Dagens föreläsning
Jaja, det var jävligt skönt att få, det jag redan visste, bekräftad.
Dagens föreläsning var den sista för denna gång och för den här utbildningen. Nu ska jag koncentrera mig på att skriva min c-uppsats och examinationsuppgift. Två stora uppsatser de lagt så här på slutet. Sure, jag hade kunnat skriva på någon av dessa två tidigare...eller inte. Jag har haft vfu och de dagarna ska jag bara medddela er att jag varit slut, finito, over´out ur systemet. Ingen rast, ingen ro var det under mina 4 veckor och så hade jag finskan, vilket jag fortfarande har, men inget som jag stressar mig över.
Det fixar sig. Det gäller bara att strukturera upp tillvaron, vilket inte alltid är det lättaste. I alla fall för mig. Jag är nog strukturerad i mitt ostrukturerade tillvaro. That´s me in a nutshell...
Jaja, så är det...
Jag såg lite av det där skitprogrammet. Ännu ett meningslöst program om...vad? När folk handlar massor? Totalt jävla ointressant, men jag förstår att det säkert går hem i stugorna. Tydligen har inte svenska folket något vettigare för sig än att frottera sig med totalt intelligensbefriade, intetsägande program om människor på shoppingsemester.
Och dessa program tar över vår tv mer och mer. Vi ser ensamma mammor som får kåtslag på killar som nästan är lika gamla som deras egna söner. (Nåja, åldern har ingen betydelse) Vi ser tjejer/killar som försöker finna lyckan hos några av våra ensamma bönder. Vi ser morsor som ska bestämma vilka deras söner ska dejta. Helst ska tjejerna vara kring 25-27, ha en egen karriär, vara bullbakande förebilder och oskulder till råga på allt (trots att de kanske haft ett långvarigt förhållande). Lycka till! Mammorna får väl modellera ihop en docka som de garanterat vet är orörd och absolut inte säger emot om någonting.
Nu väntar vi med spänning på Paradise Hotel, där tjejer och killar ska intrigera, knulla och leva loppan i ett antal veckor.
Vi har även alla dessa gör-om-mitt-liv-och-hem-program, vilka i och för sig kan vara intressant (nu riktar jag mitt intresse mot inredningen), men de är ju på varje kanal. Alla ska göra om hela tiden och ingen av dessa inredningsstylister har egentligen en egen stil. Förutom Tomas och...vad heter hans partner. Nåja ni vet vilka jag menar. De vågar åtminstone gå utanför ramarna emellanåt. Men för övrigt så är alla sååå inne på inredning hela tiden och överallt. Det är modernt att vara det idag.
Ja, vi har ju Top model för 150:e säsongen i rad. Puta med läpparna, lite lagom och titta med ögonen. Ansträngande. Jupp. Det jag kan tänka mig är jobbigt är det faktum att de använder sina kroppar som verktyg. Och tänk er att ständigt vara under lupp. Duger? Duger inte? Det gäller att ha distans till sig själv och sitt arbetsredskap, vilket inte alla har och det i sin tur leder till dessa monstruösa modeller som bantat ner sig till ingenting.
Inte kan vi ta hand om våra barn heller. Därför producerad det ett program för alla föräldrar, som inte vet hur man lär sitt/sina barn vett och etikett. Nanny.
Vilket kulturutbud vår tv har att erbjuda oss. Jag imponeras och bugar för alla dessa (+flera till) program som fyller mitt liv med mening och glädje. Jag inser att jag levt ett torftigt liv och nu har jag uppnått nirvana. Fulländelsen är total och jag bara undrar hur jag kunnat klara mig utan dessa kulturberikande programmen innan...
Halleluja!
Carola och Hank von Helvete
Carola och Hank von Helvete från Turbonegro ska göra duett, tydligen. Silent night.
Ett gudsfruktigt samarbete.
Ångra relationer/förhållanden?
