självständig filur. Så nu har han hittat till min famn och ligger och sover så sött. Och hårar...

Den andre lille hårbollen, nu fyllda 1 år, är en matglad, gråhårig retsticka. Även han otroligt kelig. Sover gärna bredvid, så att näsan fylls med hans långa, gråa hår varje gång man drar in luft. Har  ju undrat några gånger över hur det kommer sig att jag vissa morgnar hostar upp hårbollar.

Jaja, dessa små djur. Frasse och Prins Igor heter de. Det är otroligt hur mycket dessa små figurer har kommit att betyda för både mig och barnen. Nu finns en liten önskan från yngsta tjejen att vi ska skaffa oss en katt till. Hmm, nä, jag tror nog inte det. Att ha en mindre variant av kattfarm här i vår lägenhet lockar inte speciellt mycket, ska jag väl villigt erkänna. 

Syrran och co har en honkatt. Jodå, den lilla prinsessan är familjens mittpunkt. Bortskämd som få. Svart och primadonnaaktig är hon. Timo har lärt henne att gå fot och sitta på kommando. Haha! Helt underbart! Allt är möjligt kom jag underfund med...;)

Det var lite om katterna som förgyller vår, annars hårlösa, tillvaro. 

Jag sitter och funderar på att plocka ihop mina pinaler och cykla hem till den där mannen jag faktiskt är kär i. Ja, och han är liksom kär i mig. Fantastiska grejer det där måste jag få säga. Kärlek. Smakar helt klart bra i munnen att säga ordet kärlek, då det faktiskt fylls med sköna, riktiga känslor. Och det är minst lika fantastiskt att få känna och uppleva det också. 

Jag har aldrig varit en sådan som kastar mig in i förhållanden. Jag har inte varit i behov av att fylla något tomrum. Jag har varit nöjd och belåten med mitt liv och det har jag fyllt med allehanda saker, efter mina egna önskemål och behov. Singellivet har aldrig skrämt mig och dejting hit och dit har aldrig lockat. Att man sedan har lyckan att träffa någon som man faktiskt kan och vill älska är ju bonus i livet. Inget förväntat eller efterlängtat, men plötsligt omsluter kärlekens varma aura dig och du känner att dina steg är lätta som fjädrar. Att älska någon och bli älskad tillbaka är bättre än alla hälsokurer, i världen, för din kropp och själ. 

Det var stundens funderingar som nu blivit nedskrivna.

Ha en njutningsfull kväll!

Varma kramar!



 

Sångerska: Tarja Turunen
 
Sångerska: Anette Olzon

En vecka kvar på jobbet, sen ska jag invänta högskolans underbara värld. (Tja, det var nog lite ironiskt det där...).

Det är kul och intressant och gästspela på hemvården lite då och då. Jag tycker att det jobbet är otroligt underskattat. Fy fasen, vad de flesta sliter och står i, men får inte cred för det. Det är sällan vårdtagarna som är griniga och gnälliga, tvärtom. De är ofta tacksamma för den hjälp de får. För om sanningen ska fram så får de oftast mer hjälp av personalen än de är beviljade. Det är anhöriga som är missnöjda över att just deras mamma/pappa, far- eller morföräldrar inte får det och det och det och det...och..! Anhöriga låter gamlingarna bo hemma, även om de inte bevisligen klarar av det och är i behov av mycket mer hjälp än vi kan erbjuda. Varför? Är det humant att till vilket pris som  helst låta gamla, svaga, orkeslösa, ensamma pensionärer bo hemma? Jag tycker inte det. Många uppfattar sin tillvaro som en pina. De sitter i sin ensamhet och kan inte alltid ta sig från A till B, då benen inte riktigt orkar bära dem. De blir sittandes i flera timmar tills vi kommer och tittar till dem igen. Och anhöriga vill ju helst att vi ska vara hos just deras gamling hela dagen, vilket givetvis inte fungerar i verkligheten.

