Edith Piaf
Det man söker
Jag är kär
Mitt hjärta smälter bara av dessas åsyn. Jag är kär. Och jag vill ha.
Mamma har funderingar på att köpa en hund. Hmm...kanske övertala henne?
Men seriöst (ja, jag tjatar!) visst är de så förbaskat söta! Mjuka hårbollar.
Vi har haft hund tidigare. Då jag fortfarande bodde hemma. Första hunden, en labrador, hette Rudi. Och den andra, som egentligen köptes åt syrran, hette Nero. Båda snälla och goa, men så är ju labradorrasen en bra ras. De står ut med mycket, men samtidigt så vet man att de står upp även för en annan om hot finns med i bilden. Den erfarenheten fick jag en gång när jag och min kompis varit ute och sprungit på spåret och satt och tog igen oss efteråt. Vi hade Rudi med oss.
I området, där vi bodde, fanns det två killar (bröder) som var jävligt läskiga och kända för att ha gjort både det ena och det andra (bla våldtäkt). En av dessa kom gåendes mot oss och ville väl klappa hunden. Jag sa lite stöddigt att han skulle akta sig för vår hund då han var lite argsint, men killen trodde inte på mig, utan forsatte lite smygande komma emot oss. Förmodligen kände Rudi vår rädsla för han började morra och visa tänderna och resa ragg. Hade jag släppt honom hade han attackerat killen.
Döm om MIN förvåning. Att jag hotat med att Rudi var argsint var bara ett försök att hindra äcklet att komma till oss. Inte kunde jag i min vildaste fantasi tro att världens snällaste och mesigaste hund skulle gå i försvar och verkligen ställa sig i kommando, redo att försvara oss mot honom.
Ja, ni förstår att killen försvann som en avlöning. Kakkade förmodligen på sig. Jag skrek efter honom:"Nästa gång släpper jag honom på dig om du kommer i närheten av oss igen...!"
Jojo, då var man kaxig. Men framför allt var jag jävligt stolt över vår hund!
Vilken etnisk grupp tillhör jag?
Idag fick vi i uppgift att till nästa gång fundera på vilken etnisk grupp vi anser oss tillhöra.
Är jag finsk? Svensk? Sverigefinne?
Jag tror att jag, när jag var yngre, hade svårare med det att definiera mig. Här i Sverige har varit/ är jag en finne, men när jag besökt Finland har släkt och vänner sett mig som "svenskan som är på besök". Inte har de sett mig som finlandsfinsk, givetvis av förklarliga skäl, då jag faktiskt inte bott där, men jag är ju trots allt född i Finland och har starka släktband kvar i detta land. (De menade givetvis inget illa.)
Det var svårt för mig att ta till mig deras sätt att se på mig. Kanske mer svensk är finsk, även om jag, själv, kände mig precis lika finsk som mina släktingar.
Under tonåren hade jag nog en identitetskris. Vilken grupp tillhör jag egentligen? Både och, eller varken den ena eller den andra gruppen? Omgivningen var väldigt snabb på att kategorisera mig. Här i Sverige var jag givetvis finne. No doubt about it. Inte frågade de mig vad jag tyckte, utan det var lika solklart som att natt och dag växlar med varandra. När jag åkte till Finland var jag svensk.
Vad tyckte jag?
Jag älskade och älskar Finland, men inte basunerade jag ut att jag var finska. Det hade delvis att göra med det faktum att jag fått, tidigare, känna på det inneboende, förakt är kanske ett starkt ord, men överlägsenhet från många svenskar jag mött. Tonfallet i det de sa avslöjade vad de också tyckte. Bara den som varit med om detta kan förstå. Ibland är det inte orden, utan attityden och tonfallet, som säger mer än ord. Attityd och tonfall är svåra att bemöta, om de inte är väldigt tydliga.
Jag måste understryka det faktum att inställningen till finnar har ändrats, i alla fall lite grann. Att sedan gamla fördomar ibland sitter som berg hos vissa mindre bildade människor är en annan sak, men generellt sett så har finnarna fått bättre status och respekt hos den svenska befolkningen. Och visst är det ett erkännande att det finska språket fått minoritetsstatus i Sverige.
Vad tycker jag idag?
Jag är Tanja. En kvinna som bott i Sverige i så gott som hela mitt liv. Rötterna har jag kvar i Finland, men stammen har växt och växer i Sverige.
Frågar någon mig var jag kommer ifrån så är det det vackra landet i öst. Jag är sverigefinne. Jag bestämmer min etnicitet. Inte de människor jag möter. Vill jag vara finsk i vissa situationer och tillfällen så är jag det. Vill jag vara svensk vid andra tillfällen, så är jag det. Bara för att jag har möjlighet att välja. Jag besitter en rikedom, vilket är att min uppväxt har bestått av två kulturer. Jag talar två språk.
Jag är sverigefinne och väljer efter eget behag, om jag måste, och jag glömmer aldrig någonsin mitt ursprung. Hur skulle jag kunna? Det är en del av mitt jag.