Min längsta relation har varit med mina barns far. Vi separerade utan hatkänslor. Jag gick vidare. Han gick vidare. Båda på olika sätt. Jag har aldrig tyckt illa om honom och har då inte ångrat vår relation. Varför skulle jag? Vi hade många fina år tillsammans, men i slutändan började det fattas något och vi kunde inte gå vidare tillsammans. Varför fortsätta en samvaro när det inte finns något att fortsätta för? För barnens skull? Absolut inte.
Självklart har jag analyserat vår relation och vad det var som inte ville sig i slutändan, men jag ser inte separationen som ett misslyckande. Jag är övertygad om att var sak har sin tid i våra liv. Vi hade våra år tillsammans och det var dags att gå vidare till nästa steg. Jag blev en erfarenhet rikare och skulle inte för allt i världen vilja ha bort den tiden. Vi fick ju också två underbara tjejer tillsammans.
Idag är han lycklig med Helena och har hittat en trygg bas i sitt liv. Vi kan umgås, vilket jag förstått många utanför vår krets tycker är konstigt. Hur kan man umgås med ett ex? Det finns ett enkelt svar på det. För att vi kan. Jag ser inte honom som mitt ex, jag ser honom som mina barns far. Precis som jag tror han ser på mig. Jag är Tanja och jag är mamma till hans två döttrar. Inte ett ex. Vi är faktiskt två individer och är inte bundna av något ex-liknande band.
Det vi hade, hade vi för många år sedan och vi har sedan länge gått vidare båda två. Tänk vad enkelt det kan vara ibland.
Relationen jag hade efter separationen var väl mer eller mindre en hej-vi-har-kul-när-vi-träffas-relation. Han bor i Stockholm och det var oftast där vi träffades. Om vi hade en framtid tillsammans? Nej. Det kan man känna och förstå ganska snart i en relation. Men vi hade kul. Och som jag sagt till honom, så är han inte ett pojkväns-ämne. Idag är vi vänner och han kan ringa mig ibland för att höra hur det är. Det har även hänt att vi tagit några öl när jag varit i Stockholm. Då har även hans tjej varit med. Anna, en jättehärlig tjej.
Ja, tänk jag är även vän med honom. Varför? För att jag kan. Enkelt.
Att kunna vara vän med de man haft en relation med innebär, i alla fall enligt mig, att man gått vidare i sitt liv. Jag säger inte att det är lätt att avsluta en relation, men när man sörjt och insett att det är ett naturligt steg i sin egen vidareutveckling så kommer man vidare. Bara för att inte kärleken håller, måste man slå hål på vänskapen?
Och så slår kärleken till när man minst anar. Hos mig var det i egenskap av Patrick. Skönt som fan. Vem vet vart hän den här relationen leder, men just nu njuter jag av att vara kär och ha honom i mitt liv.
Nä, ångra inte gamla relationer. Det finns ingen anledning. Något har de gett er och de erfarenheter ni fått har gett er en pusch framåt i livet, oavsett om det var en bra relation eller inte. Analysera, ta lärdom och gå vidare. Vad som helst förutom att stå och halka på samma fläck och oja er för det ni inte fick eller för det som inte blev.
Gå framåt...
Age vs fun?
.jpg)
Nä, just...låt inte åldern styra det goda livet.
AIK svenska mästare
Jaha, det är ju bara att gratulera alla inbitna AIK fans. Evelina var och tittade på den avgörande matchen hemma hos sin pappa, som är en gjuten AIKare, vilket han överfört på tjejerna. (kallas för hjärntvätt kanske, jag vet inte). Evelina kom hem med ett jävligt brett leende i alla fall.
Blogga på finska?
Jag har funderat och funderat. Tänk om jag skulle skaffa mig en blogg till? En finsk blogg. Där skulle jag skriva ner mina finska tankar på finska. ;)
Igår, på finskakursen, satt vi och diskuterade svårigheterna med att skriva på finska. I alla fall för mig. Att tala och skriva är två skilda saker och så enkelt som det är, för mig, att få ner text på svenska är det inte att skriva på finska. Då kom jag på den briljanda idén att jag skulle kunna blogga på finska, också.
