Jag har många gånger undrat varför människor ångrar sina gamla relationer (oftast efteråt). Vad finns det att ångra, egentligen? Att saker och ting inte blev så som man tänkt sig? Eller att det blev så som man tänkt sig, men det inte var bra i slutändan? Eller handlar det om sårade känslor? Känslor som inte kan raderas utan vidare och man står och stampar på samma ställe utan att vandra framåt.

Min längsta relation har varit med mina barns far. Vi separerade utan hatkänslor. Jag gick vidare. Han gick vidare. Båda på olika sätt. Jag har aldrig tyckt illa om honom och har då inte ångrat vår relation. Varför skulle jag? Vi hade många fina år tillsammans, men i slutändan började det fattas något och vi kunde inte gå vidare tillsammans. Varför fortsätta en samvaro när det inte finns något att fortsätta för? För barnens skull? Absolut inte.

Självklart har jag analyserat vår relation och vad det var som inte ville sig i slutändan, men jag ser inte separationen som ett misslyckande. Jag är övertygad om att var sak har sin tid i våra liv. Vi hade våra år tillsammans och det var dags att gå vidare till nästa steg. Jag blev en erfarenhet rikare och skulle inte för allt i världen vilja ha bort den tiden. Vi fick ju också två underbara tjejer tillsammans.

Idag är han lycklig med Helena och har hittat en trygg bas i sitt liv. Vi kan umgås, vilket jag förstått många utanför vår krets tycker är konstigt. Hur kan man umgås med ett ex? Det finns ett enkelt svar på det. För att vi kan. Jag ser inte honom som mitt ex, jag ser honom som mina barns far. Precis som jag tror han ser på mig. Jag är Tanja och jag är mamma till hans två döttrar. Inte ett ex. Vi är faktiskt två individer och är inte bundna av något ex-liknande band.

Det vi hade, hade vi för många år sedan och vi har sedan länge gått vidare båda två. Tänk vad enkelt det kan vara ibland.

Relationen jag hade efter separationen var väl mer eller mindre en hej-vi-har-kul-när-vi-träffas-relation. Han bor i Stockholm och det var oftast där vi träffades. Om vi hade en framtid tillsammans? Nej. Det kan man känna och förstå ganska snart i en relation. Men vi hade kul. Och som jag sagt till honom, så är han inte ett pojkväns-ämne. Idag är vi vänner och han kan ringa mig ibland för att höra hur det är. Det har även hänt att vi tagit några öl när jag varit i Stockholm. Då har även hans tjej varit med. Anna, en jättehärlig tjej.

Ja, tänk jag är även vän med honom. Varför? För att jag kan. Enkelt.

Att kunna vara vän med de man haft en relation med innebär, i alla fall enligt mig, att man gått vidare i sitt liv. Jag säger inte att det är lätt att avsluta en relation, men när man sörjt och insett att det är ett naturligt steg i sin egen vidareutveckling så kommer man vidare. Bara för att inte kärleken håller, måste man slå hål på vänskapen?

Och så slår kärleken till när man minst anar. Hos mig var det i egenskap av Patrick. Skönt som fan. Vem vet vart hän den här relationen leder, men just nu njuter jag av att vara kär och ha honom i mitt liv.

Nä, ångra inte gamla relationer. Det finns ingen anledning. Något har de gett er och de erfarenheter ni fått har gett er en pusch framåt i livet, oavsett om det var en bra relation eller inte. Analysera, ta lärdom och gå vidare. Vad som helst förutom att stå och halka på samma fläck och oja er för det ni inte fick eller för det som inte blev.

Gå framåt...