Förresten... varför skulle jag behöva välja? Jag vill ha båda.
Finsk mat
Igår blev jag så glad, då jag hörde av eleverna att vi skulle bli bjudna på finsk mat. Då vattnades det rejält i munnen på mig och min fantasi skenade iväg. Jag såg alla soppor, grytor osv som anses vara "typiskt" finskt och sprang till matlistan för att stilla min nyfikenhet.
Döm om min finska förvåning när jag läser att den finska mat som erbjöds var; finsk korv och potatismos.
Summan av kardemumman var att inte ens korven var finsk. Det vara vanlig varmkorv. (Undrar om de hade fraktat pulvermoset från Finland...?)
Vilken gourmélunch. Smaklökarna dansade...inte alls. Och mitt finska hjärta blödde.
Finsk korv och potatismos. Så jävla kulturellt.
Och vilken fantasi surtanterna har. Fast, jag får väl vara glad att det inte var barkbröd de hade bakat.
Så typiskt finskt? Jag förstår att svenskarna avundas den finska matkulturen...Adam, snart tonåring
Han är så himla god, känslig och ödmjuk. Vi pratade om tjejer och kärlek. Det som glädjer mig att han har så sund inställning. Och så är han respektfull. Inga machofasoner där inte.
Vad jag förstod så är han omtyckt bland tjejerna, vilket givetvis har att göra med hans sätt (och givetvis har han utseendet som en bonus ;) ). Han är genuint ärlig och snäll.
Å andra sidan så har han en bra mamma och pappa, vilka aldrig skulle acceptera ett stöddigt beteende. Skulle han visa såna tendenser, skulle de arbetas bort på en gång. Det är betryggande, då man alltför oftast accepterar fler klavertramp och ett mer respektlöst beteende av killar än tjejer med motiveringen att: "Jaja, såna är pojkar...". Så fel, så fel.
Nåväl, jag har en underbar brorson. Han och Isabella ska på bio nästa helg. Trevligt och mysigt.
Väl mött!
Att ha ovanför diskbänken på jobbet?
Det är alltid lika intressant att följa dessa diskningsdiskussioner. Alla dricker eller äter någonting på jobbet, med det är aldrig någon som glömt diska sina grejer. Och trots detta kan det finnas en underbar hög med diverse koppar, bestick, glas, plastbunkar osv i diskhon.
Men alla har diskat upp sin del av disken...
Jag gör det enkelt för mig. Min kaffekopp har jag ståendes på mitt bord och om jag eventuellt äter i lärarrummet och inte hinner diska lägger jag, även det, på mitt skrivbord. Där ser jag, och blir påmind om, att jag måste diska tallriken, plastbunken osv. Kaffekoppen behöver inte diskas efter varje slurk kaffe. Och så är den svart, så skiten syns inte.
Hur andra gör skiter jag faktiskt i. Ibland kan jag ställa mig och diska upp det som finns i diskhon, men jag ska villigt erkänna att det är sällan. Vuxna kan lära sig att ta bort efter sig. Det är de ju faktiskt jävligt snabba på att påpeka för ungdomar...
A brand new day!
Och det är en ny dag med nya möjligheter! ;)
Paus
Det blidde lite spel.
En kort resumé av dagen
Vad har jag gjort? Jobbat, sprungit som en huvudlös höna och försökt fixa och dona med eleverna. Jag har setat på en jätteintressant föreläsning, hållen av Janina Orlov, om finsk barn- och ungdomslitteratur, för att sedan ha finska igen. Dock var det inte grammatik denna gång, utan tala- och skrivkurs på finska. Lätt? Ja, när jag kommer in i det finska språket.
Jag hade bestämt mig, efter den finska deckarkursen jag läste för 2 år sedan, att jag skulle läsa fler böcker på finska. Hur har det gått? Dåligt. När ska jag har tid? Det här är en av anledningarna varför jag tycker att det kommer att blir skönt att slippa studera. Jag kommer att få mer tid till min underbara bokvärld. Jag älskar ju att läsa böcker av alla dess slag. Det är både harmoniserande, lugnande och utvecklande. Och så kan man ju få lite kunskaper på köpet. Jag tycker ju om att skriva, så det plussar på att jag tycker om att läsa.
Nu är det inte lika mycket gapande här hemma (tänkte på gårdagens fotbollsmatch och tjejerna). Tjejerna är hemma hos Dick, Helena och Ester. Och vad jag förstår så är även Tyra hemma hos dem. Hela härligt söta tjejgänget är där.
Nä, nu ska jag ta tillfället i akt och plugga lite.
Väl mött!
Kort om dagen
På kvällen hade jag lite finsk grammatik. Lätt med grammatiken? Jodå, när jag väl börjar få kläm på den.