Att skriva, skriva och åter skriva är ju ett ypperligt sätt att övervinna motståndet mot att skriva och tron på att jag inte behärskar det finska skriftspråket alls( eller åtminstone förbaskat lite). Jag vet ju redan nu att mina fingrar inte kommer att dansa på tangentbordet, då mina finska tankar flyter på lite trögt. Det är lite sirapaktigt i flödet av textskapandet, men som sagt...övning, övning och åter övning, så kommer nog det också så småningom. Jag har ju faktiskt varit duktig i mitt modersmål en gång i tiden och jag vägrar att tro att det har försvunnit helt.
Frågan är ju bara vad jag ska heta. Känner jag mina barn väl, så lär det ju komma ett och annat i förslag från dem. Allt kanske inte kommer att vara så användbara...om jag känner dem rätt.
För övrigt så måste jag bara lite snabbt nämna, att jag tycker det är så himla mysigt att gå på finskaträffarna. De som är där är trevliga och gemytliga. Lärarna är kanon och har en förmåga att lyfta fram det som är positivt och bra, även om de använt röda pennan flitigt vid rättningar. Nåja, nu har jag inte hunnit lämna in min insändare, vilket jag ska göra alldeles strax. Insändare, by the way, heter yleisönosastokirjoitus på finska. Nu vet ni det.
Det andra språket jag vill lära mig är italienska och så skulle jag vilja ta upp mina gamla studier i franska.
Jaja, jag ska avsluta mina studier på högskolan först.
Väl mött!
Finsk disco
Cornelis Vreeswijk
Hur kommer det sig att jag kom att tänka på den här låter efter förra inlägget?
Somliga går med trasiga skor
säg vad beror det på
gud fader som i himmelen bor
kanske vill ha det så.
Gud fader som i himmelen bor,
blundar och sover sött.
Vem bryr sig om ett par trasiga skor,
när man är gammal och trött
Vem bryr sig om hur dagarna går
de vandrar som dem vill.
Medborgare om etthundra år,
finns du ej längre till.
Då har nån annan tagit din stol
det vet du inte av
du känner varken regn eller sol
ner' i din mörka grav
Vem bryr sig om hur nätterna far
jag bryr mig inte ett spår
Bara jag får ha mitt ansikte kvar
Dolt i min älsklings hår.
Jag är en tvivelaktig figur.
Duger ej mycket till.
Bakom ett hörn står döden på lur.
Han tar mig när han vill.
Somliga går med trasiga skor,
tills de har slutat gå.
Djävulen som i helvetet bor
får sig ett gott skratt då.
Om jag vann 140 miljoner
Jag har funderat på vad jag skulle göra om jag vann 140 miljoner kronor. (Jo, jag vet...man måste ju spela för att ha chansen att vinna.) Men tänk dig 140 miljoner. Vilken enorm summa att ha på banken. Vad skulle jag göra? Skulle jag ändra på mitt levnadssätt? Nej, förmodligen inte. Däremot har jag ju möjlighet att unna mig sånt som jag idag inte har. Vad det nu egentligen är. Vad är det jag behöver idag, som jag faktiskt inte har? Egentligen ingenting.
Det jag däremot vet är att jag skulle bli skuldfri, vilket i och för sig skulle vara skönt. Mina studieskulder skulle försvinna i ett nafs och det skulle ju vara befriande. Jag skulle aldrig någonsin mer behöva tänka på om pengarna räcker till det de ska räcka. Jag kan lugnt skicka iväg alla räkningar varje månad med ett litet leende på läpparna, men skulle jag köpa mer prylar? Förmodligen inte. För mig är faktiskt inte saker det viktigaste. För mig betyder inte den senaste modellen av mobiler ett jädraste dugg. Eller tv, eller stereo, eller...ja, you name it.
Jag skulle ge min familj pengar. Jag skulle faktiskt köpa en lägenhet i Stockholm och så skulle jag unna mig resor vart i världen jag ville. Upplevelseresor. Inte ligga på stranden hela dagarna och supa på kvällen -resor, utan resor som ger mig någonting själsligt. Givetvis i varmare länder. Det är ju ett krav.