Hemvårdpersonalen får utstå en arbetsmiljö som innebär att kliva in i lägenheter där cigarettröken ligger så tät att det är svårt att hitta fram till vårdtagaren. De får hjälpa, lyfta, stötta osv i trånga utrymmen. Det är inte tu tal om att ha möjlighet att böja knäna, vara rak i ryggen m m då det ska lyftas, bäras eller eskorteras. Du kan få göra skruv på dig själv då du hjälper någon in på deras trånga toalett. När alla dessa bäddar ska bäddas måste du stå krökt då du inte på något sätt kan höja sängen. De har ju sina egna. Under matleveransen vill alla ha sin mat samtidigt, vilket givetvis är en matematisk omöjlighet, då man bara kan leverera en åt gången. Detta förstår inte alltid vare sig anhöriga eller vårdtagare och följden kan bli att man får ett gnälltack, eller i värsta fall skäll, då maten lämnas till vårdtagaren. Ja, jag skulle kunna lista upp massor, men det behövs nog inte.

Sedan undrar jag ju ibland på vilka grunder man beviljar bistånd åt vissa klienter. Då menar jag de som inte är gamla, handikappade eller de som på annat sätt faktiskt är i verklig behov av hjälp, utan de som utnyttjar systemet och vet hur slipstenen ska dras. Jag kan inte göra mat, men jag kan rasta flera hundar...(!) Typ...

Som sagt. De flesta är nöjda och vet vilket jobb personalen gör, men så finns det ju de människor som inte nöjer sig även om man plockade ner månen åt dem. Dessa avarter skulle man vilja plocka in några veckor och låta dem få uppleva arbetssituationen på hemvården. För min åsikt är att de flesta av hemvårdpersonalen är otroligt ödmjuka, duktiga och tillmötesgående, som gör det de ska och mycket därtill. Att det finns skitstövlar bland personalen är ju lika klart som att det finns den sortens personal överallt.

Nä, jag tycker att det är beundransvärt att det finns folk som vill jobba inom hemvården, med tanke på att det yrket är underskattat. Jävligt mycket tyvärr!

Underbemannade och underskattade med skitlön. En eloge till er som orkar och vill!

Varma kramar!

Jaha-ja. Då har man gjort en ny arbetsdag. Idag jobbade jag delad tur, dvs först morgontur (7-11), för att sedan återkomma till jobbet till 16.30-21.30.

Nu våldgästar jag syrran och ska sova över här. Orkade faktiskt inte cykla hem efter jobbet. Lat som man är emellanåt...;)

Här fejas det för fulla muggar. Det förbereds inför morgondagens avresa mot bl a Halmstad. Själv ska jag upp strax innan sex och dra iväg till jobbet. Äh, ärligt så känns det helt ok. Jobba måste jag, för att få lite klirr i kassan. Inte ett dugg synd om mig.

Det blir roligt för syrran och Timo på den här resan. (Kanske inte heeela tiden, heh!) Tjejerna är ruskigt underhållande. De är som de tre musketörerna. Umgås i vått och torrt. Skrattar i vått och torrt. Grälar i vått och torrt. Surar i vått och torrt. Skojar i vått och torrt. Ja, ni hajar. I vått och torrt. 

Ja, inte är det mycket lugn när dessa tre sammanstrålar (Josefin, Isabella och Evelina). Tomtar! It´s lööv in the air!