Nu ska jag skriva ihop lite basicfrågor till eleverna om Första världskriget. Jag ska också knåpa ihop lite reflektionsfrågor till de unga, goa individerna. Fick jag styra och ställa skulle det finnas diskussionslektioner inplanerade i undervisningen. Jag är övertygad om att det är det bästa sättet att förankra de kunskaper man inhämtar från böcker, filmer osv. Sätta ord på det du vet och lyssna till vad andra vet.
Just nu sitter jag bara och lyssnar till mina tjejer som blivit fotbollsfantaster. De skriker och gormar i vardagsrummet. Rop som:
"Yeah, you bitches!!" när Sverige gjorde mål.
"Ja!Ja!Ja! Jaaaa!! 3-0!!!! Hahahahaha!" när då Sverige gjorde ännu ett mål. Skrattet lät lite hånfullt...
"Kom igen då!!!!" med skrämmande basig röst.
Eller är det de snygga fotbollsspelarna de fluktar in?
Nåväl. Nu ska jag skriva ihop lite uppgifter.
Väl mött!
En man med många funderingar
undrar Klarry
"Om jag cyklade med en tandemcykel...från vilket håll skulle det blåsa då?"
fortsätter Klarry att undra
Nä nu är det
Sov gott och dröm sött!
Tillägnas Evelina, en nybliven Beatlesfan.
Lyssna och njut, du sköna böna!
Sist men dock absolut inte minst: John Lennon
Särskrivningar
Vet ni hur vanligt det egentligen är med särskrivningar? Ruskigt vanligt. Vad beror det på? Engelskan? Men äldre har ju inte engelskan på samma sätt som dagens unga har. Hur kommer det sig att den äldre generationen också är ruskigt dålig på att skriva ihop ord som faktiskt hör ihop. Utan bindestreck!
Bindestreck använder man möjligtvis i första klass. Varför vet jag inte, då jag anser att barn lär sig se och höra när två ord blir ett och när de ska vara isär.
Vilken uppmaning tror ni att Landstinget har i sina lokaler? Är det:
Rök fritt
eller
Rökfritt?
Och så har vi lite tvättråd...
Jodå. Jag fattar. Jag ska sträcka plagget när det är vått och jag måste ha stånd när jag gör det. Med andra ord kan jag omöjligt sträcka detta plagg då jag faktiskt inte är av det manliga könet. Så dessa plagg kan endast sträckas av en karl...så länge han har stånd...
Den brandsläckaren vet jag inte riktigt om det går att lita på...
Ja, och sedan är det ju dessa brandsläckare som man kan bli lite misstänksam mot. Ni ser ju att skylten redan varnar för att brandsläckaren är skum, speciellt om man använder den mot brand i trä, papper, vätskor... Kolla om ni hittar en bättre och säkrare...
Red Baron
Nästa film jag vill se, oavsett om det är en typisk hollywoodproduktion eller inte. Red Baron (öknamn), en tysk pilot som gjorde sig ökänd för sina flygningar under Första världskriget.
Fly Boys
Fly Boys är ännu en film som jag rekommenderar. Den skildrar flygarna under första världskriget.
Den är ca 2h lång, men värd varenda minut.
I den här filmsekvensen ser vi rookiesarna som är ute på flygtur för första gången och de möter de tyska planen. Filmen handlar om några amerikanska ungdomar som frivilligt sökt sig till det franska flygvapnet.
Första väldskriget skildras
Jag har, då jag jobbat, uppmanat och även tvingat mina elever läsa eller se filmen av en enkel anledning. Den förskönar inte kriget på något sätt. Blir man sprängd i bitar, står det tydligt, mycket väl och detaljerat beskrivet att man har blivit sprängd i bitar.
Krig är ingenting att glorifiera och det gör inte E. M. Remarque. När boken kom ut, såg man den absolut inte med blida ögon. Detta skamliga, förlorarkrig är ingenting att vara stolt över. Miljontals soldater dog, inte bara av själva sammandrabbningarna, utan även av de sjukdomar som gärna spred sig i bl a skyttegravarna. Det var inte bara soldater som fick sätta livet till i detta miserabla krig, även civila drabbades givetvis.
Lyckliga och förväntansfulla marscherade unga män ut i kriget. Det skulle vara över i ett nafs. Fyra veckor sa höghästarna att kriget skulle ta - maximalt. Vad de inte hade räknat med var båda sidors överlevnadsinstinkt och jävlar anamma.
Fyra hela år tog det för detta krig att lyckas hålla sig vid liv. Soldaterna tappade hoppet och tron om ett civiliserat liv. Ett liv utan fruktan. Den oskuldsfullhet de bar med sig då de glada i hågen till en början stövlade in i kriget, förlorades ganska så omedelbart.
En hel generation gick förlorad. För vad?
Nä, boken och filmen rekommenderas starkt.
Natten är här
Men den skiner och lyser starkt även då.
Väl mött!
Könsrollers vara eller inte vara
Vi har våra könsroller djupt rotade i oss, att vi inte alltid tänker på hur stereotypt vi egentligen tänker.