Men för övrigt. Skulle jag ändra på mitt liv? Sluta jobba och sitta hemma? Nej, absolut inte. För mig fyller jobbet en viktig funktion. Det är utvecklande och så har jag ett socialt behov, vilket jag får via jobbet. Jag skulle aldrig klara av att vara hemma hela dagarna och...och..göra vad? Blogga? Jag kanske skulle satsa på att bli professionell bloggare? Heh! Näää, det skulle jag tröttna på ganska så fort.
Nä, jag kan konstatera att jag förmodligen inte skulle ändra på så mycket, men livet skulle bli betydligt enklare med 140 miljoner på banken. Eller kanske inte. För när det kommer till kritan så är pengar inte allt, det är mycket, men inte allt. Vad gör jag med en mobil jag betalat tusenlappar för,som kan kissa på kommando, om jag inte är tillfreds med mig själv? Eller om jag inte får vara frisk?
Om jag skulle tacka nej till dessa pengar? Absolut inte. Dum är jag ju trots allt inte. Och det skulle ju vara jävligt skönt att få ösa pengar på dem jag älskar och uppskattar mest. Min familj.
Kanske blivande miljonär...om jag spelade. ;)
Bara så där
Hyi, va fult de ser ut.
När ja jobbar som lärare e ja hård me de tal språkliga. ja vill att de elever ja har ska lära sig skillnaden mellan tal språk och skrift språk. dom ska veta att de e viktigt me ett korrekt skrift språk. tänk om dom blir tvugna att skriva till en myndighet o inte tänker på hur dom skriver o skriver då tal språklit. tror ni att dom blir seriöst mot tagna? ja tror inte de. eller snarare ja vet att dom inte blir de.
nä, ja må vara hård, men dom lär sig mycke av dom kraven ja ställer.
o, nä, ja e inte omänsklig. fel får man göra, men man måste bli medveten om hur man skriver. sära på hur man skriver när man messar eller meilar till en kompis och hur man meilar, skriver brev till nån du inte känner eller till o me nån släkting eller mindre nära kompis osv.
så rolit de va.
inte alls.
Say hello to my little friend...
Det kallas att variera sig
Idag har jag
jobbat med finskan. Är före med uppgifterna, vilket känns bra.
Jag har varit till min partnerskola och fått Vfu-häftet ifyllt. Fick bra vitsord, vilket jag tackar ödmjukt för.
Jag har lämnat och hämtat böcker.
Jag har hämtat en hemtenta, vilken jag lika gärna hade kunnat skippa. Den hemtentan ger jag inte mycket för och rättningen gjordes av en lärare som knappt kan svenska. Känns ju trovärdigt och tryggt. Nåja, den är godkänd. Får duga.
Jag ska skicka ett brev till Försäkringskassan. Måste bara köpa ett frimärke.
Jag har lämnat in Vfu-häftet. Duktig jag är.
Nu sitter jag och skriver en massa skit, bara för att jag kan göra det.
Jag sitter och lyssnar på Josefin och Isabella som sjunger något helt meningslöst crap. Texter som: "...jag har smittat min kniv med hiv..." "Zlatan och Ulf Lundell skulle på ett Ku Klux -möte..." Tydligen har de hittat dessa inspirerande låtar med dessa djupa texter i Juhos dator. Tjejerna har ockuperat Patricks lägenhet.
Nu vet ni. Helt ointressant.
Men jag ville bara informera er om hur livet ser ut idag. Nu ska jag hem och fortsätta med pluggandet och eventuellt ta och städa igenom badrummet. Måste rensa i avloppet. Kanske skulle det behövas lite stambyten i de gamla hus vi bor i. Jaja, jag hinner väl flytta därifrån innan.
Så, nu får det räcka med viktig samhällelig information för denna gång.
Lite klämkäckt säger jag:
"Tack och hej, leverpastej!"