Jag ska krama Patrick hela veckan. That´s my mission. Ska faktiskt bli riktigt nice. Vi bor ju inte ihop och då får man försöka lappa ihop vardagen och vardagsbestyren så gott det går. Han bor med sina barn och jag bor med mina barn. Vi har i och för sig diskuterat ihopflytt, men då båda har barn i ungdoms-/vuxenskarven så blir det att vänta ett tag. Isabella blir ju som sagt 19 och i dagsläget bor hon hemma, men det kan ju ändras radikalt rätt som det är. Patrick har en 18-årig son hemmaboende, som har ett år kvar av gymnasieutbildningen. Då är han färdig och har han tur och får jobb, så kanske han flyttar. Så dilemmat för oss är att vi har barn som är på uttåg och om vi ska flytta ihop i dagsläget måste vi ha en lägenhet på 6-7rok. Hur länge skulle vi behöva ha en så stor lägenhet? Inte länge förmodligen och då det faktiskt inte är såå himla roligt att flytta så föredrar vi att vänta ett tag.

Å andra sidan, så är det ju faktiskt ingenting som säger att man måste flytta ihop, bara för att man är tillsammans. Funkar det att ha separata boenden och vardagen kan pusslas ihop är det ju hur bra som helst. Älskar man varandra så fixar sig det mesta, eller åtminstone ser man till att det fungerar.

Paus...

Nu kom syrrans son hem. Han har varit på fest och som en redig moster frågar man ut honom om allt... Nicke Nyfiken. Hehe! Sammanfattningsvis kan man säga att han haft det trevligt/kul. Det är huvudsaken.

Nä, nu ska jag kanske ta och stänga gluggarna för natten. Snart är det dags för en ny underbar arbetsdag.

Kramar, varma sådana!

 Frågan lyder: How much of an asshole are you?

 Svar: 87%, dvs inte hela 100%. Hmm...någonstans har 
  jag misslyckats...

 
www.facebook.com

 

Jag kan med en stolt mammas hjärta säga att jag har två helt underbara döttrar. Så smarta, så kloka.

Som förälder vill man givetvis att ens barn ska växa upp och bli rakryggade, självständiga individer med huvudet på skaft. Visst skulle man vilja skydda dessa varelser från allt ont som finns i livet, men man inser att det inte är möjligt och livet är något som måste upplevas, på gott och ont. Även tonårstiden, då känslorna, frågorna och livet i allmänhet stormar och vänder upp och ner på tillvaron.

Den där mellantiden, mellan barn och vuxen, kan vara nog så jobbig, utan att samhället ställer en massa krav och har en massa förväntningar. Är jag barn? Är jag tillräckligt stor? Duger jag? Vad vill jag? osv. Mitt i alla dessa tankar och funderingar kring sitt eget jag, måste dessa små, en-hundradels-vuxna, bestämma sig för vad de vill göra när de blir stora. Vad vill de jobba med? Ska de välja den utbildningen, eller den, eller...? Ingen talar om för dem att gymnasieval inte handlar om livets slutskede, utan det är början på något nytt, som så småningom kommer att förändras och utvecklas till något annat.

Isabella tog studenten. Hon har haft ångest över att inte veta vad hon vill jobba med, eller vilken utbildning hon eventuellt vill gå. Ska hon flytta? Körkortet? Huvudet fylls med tankar och jag försöker hjälpa henne att få dem att landa. Mitt råd är: "Gör det som känns bäst just nu. Gör ingenting du tror att omgivningen förväntar sig att du ska göra. Lev ditt eget liv. Gör dina egna val. De kommer att föra dig framåt och du kommer att göra både rätt och fel val, men det är dina val och du lär dig av dem."

Evelina ska börja gymnasiet. En nystart i hennes liv. Hon har gått igenom en tuff period, men stiger som en stark rosenknopp ur marken. Med stapplande steg tar hon sig framåt och den inre styrka hon besitter kommer att göra sig allt mer påmind. Allt handlar om att tro på sig själv. Veta sitt värde.

Jag tittar på mina tjejer och konstaterar att dessa två har utvecklats till att bli kloka, vackra och ödmjuka. Och de står, bara, i livets startgropar.

Jag finns, stöttar och älskar villkorslöst.  Kramar och skäller. Och jag är stolt. Stolt över att få vara mamma till dessa två underbara tjejer.