Högskoleprovet
Hur mycket visar högskoleprovet vad jag kan? Vilka kunskaper är det som kommer fram? Tar man hänsyn till dagsmåendet? Har jag samma förutsättningar som min bänkgranne? Skulle jag kunna prestera bättre om jag satt ensam i ett rum, utan alla de andra som suckar, pustar och stönar över provet? Skulle jag prestera bättre om jag fick muntligen svara på frågorna? Fick mer tid. Tror du att jag läser lika snabbt/sakta som du?
För vem och efter vilken mall är proven gjorda?
Jag bara undrar...
Trötter
Jag ser nästan dubbelt och längtar efter att få krypa ner under mitt varma täcke.
Godnatt!
Kramia!
Såpaträsket
Den andra såpan var Bonde söker fru. Ja, inga kommentarer. Och tredje såpan jag såg idag var Mammas pojkar. Ja, vad säger man?
Med andra ord inser jag att jag inte missar något i tv-väg under veckorna. Det är nämligen sällan jag tittar på tv, om det inte är några av mina favoritprogram som kommer. De är ju inte många heller och, ärligt talat, så är det inte alltid jag tittar på dem heller.
Jag förstår samtidigt att man fastnar vid dessa såpor. De är ju underhållande på ett bisarrt sätt. Inte är det för att man beundrar människorna som är med, tvärtom, så frågar jag mig ofta hur det kommer sig att man överhuvudtaget ställer upp. Är det dessa 15 minuter i rampljuset som lockar människor till vad som helst? Blir man någon endast om man blir känd?
Jag syns och hörs, alltså finns jag. Är det det vi har behov av?
Jag kanske ska skriva en uppsats om människans enorma och sjukliga behov av bekräftelse i dagens samhälle? (Det fascinerar mig.) Det kan visa sig via dessa oändligt antal såpor som produceras på löpande band, eller i en människas vardag genom den fantasivärld denne bygger upp och lever genom. Nätet är ju ett sätt att söka bekräftelse. Bloggning.
Hur mycket kan inte ljugas genom datorn? Det är ju ett ypperligt verktyg att använda sig av om man vill vara någon annan än sig själv. Vem kan kontrollera det man skriver? Du som läsare måste ju "tro" på vederbörandes ord. Och så godtrogna som vi i Sverige är så gör vi ju oftast det, eller?
Hur många bloggare finns det inte där ute som bara längtar efter att ha alla dessa tusen och åter tusentals läsare, så att skrivandet (oavsett vilket skit det än må vara) kan generera i pengar?
Varför jag bloggar? För att jag älskar att skriva, kort och gott. När jag läser andras bloggar och eventuellt ska kommentera så lämnar jag sällan, eller aldrig, min bloggadress. Varför? Enkelt, jag är inte kåt på att få tusen och åter tusentals läsare. De som läser min blogg gör det, och de som hittar till min blogg gör det. Så som jag hittar till andras bloggar.
De bloggar som är mest intressanta är de som är välskrivna. De som har någonting innanför pannbenet, vilket också märks av den text de lyckas knåpa ihop.
Jaja, så är det med oss människor.
Väl mött!
Sedan förra inlägget
Igår gjorde Isabella högskoleprovet. Spännande att få veta resultatet så småningom.
Jag hörde på radion att killar är smartare än tjejer, om man går efter högskoleprovsresultaten. Där får killarna bättre resultat än tjejer. Hur kommer det sig att det hittills varit fler tjejer som pluggat på universitet och högskola och inte killar?
Jag tror det finns flera faktorer som spelar in på den biten, men jag tänker inte snöa in mig på någon diskussion om det. Jag kan bara lite försiktigt säga, att inte handlar det om huruvida killarna är smartare än tjejerna i alla fall. Så jävla lätt hittas inte svaret. Sen att Aftonbladet är snabba på att basunera ut något så idiotiskt som kan uppfattas som en idiotförklaring av Sveriges halva befolkning är ju en annan femma.
Jaja, shit the same.
No, jaa, nyt on aika kirjoittaa jotain tehtäviä huomiseksi. Huomenna on taas jälleen suomenkurssi korkeakoululla.
Yes, and that´s all, folks, for this time. I´ll be back...
En oerhört vacker bild
myspace.com
Och nu vill jag
Kramia!
